Kom igen, taggtråd och kraftledningar...

39268-131

En bild säger kanske inte tusen ord.
Men ibland känns det som att de foton jag lägger upp här har genomskinligt metaforiska budskap så nu vill jag helt plötsligt för att skriva något helt annat än om hur jag känner mig instängd och kraftlös (kom igen, det vore för klyschigt till och med för mig. Jag är bättre än så). Så då ska vi se om jag kan fundera ut något annat jävligt viktigt att kluddra ner nu när jag liks satt mig.

39268-132Jag vet!
En sak som jag helt glömt bort att berätta för er (håll i er nu, det här blir intressant) är ju om mitt förhållande med tevespelet Splinter Cell: Double Agent som jag berättade om för inte så länge sedan (ni minns va? ja, klart att ni minns). Ifall ni nu inte gör det och absolut vägrar scrolla ner och läsa innantill så kan jag ju sammanfatta det lite snabbt; Jag kände mig tvungen att gilla spelet fast jag egentligen hade tråkigt när jag satt och spelade det och det hela gjorde att jag fick typ.. ångest?

Hur som helst, jag tror att av att jag erkände för migsjälv (och er) att jag inte tyckte det va nå kul så släppte jag alla förväntningar och förhoppningar på spelet, det i sig ledde till att jag inte längre kände mig tvungen att spela det. Och av att jag inte längre kände mig tvungen att spela spelet så satte jag mig med glädje och började spela (helt oväntat). Snacka om "gå och städa ditt rum-syndromet*". Jag trodde verkligen inte att jag fungerade så länge (det borde man ju sluta med när man är typ tolv) men jag är ju uppenbarligen inte en dag äldre än jag va för (paus för huvudräkning samt ålderspanik) tolv år sedan. Usch, nu känns det verkligen som att jag står med ena foten i graven, men jag går tillbaka till att, med passion, prata om tevespel så känner jag mig inte riktigt lika gammal längre.

Spelet började med en (eller va det två?) banor som utspelar sig på typ island eller nordpolen (både och nu när jag tänker efter, det va i alla fall en glaciär med någonstans i leken) och då jag både lever mig in totalt i mina tevespel samt mår fysiskt dåligt när jag ser snö så känns det rätt självklart att jag inte tyckte att det va särskillt kul. Speciellt inte när jag kände mig tvingad. Eftersom att jag inte velat spela har det heller inte gått något bra när jag väl försökt och Splinter Cell spelen kräver verkligen tålamod när man spelar dem så är det inte så konstigt att det trillade på arslet. Men nu satte jag mig i lugn och ro och golvade allt motstånd i de första banorna (jag fick till och med jättebragjort-stjärnorna) och efter de ruggiga snöbanorna så tog spelet verkligen fart i rätt riktning. Hela den gammla Splinter Cell atmosfären kommer tillbaka och jag blir Sam Fisher, specialagent åt NSA (National Security Agency).

*Gå och städa ditt rum-syndromet: Barndomspsykologi A-kurs lektion 1,
Exempelvis: när ens mor sa till en att städa sitt rum precis när man t.ex skulle stoppa in sladden
till dammsugaren i väggen och helt plötsligt känner man sig tvingad
och därför totalvägrar att utföra uppgiften, i ren protest.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback