lifter

Idag, äntligen, fick jag tillbaka min älskade baby. Inte en enda dag för tidigt, för om jag räknar lite snabbt blir det typ tjugotre smärtfyllda dagar av oro, ängslan och ovisshet som vi varit ifrån varandra.

Efter mycket runtringande till supporter och kundmottagningar hade jag inget annat alternativ än att försöka timea (tajma?) lunchen på jobbet med UPS leveransen och mitt minne svek mig om vilket klockslag de kom förra gången, men jag hade satt upp en lapp på dörren där det stod något i stil med "Hej UPS, snälla snälla ring mig när du läser dethär, det är jätteviktigt att jag får paketet idag. Snälla snälla (snälla)". Jag tror dock inte att någon ringt för jag kan ana budchaffisars inställning till att gå "above and beyond" i sin leveransrutt, så med en klump av oro i magen bestämde jag mig för att försöka vara hemma mellan klockan ett och halv två. Jag hade sådan sjuk tur att när jag absolut inte kunde vara hemma längre utan verkligen va tvungen att åka (typ tjugo i två) och gick besviken till hissen och åkte ner fick jag en belönande överrasking i form av en brunklädd kille som såg ut att heta typ Jonas (eller något annat bra). Jag vet inte vem av oss som blev mest förvånad (jag i mina arbetskläder eller han i... sina) men jag fick ur mig ett vänligt och förväntansfullt "Xbox?!" och han svarade, lite förvirrat, "Erik?".
Och på den vägen va det.

Tänk om jag hade tagit min lunch lite tidigare, eller senare, då hade jag missat min älskade vita lilla vän som äntligen hittat sin väg hela vägen hem. Vi har haft så sjukt mycket att prata om att jag inte hunnit skriva om det föräns nu. Jag va tvungen att mala på om hur hemskt jag har haft det utan honom i alla dessa veckor (som om det är mig det är synd om) och han berättade om hur han inte alls tyckt om sin resa till tyskland och om sjukhuset och att de tyska doktorerna tydligen hade varit jättehårdhänta och han fick en asdålig plats på flyget. De vägrade låta honom sitta vid fönstret utan han fick åka i lastutrymmet (och ingen mat fick han heller. Inte ens en sketen flygplansmacka). Vilka monster gör så? Vem behandlar ett levande, kännande ting på det sättet? Hur kan man bara göra så? Jag förstår inte. Spelkonsoller har faktist också känslor, precis som alla andra. Sen när de kom fram fick han inte köpa något från taxfreen på flygplatsen, han fick inte ens gå på toaletten utan det va bara raka vägen till sjukhuset. Ingen tog sig tid att prata med honom och fråga hur han mår och var han har ont utan det va som en industri där alla kämpade tyst mot ett omedvetet, gemensamt, mål.
Tyskland verkar ju inte ha lärt sig någonting. Alls.