190km/h

Synkronisering.
För jättejätte länge sedan så pratade jag med en (jävligt föredetta) kompis om livets fem vitala beståndsdelar (jobb, pengar, familj, vänner och kärlek) och att de aldrig inträffar samtidigt. Till exempel, eller rättare sagt exemplet jag fick av henne löd "Du har ju aldrig alla på en gång, om det går bra på jobbet tjänar du pengar och sen kanske du är på god fot med din familj och dina vänner". Hon syftade ju uppenbarligen på sigsjälv för jag hade, i det tillfället, sagt något i stil med "allt är skit, alltid". Det va dock innan jag började tjäna pengar, haha. Hur som helst så menade hon att det alltid är en av beståndsdelarna som inte funkar. Altså som exemplet föreslår så hade det, i hennes fall (vilket stämmde just då) varit beståndsdelen "kärlek" som inte riktigt klaffade.

Nu ska vi se hur jag ska fortsätta dethär utan att säga för mycket. Jo, jag tror att det ligger något i det hon sa. Det med att beståndsdelarna är det de är, vilken roll de har och att de aldrig någonsin går ihop med varandra samtidigt (förutom om man är jävligt naiv eller ignorant) ligger det nog lite sanning bakom. Men cynisk som jag är hävdar jag fortfarande att man inte kan förvänta sig en enda av dem att funka någonsin, än mindre samtidigt. Men på senaste tiden har jag bevisligen jävligt fel.

39268-151
För jag känner dig i asfalten.

"För dendär dimman, den har lättat" känns lite klyschigt.
Men å andra sidan, vad som jag skriver här är inte klyschigt? Inte mycket nej.
Denhär veckan har jag nog haft den bästa veckan på länge på jobbet (vilket fortfarande är värsta hemligheten, men om du tänker "superhjälte" så är du inte så långt ifrån). Jag har ju avancerat litegrann och jobbar som en slags chef nu och jag har fått ha med mig de absolut bästa på jobbet så allt har verkligen gått smidigt och det har (berätta inte dethär för någon nu) varit rent av roligt på jobbet.

Pengar har jag som vanligt tillräckligt av. Jag skulle ju naturligtvis inte ha något emot att ha brutalt mycket mer av dem, men jag äter varje dag och lever relativt långt ifrån existensminimum. Det har däremot blivit någon sorts knas med min sjukskrivning (vek som jag är, fan också) som jag hade i Maj på grund av dendär magsjukan som aldrig gav sig och jag har inte fått ut den sjukersättningen som jag skulle ha, även fast det hävdas så är det fortfarande tre tusen kronor som är spårlöst försvunna. Jihad mot lönekontoret.

Min familj dock (dock låter jävligt dystert, men då får det göra det. Det kanske behöver låta dystert) där är det väl som vanligt kanske man kan säga. Det är ju inte direkt som att vi är på ond fot med varandra men vi är ju långt ifrån på god fot och saker och ting är väl kanske inte riktigt helt okej hela tiden. Vi hörs rätt sällan och träffar varandra näst intill aldrig (jag har dock aldrig packat mina prylar och flyttat ifrån någon av dem, med allt vad det innebär). Inte ens när min egen syster bor vägg i vägg ses vi så mycket som vi kan och borde göra. Nu riktar jag inte skulden på någon mer än vad jag gör på migsjälv, för jag har väl inte direkt varit världens bästa son eller bror till någon. Kanske kunde jag ha gjort mer, kanske kunde de gjort mer. Kanske inte.

Sen så har vi ju det mäktigaste. David och Ylva, som jag nämnde tidigare, är och betyder verkligen hela världen för mig. Utan dem vill jag inte ens föreställa mig och jag kan för mitt liv inte ens börja förklara allting. Det senaste halvåret har jag blivit världsmästare i att trycka bort som betyder eller kan betyda något för mig så långt ifrån mig som jag bara kan. Rädsla skulle jag väl gissa att det är, rädsla för att låta någon som eventuellt kan betyda något att ens komma inärheten, för då blir det farligt och jag tror att jag har tryckt litegranna på både David och Ylva och jag är helt säker på att jag inte ett dugg någonstans förtjänar att ens komma i närheten av att vara värd att ens få vara i närheten av någon av dem, men nu får jag det. Ren tur, ren lycka. Jag har verkligen försökt att skriva ner det till dem, men det går verkligen inte. En klyscha till, definitivt, men det finns verkligen inga ord som kan beskriva er två. Allt, alltid.
Utan er är det bara damm och luft. Inget mer.

Och på senaste tiden, den senaste veckan, så har allting kännts så mycket klarare. Efter ett gäng med "vad fan håller jag på med?!" ögonblick så har jag äntligen kommit nära, kanske nästan ändra fram till att få en liten bit ro i kroppen. Jag har kunnat vakna (ohshit, jag har till och med kunnat somna) i lugn och ro. Jag vet inte riktigt, men på något sätt så känns det som att den svarta sörjan som bara blockerade allting har börjat lätta litegrann. Jag är livrädd för det känns som att sommaren börjar nu.
Ursäkta personlighetsklyvningen.

I min humörsvängning där jag tänker högt, väldigt tyst med hjälp av ett tangentbord.

Vay-cay.
Snart börjar min semester. Helt plötsligt ser jag fram emot den så det nästan känns som att de två veckorna (sju arbetsdagar totalt) som är kvar är en hel evighet och jag knappt kan bärga mig samtidigt som jag fortfarande är helt livrädd inför den dagen den faktist sätter igång. Den 19e Augusti kommer vrålandes närmare mig i ljusets och mörkrets hastighet och jag vet faktist inte om jag ska längta eller frukta dagen. Jag vill åka någon stans, men jag vet inte var och även om jag kommer på var så vet jag inte med vem (helst vill jag kanske åka till någon, men det är som med mitt yrkesval något du får använda fantasin till och gissa dig fram. Gissa två gånger). Hur som helst så tror jag att min chef gjorde mig en stor tjänst när han, mot min högljudda protest (jag hade ingen lust till något liv vid tillfället, ingen lust alls) tvångsplanerade in mig på en aslång semester. Jag vet att jag behöver det, jag ska inte vara cool och säga "nä, maskiner sover inte" men jag har blivit övertalad och fått det visat för mig att det är min tur att vara ledig ett tag. För första gången sen jag minns faktist inte riktigt när jag va ledig så länge senast.
Men jag blir fortfarande nervös av tanken.
Fortfarande rädd av tanken.

39268-161 - jag brinner

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback