We were soldiers once.

39268-137

"Har du gjort lumpen?"
Frågan kommer oftast förr eller senare när man lär känna en ny ytlig bekant eller kollega, endel dömmer ut en efter svaret, andra är bara nyfikna. Min uppfattning ändras sällan av vad andra svarar när jag frågar om de gjort lumpen. Ville de inte och slapp är det bra för dem (och alla andra, det är inte kul att göra lumpen med någon som inte vill vara där), ville de och fick så är det också bara bra för dem. Jag ville göra lumpen och jag fick, ibland mer än jag bad om.

39268-139Ett enkelt liv.
Det är alltid svårt att prata om värnplikten. Eller snarare att berätta om det, för det är inte att det inte finns tillräckligt att säga, tvärt om finns det alldeles för mycket och den man berättar för kommer med största sannorlikhet inte kunna begripa riktigt vad man gjorde och hur det va där uppe (i mitt fall, Arvidsjaur). Det går att mala på om helikopterturer, överlevnad, snön och kylan. Men det känns oftast (nästan varje gång) som att det nästan är lika bra att helt enkelt inte säga något för att slippa frustrationen att inte kunna måla upp bilden av exakt hur det va att ligga där under en gran i snön. Folk förstår kanske att det va kallt och man va hungrig, men har man inte gjort just det själv, upplevt det fullt ut på riktigt och haft allt vi utsattes för som en fysisk verklighet går det inte på något sätt att föreställa sig hur det va att vara där.

Det va ett väldigt enkelt liv, inte enkelt som i lätt på något sätt utan enkelt som i simpelt. Man visste varje dag i varje situation vad man skulle, borde och måste göra. Problemen hade en fysisk form och lösningen gick att se framför sig. Bortanför den stenen, på andra sidan berget eller i plutonskorridoren gick det alltid att enkelt räkna ut vad som behövde göras och när det va gjort så va det passerat och utfört så man kunde gå vidare med nästan problem som sällan väntade länge med att visa sig, men det va fortfarande inte långt ifrån att lösas. Det gick att se lösningen. Så är det inte längre, problemen stakar sig flera åt gången och hur man ska ta sig förbi och över det hela ligger långt borta i någon sorts oskarp dimma och man vet inte riktigt hur eller om man ens över huvud taget kan ta sig igenom det hela och det går verkligen inte att lösa det på samma sätt. Det går inte att springa ifrån det, det går inte att vänta ut det och det funkar nog inte så bra att skjuta det i småbitar heller. Jag har aldrig provat det senaste alternativet i det civila livet, det funkade visserligen bra där uppe, men här tror jag inte det rekomenderas.

39268-138

Trehundra dagar.
Det jag är glad över, det som gör att det känns så värt det (förutom att det va kul) är allt jag fick lära mig. Då menar jag inte att ta isär och plocka ihop en AK5 i mörker eller hur man överlever en vecka på fjället utan mat, nog för att det kan vara kul att kunna men det är knappast kunskaper jag kommer att behöva. Det jag lärde mig som jag är glad över är det jag lärde mig om migsjälv. Jag vet exakt hur jag fungerar i pressade situationer, hur hårt jag kan pressa migsjälv och vad exakt jag är kapabel till att göra och klara av. Jag tror att man kan gå ett helt liv utan att lära sig de saker jag lärde mig på tio månader i Arvidsjaur. Det är jag glad över. Det och kulsprutan.

"Jag har lärt mig att uppskatta de saker jag har
för jag vet aldrig när de slits ifrån mig och jag har lärt mig
att ingenting jag någonsin kommer att utsättas för kommer att vara jobbigt"

Stridskamrater.
39268-140Det finns få personer jag litar på så mycket som en del av dem jag lärde känna på K4, förmodligen för att jag fick se exakt vad de går för på samma sätt som de fick se exakt vad jag går för så gör det nog att man kan förutse varandra väldigt bra. Det är nog på grund av att allt man inte kan förklara, allt gick igenom med ens kamrater som gör att det är så skönt att vara i närheten av dem (de få gånger man är det) för man lärde känna både sigsjälv och ens plutonskamrater väldigt bra på väldigt kort tid under de förhållanden som vi levde i. De är ju ändå de enda som vet exakt hur kallt det va, hur långt vi gick, hur lite vi åt och hur tungt det va emellanåt. Jag fick den stora äran att vara Gruppchef åt ett par av de bästa killarna i världen. Om jag gjorde ett bra jobb eller inte kan jag inte svara på, ibland va jag bra ibland va jag nog rätt dålig men vi överlevde i alla fall (förutom den gången det kom pansarbandvagnar, jag skämms fortfarande för det. Jag borde ha vetat bättre) men om jag fick, som jag önskar så många gånger, att jag skulle få göra om allting en gång till så vet jag att jag skulle ha gjort det så mycket bättre.

Många gånger saknar jag det något otroligt. Inte bara själva militärtjänsten utan även allt som va runt omkring mig den tiden. Där jag bodde då, den jag bodde med då och hur allting tedde sig och allting som hände va (oftast, med vissa unantag naturligtvis) bättre än jag förstod det då när jag va mitt uppe i det. Om jag fick gå tillbaka i tiden skulle jag göra allt bättre och uppskatta det mer än vad jag gjorde. Om jag bara fick gå tillbaka till den tidiga morgonen i Januari då vi stod på Jörns tågstation och inte fattade någonting så skulle jag lämna allt (det låter som att det är mycket, men det är det inte) här hemma och gladeligen ställa mig i ledet igen. Men om jag inte får göra det exakt då, med exakt samma personer, med exakt samma befäl skulle jag aldrig göra det igen. Om jag inte får ha Östlund med mig skulle jag aldrig göra om det.

För uppe på fjället kan man mina herrar.

Kommentarer
Postat av: drf

Ibland önskar jag att jag gjort lumpen, att få uppleva det själv helt enkelt istället för att höra gamla krigshistorier. Sen brukar jag nyktra till. :)

2007-06-02 @ 23:53:17
URL: http://teflonminne.blogg.se
Postat av: Bits

"nog för att det kan vara kul att kunna men det är knappast kunskaper jag kommer att behöva" <- Meeeh, när Z kommer då?

2008-12-17 @ 09:21:13
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback