lifter

Och det har blivit lite molnigt. Det gör inte sådär extremt mycket, men fan vad skönt det har varit med sol. Svårt att beskriva. Idag har i vilket fall som helst vart en lite konstig men ändå bra dag. Det beror väldigt mycket på hur dagen började (och just idag började jättebra) men sen vette fan...

Jag har en kompis som jag inte riktigt funkar med längre, det är lite tråkigt med helt förklarligt. Vi har faktist växt ifrån varandra. Jag har problem (det är mitt eget problem, inget jag skyller på någon, så länge du inte ser resultatet av mitt problem som ditt problem men det tror jag inte att du gör om jag ska vara ärlig, jag tror nog du kommer att bli arg) med att jag känner mig instängd så fort vi umgås. Bakom stängda dörrar, i en stängd bil, långt ifrån allt. Där trivs jag inte längre, jag blir stressad och rädd för det får mig att känna som att livet inte har mer att erbjuda än xenofobi (det betyder främlingsfientlighet på latin, men just ordet främlingsfientlighet räcker inte att beskriva ditt/ert/mitt gamla sinnestillstånd. För främlingsfientlighet betyder nu för tiden fientlighet mot t.ex utlänningar medans fobin jag stör mig på sträcker sig så mycket längre än så. Jag känner av en ren rädsla utryckt genom aggresivitet mot verkligen allting som inte är varm korv med bröd och/eller mammas mjuka barm). Jag förstår om du tycker att jag är fånig och jag kan nästan höra hur ditt hån låter när (om?) du läser dethär men det är något jag inte kan göra något åt eller stå ut med längre och om jag ska vara helt ärlig spelar det ingen roll, du måste öppna ditt sinne. Jag vet mycket väl att jag egentligen inte ska/kan säga så himla mycket, men anledningen att jag gör det är för att jag faktist verkligen försöker ändra på mig (och det funkar faktist). Tillbaka till det jag va en gång för länge sen som är så länge sen att jag inte ens minns det längre, dit vill jag komma. Dit till då jag blev beskriven som "snäll". Jag har en lång bit kvar, men om några år kanske någon råkar kalla mig snäll igen, då har jag nått mitt mål, då ska jag stanna kvar där i resten av mitt liv.

Hur som helst. Jag klarar inte av att sitta instängd och bara hata saker och ting längre för det sprider sig som cancer och bara förstör hela livet för mig och det gör mig så ensam (jag klarar mig, till och med bättre än vad jag trodde, ensam. Men ärligt, vem fan vill vara ensam i resten av livet? Du? Det tror jag inte. Det är inte coolt att vara eremit, det är bara jävligt ensamt).

För en sekund trodde jag att du skulle förstå och för två sekunder trodde jag att allt dethär kunde göra dig sådär oskyldig och ödmjuk som du va en gång för snart tio år sedan, men jag hade fel. Igen, precis som varenda gång förut, hade jag brutalt fel. Det verkade som att du ville försöka och nästan som att du va beredd att anstränga dig, jag blev glad för nu är nästan förbi gränsen på alldeles för sent att göra något åt det. Men efter som att du verkade villig att kanske ändra dig litegrann och anstränga dig lite mer än så så gav jag det (mentalt) en chans. Som vanligt fick jag äta upp det, för din syn av att anstränga dig är att bjuda in mig tillbaka till bakom lås och bom när jag trodde att du fattat att det va det enda stället där jag inte ville vara.

Bara så att du vet är "bakom lås och bom" en metafor för ett sinnestillstånd och inte just en plats, men vi kan ta en plats som exempel om du inte förstår och känner att du vill begripa; Min syn av hur du anstränger dig för att visa att det kan vara värt något för dig att ha kvar mig som en nära vän hellre än en bekant likt en kompis kompis är att du istället för att bjuda med mig till långt bort som fan bakom stängda dörrar kanske frågar om du kan hänga med någon stans. Jag vill inte sitta i din jävla bil och känna mig dum. Jag trodde du kunde känna av det, att du varit nära mig tillräckligt länge för att kunna läsa av mina signaler, men det har du aldrig gjort så jag vet inte varför jag fick för mig att du skulle kunna göra det nu, det enda sättet att få dig att förstå är väl som vanligt att ge dig ett konkret exempel. Så förstår du nu?

Jag har funderat ganska länge på dethär (det märks?) men framför allt har jag ransakat migsjälv efter ett svar på frågan om vare sig jag inbillar mig eller inte angående om jag verkligen har ansträngt mig tillräckligt för att med gott samvete kunna säga "jag orkar inte anstränga mig nåmer nu, mitt tålamod är slut" och det jag har kommit fram till är (just det) att det är så det är. Jag är helt förbrukad på försök. Bollen ligger (den växer snart fast) hos dig. Som den alltid gör, varenda gång det är någonting. Jag är så trött på att försöka och jag är så trött på att hoppas på förändring att nu (faktist) skiter jag i hur det blir. Om du vill göra en kraftsamling och ordna allting är jag helt övertygad om att du kan göra det och om det för dig inte är värt den ansträngningen, då, då får det vara så det blir. Jag tänker inte fundera en sekund till på varför jag inte duger som din kompis just nu, för ett tag sen eller i framtiden. Jag har inte tid, jag måste se efter migsjälv. Om du bestämmer dig för att kämpa för dethär så får du göra det, men då får du göra det helt själv. Jag kommer absolut inte kämpa mot dig, men jag kommer heller inte kämpa för dig. Det har jag redan gjort för många gånger och det har aldrig lönat sig så nu är det din tur eller inte alls.

Allting jag gör nu är centrerat runt just precis bara migsjälv. Det viktigaste för mig är att jag är på ett ställe där jag trivs, jättegärna med någon jag trivs med (jag är extremt sällskapssjuk) men går inte det så är jag hellre ensam. Jag kan inte låta migsjälv stå ut med att ta hänsyn till allt. Jag kan inte låta migsjälv göra något jag inte trivs med och jag kan för mitt liv inte låta migsjälv stanna kvar någonstans där jag inte vill vara. För, förlåt mig, men det handlar bara om mig och jag är så less på att sitta någonstans och förbanna migsjälv för att jag stannar kvar på det stället där jag absolut inte vill vara.

Det är kanske själviskt av mig att skriva av mig såhär, men det är vad som rör sig i mitt huvud och det enda sättet jag kan sluta tänka på det (som med allt annat) är att skriva ner det här och trycka "spara & publucera", sen kan jag släppa det. Det är för min skull, ingen annans. Inte din skull, inte hans eller hennes. Det är inte något hopp om att något ska bli bättre utan bara för mig. Gör jag mig till en dålig människa när jag enbart tänker på migsjälv.