Señor Ghost
Ordnystan.
Nu är dethär ett gammalt inlägg som jag har haft sparat som utkast men inte riktigt tagit mig till att skriva klart förän nu (och "nu" är typ utspritt på jag vet inte hur länge) men just när jag började skriva så inledde jag med: Igår när jag kom hem fick jag en jättedålig känsla i hela kroppen och jag visste inte riktigt vad den berodde på. Det kändes som att något dött. Jag tror att den berodde på att det faktum att David ska åka hem har blivit en verklighet med två trista faktum. Faktum ett (faktumet, haha) det faktumet som faktist känns, är att han inte kommer att finnas här på jag vet inte hur länge och när jag frågar honom vet inte han heller (när han kommer tillbaka det vill säga). Det är en ganska stor grej att säga kanske, om man skulle säga att någon och framför allt att ha denna någon hos sig har räddat ens liv, men shit David, utan dig vet jag faktist inte var jag skulle vara någonstans.
Så värt det.Det kändes så sjukt mörkt när denhär sommaren inleddes, jag satt mest och ältade minnet av förra sommaren och hur "bra" den va (det va den och det tänker jag inte försöka ta ifrån den, men den är förbi nu precis som allting som va då). Jag va helt livrädd för denhär sommaren för det kändes som att jag inte ville någonting om det inte skulle bli lika bra som det som va förut. Jag satt hela vintern och kände att all galenskap och allt som va kasst berodde på att det va kallt ute (vi hittar symboler och något att skylla allt det dåliga på så vi slipper peka på oss själva, och med oss menar jag jag) och när det skulle bli varmt skulle allt bli frid och fröjd igen, då skulle allt bli sådär bra igen. Sen började det bli vår och allt det dåliga envisades med att stanna kvar och jag fick typ panik ända in i själen och allt började kännas rätt hopplöst.
Från en telefonkiosk.
Superhjältar har en tendens att dyka upp precis i "grevens tid" (det borde myntas ett modernt tvåtusentalsuttryck som kan ersätta greven, men vi kör på det så länge) och det va precis det, min hjälte, David gjorde. Jag kör (eller kanske körde? Nej, kanske fortfarande kör, jag vet inte riktigt) hårt på att halvt omedvetet alltid trycka ifrån mig de som betyder något för mig så långt jag bara kan (knuffa bort alla sen grina över att vara ensam, moget erik. Kanske elin hade rätt, men säg det inte åt henne). Men hur hårt jag än tryckte på honom så fanns han kvar och inte nog med det, han stannade hela sommaren. Jag kunde verkligen inte föreställa mig att allt skulle bli så bra som det blev, att sommaren skulle bli så galet bra som den blev (hej, positiv) men shit, han har verkligen gjort mitt liv. Alla dessa dagar som blev färre än vad vi trodde först, men fler än vi väntat oss då vi bara gått omkring och inte gjort någonting, stått sida vid sida, rygg mot rygg bara han och jag mot den virituella tevespelsvärlden lika mycket som den fysiskt verkliga. Pratat om det som är roligt, det som är tråkigt, det som kvittar och det som är det viktigaste i hela världen. Hela tiden, nu i tiden när jag har behövt honom som mest har han funnits här, fått mig att skratta, hindrat mig från att gråta, lyssnat när jag sagt något och berättat när han velat säga något.
Ghost-townNågot av det roligaste vi gjort (tycker jag) under sommaren är när han har tagit med sig sin xbox hem till mig och vi, efter att varit till ica luthagen, köpt juice, garvat åt något meningslöst kopplat in hans xbox till min lilla teve och våra xboxar med varandra slagit oss ner hemma hos mig och tagit oss an multiplayer co-op delen i Ghost Recon Advanced Warfighter 2. David och jag har exakt samma spelstil och tålamod och envishet med tevespelen att när något är svårt så låter vi hellre det svåra förstöra våra liv medans vi kämpar för att klara det än att skita i just det svåra och göra något annat roligt, för när man väl har klarat det är det en så belönande känsla som så kallade icke-gamers aldrig någonsin kommer att kunna förstå, det med att ingenting i mitt liv är annorlunda utan den enda skillnaden är att det finns en liten fil på någon spelkonsollhårddisk som säger att jag (vi i dethär fallet) klarat en mycket svår sak och det är något vi gjort ordentligt. Tillsammans har vi erövrat mark, stoppat pansarskyttefordon, bekämpat ondska och blivit sprängda i småbitar om och om igen. Spelet är utformat så att det oftast, nästan aldrig, går att klara det själv utan man behöver alltid någon som vakar över en medans man laddar om eller kollar vad som finns bakom en så man inte blir skjuten i ryggen. Symboliken är självlysande.
Jag kommer inte någonsin kunna vänja mig vid att inte ha honom här igen. Att vara utan är inte okej, inte någonstans och jag vet att jag kommer att sakna honom mer än jag någonsin kommer att kunna föreställa mig.
Och inget av det jag nyss skrivit räcker.
Tack David, för allt.
Tack David, för allt.
Kommentarer
Postat av: malinen
din david är lik en david på mitt jobb.
kan det ens nästan vara samma?
Trackback
