lifter

Det här spelet va det första spelet jag köpte för mina egna pengar.
Jag kommer ihåg när jag hittade det i hyllan på nuvarande expert (kommer inte ihåg vad hemelektronikkedjan hette då, men den som ligger i dåvarande B&W nuvarande Coop Boländerna, där vid IKEA nivet). Jag va (paus för huvudräkning) nyligen 12 år gammal då och hade precis haft skolavslutning och fått den genom tidernas största skolavslutningspresenten av min far; fem hundra kronor! Kan ni tänka er? Det räcker ju hela sommeran (kan man tro). Men det gjorde den inte. Den räckte hela vägen fram till B&W och in på elektronikaffären, för Dark Forces kostade 449:- och det va ett (till min fars stora förskräckelse och förtvivlan) givet köp. Men, han fick snällt låta mig "slösa" bort mina pengar precis hur jag ville, för inte bara va det en väldigt givmild present, den kom även under det fantastiska förhållandet "du får göra precis vad du vill med denhär" och jag kommer ihåg min mors blick (förlåt mamma) och när hon sa "men ska du verkligen lägga hela din sommarlovspeng på ett datorspel (i tonen hörde jag föraktet mot spelande och hur små lyckliga barn ska vara ute och få skrapsår på knäna och gräsfläckar på byxorna och inte sitta instängda i ett fördraget pojkrum och spela dator hela det ljusa halvåret) och i hennes ögon skymtades en växande sorg och oro om vad det är för en asocial digitalparasit hon fostrat fram egentligen och där, just då, hade jag mitt stora uppror mot mina föräldrar; Jag köpte spelet.

Det va helt totalt (tänk typ som på månen) knäpptyst när jag med stor lycka betalade för spelet och vi gick och satte oss i bilen. Pappa stängde till och med av stereon för att få det sådär extra "tänk nu på vad du har gjort" tyst i bilen. Kanske va det något annat som låg bakom den stelfrusna stämmningen i luften, men min uppfattning är förtvivlan över att jag (enligt dem då, jag hävdar fortfarande att jag handlade klanderfritt i situationen. Man ska gå direkt efter det man vill ha, inte rätta sig efter andra. Inte låta andras vilja om vad jag vill ha styra min egen handling över vad jag skaffar migsjälv) slösade (faktist slösade) bort hela min peng.
Och aldrig någonsin tror jag att jag har varit så obrydd över vad mina stackars föräldrar skulle tycka om mig som då, för det jag höll i knät va den kompletta utgåvan (jag hade fått med demon till spelet i en High-Score tidning, som om du minns förtjänar en guldstjärna) av Star Wars: Dark Forces.

Jag kommer ihåg när jag gick från bilen till vårt lilla radhus på Blomstervägen i Sunnersta med kartongen i handen och nästan (nästan) ville skaka den för att verkligen känna att jag faktist har den. Jag har Dark Forces. Hela spelet, inte bara någon liten demo av första banan. Jag va bara ett "sparka av mig skorna i hallen så gruset flyger" moment från att få axla rollen som Star Wars för tillfället hårdaste hårding, jag va;

Kyle Katarn
Naturligtvis va spelet under två frustredade timmar tvungen att inte vilja installeras på min dåvarande dator, men det löste sig (som det alltid gör. Förresten, ursäkta hacket, åter till Katarn) Jag va, där i mitt rum, ingen mindre än den forna Imperiesoldaten, nuvarande legosoldaten Kyle Katarn på väg att infiltrera en av Imperiets hemliga baser för att stjäla ritningarna till deras Death Star*. Försök att föreställa er om ni kan, hur jag kunde spendera nästan en hel timme i streck i ren mållöshet när jag hittade det roterande hologrammet på dödssjärnan (se bilden här till höger). Aldrig förr hade något så otroligt snyggt gjorts i ett datorspel (inte vad jag hade sett iaf) för dethär va en revolution. "Nu har datorspelens grafik kommit så långt att det inte längre går att få det snyggare. Nu ser det så verkligt ut det bara kan, titta bara" tänkte jag när jag som Kyle Katarn bara stod där och glodde på hologrammet.

Det momentet, där, på första banan i spelet är mitt bästa minne av det spelet. Resten av spelet va ju självklart helt fantastiskt. Jag minns till exempel hur rädd jag va när jag gick omkring i den ogästvänliga banan Gromas Mines bara för att stämmningen där kändes fel fel fel, hur jag äntligen äntligen äntligen fick gå omkring i ett äkta tie fighter hangar, eller hur liten jag kände mig när jag första gången stötte på en Dark Trooper. Men ingenting går att mäta med detdär hologrammet.

Jag minns känslan (som fortfarande förföljer mig) av det totala antiklimax som finns i att klara ett spel. Det är ett firande av personlig prestation blandad med ångest
över att det faktist är slut.



*Death Star, se till exempel Star Wars, ditt mongo som inte vet någonting.
Altså, alvarligt, var har du varit de senaste TRETTIO åren?! Det finns ingen ursäkt för dethär. Det är inte okej.