lifter

i väntan på vadå?

Geografitragedi

I skuggan av ett inlägg om mutliplatformskommunikation.

När jag skriver, men framför allt pratar om hur fantastiskt bra det är att vi lever i just precis nu, då vi relativt nyligen fått tillgång till oändliga sätt att hålla kontakten med varandra, nu när det går att nå oss när vi är i stort sett var som helst och väldigt sällan är utanför våra kommuniaktionsredskaps räckvidd så kan jag inte undgå att knyta näven i byxfickan i ren uppgivenhet. För hur bra det än är att jag inte bara kan skriva och prata med mina nära med hjälp av tevespel, telefoner och datorer utan även integrera med dem i någon sorts virituell värld där vi lever oss in i att rädda jorden eller komma först över en mållinje till den milda grad att vi (i alla fall jag, men jag kanske har inlevelseöverskott), trots att vi inte setts i den fysiska verkligheten, faktist känner att vi (åter igen, åteminstone jag känner att vi) gjort något tillsammans som när det är över går in i minnet som en händelse som faktist, på riktigt, hände.

Allt det ovan, alla ettor och nollor, handkontroller och tevespelskonsoller till trots kan jag som jag skrev innan jag kom av mig inte låta bli att känna att jag skulle önska bort allting om jag bara fick ha mina nära nära mig. Det börjar bli så fantastiskt ledsamt att inte kunna sträcka ut handen (till telefonen och ringa och fråga om de inte kan komma hit en snabbis så jag kan) ta tag i dem för att gå ut en promenad, hålla om dem eller bara bekräfta att jag inte är helt fysiskt ensam hela tiden. För jag börjar tröttna på det. Jag börjar tröttna på att inte kunna tvinga ut någon på en promenad, kunna träffa någon av dem kanske bara en eftermiddag eller gå och ta en helt vanlig (jävla) fika. Det är så motsägelsefullt för jag känner mig så långt ifrån ensam och oälskad som jag någonsin varit hittills, men samtidigt kan jag inte peka på någon av dem som får mig att inte känna mig ensam och de som får mig att känna mig älskad. Det jag kan göra är att peka på en digital bild av dem. Börjar poängen gå fram? Förstår du hur frustrerande det är?

Jag längtar efter er.

Jag längtar efter DIG.

Jag längtar alltid efter dig!

Grymt fina bilder!
"Röklågan" ser precis ut som en cigarett.. Skumt!

ÅH! Kommentar från dig baby! :D Jag har inte kommit längre i fläktfrågan än så heller - att det kanske är för att man ska se att den är på, men det ser man ju som sagt ändå. Eller förhoppningsvis känner :P Men det stör mig att jag inte vet! Gnnn!

HAHA.. du skriver så bra precis vad jag känner också..
Det känns som man träffas i en värld som är mycket enklare än den vi lever i.. där målen redan är satta och poängen med existensen känns så självklar.. och sen att vi är där tillsammans gör allt så sjukt mycket bättre!!

Baby! Nu får faktiskt ditt internet ta och dyka upp så du kan blogga igen, saknar dina inlägg! PUSS!

Du har blivit utmanad:

http://teflonminne.blogg.se/1192629213_peters_utmaning.html

Baby... Kommer du ihåg när du tog den där bilden så undrade du varför du egentligen tog den, du skulle ju ändå inte använda den? Det gjorde du! ... Och då var det sommar. (Eh? En sjukt ointressant och meningslös kommentar, jag bara SAKNAR dig så sjukt mycket redan nu, efter att ha varit borta från dig en jävla dag!!!) Hörs i morgon my love!

Kanonbilder!
Hit återkommer ofta.
Må väl
Movitz