Checkpoint.
Jobba dag, jobba natt (aldrig hinna ifatt).
Att jobba natt har (för mig) varit ett rent helvete på senaste tiden. Förut, för lite mer än ett år sedan så gick det galant, jag hade inga som helst problem att hålla mig vaken och kunde hålla mig motiverad genom en hel natt utan problem och ibland tyckte jag att det va rent kul på jobbet. Men nu går det verkligen inte längre, det har varit ren pest innan varje natt eller kvällspass hela året. Jag har mått skit när jag varit där och nästan ännu värre när jag har kommit hem. Jag har inte haft någon energi alls utan kännt mig rent svag och igår gick det så långt att jag somnade bakom ratten och körde upp på trottoaren (stavas det så?), ingen skada skedd dock, det gick inte fort alls, men ändå. Obehagligt. Men nu är det ju slut med nattarbetet och det skulle inte kunna komma mer lägligt i min period av stillastående kaos.
Den mörkaste våren hittills.
Mycket av min stress beror nog på att jag desperat (utan lycka) armat ut hela min situation i sökandet efter någonting att längta efter, bara någonting att se fram emot. Men jag hittar verkligen ingenting. Det är varmt och fint och sommaren är alldeles strax här, men (det tar emot litegrann att säga det) jag vill nästan inte att den ska komma. Inte än, för jag tror inte att jag är beredd på den. Våren och sommaren har i år fört med sig mer ångest än glädje. Om man ser till hur det hade varit med motsatsen, om det skulle bli vinter igen, då skulle jag ju gå under på riktigt. Jag tror att jag inte vill att sommaren ska sätta igång, för då kommer den att ta slut innan jag har hunnit göra något av den. Eller, jag vet att det är så rättare sagt.
Min största rädsla.
Det enda jag inte vill den här sommaren är att ha tråkigt. Jag vet att ingenting kommer att kunna bli som förra sommaren (den bästa sommaren) men jag är livrädd för att jag kommer att spendera hela sommaren (och resten av mitt liv) med att bara gå omkring och vänta. Vänta på att allting ska börja, vänta på att allting ska sluta. Kanske blir det bra om jag bara väntar ut det? Men så går det ju inte att ha det, det kan ju inte vara så att jag ska gå omkring här och bara vänta, livet ut? Och bara ha tråkigt.
Jag vill inte vänta hela mitt liv på hela mitt liv.
Kanske måste ställa in min inställning.
Allting som jag ser fram emot framöver vilar i händerna på materiella ting, ingenting har jag låtit ligga hos någon annan. Men det ser lite glest ut och helt plötsligt känns det åter igen som att jag vänder mig om och märker att jag är helt själv (knuffade jag bort allihopa igen?). En gång till skjuter jag migsjälv i foten, samma sak hela tiden, varje gång. Men det känns som att alla har blivit helt splittrade (eller så är det bara jag) för nyss satt vi allihopa tillsammans och nu har jag inte sett er på vad som känns en hel livstid. Jag försöker desperat att bara stänga av, domna bort, inte lyssna och inte tänka. Men det är så svårt, för hur mycket jag än försöker så kan jag inte fly från det som sitter fast mellan mina axlar. Det är helt sjukt vad tungt det känns att skriva ner dethär, men jag är för trött för att inte göra det och jag måste måste skriva det.
Sen, mitt i allting, tog det slut.
Kommentarer
Trackback
