lifter

Jag hoppar tillbaka till skillnader, för att försäkra mig om att du förstår den (skillnaden) och så att jag får skriva ner det, så att jag kan sluta tänka på det. Det är ju såhär, det är inte många som jag känner som jag tror önskar mig något ont utan de flesta önskar mig nog det bästa och hoppas litegrann att jag får det jag vill ha och lever väl, men det är inte allt för många som faktist finns till för att göra en skillnad och aktivt försöker faktist göra saker och ting bättre, för mig, för andra, för sigsjälva. Exempelvis känner jag (det ordet börjar nog få skavsår) att många, de flesta, nästan alla stödjer mig si och så i det jag gör och visst vill att jag ska göra det jag vill och det jag tycker är kul och så, naturligtvis gör man det, vem skulle inte liksom? Men hur många har du som du faktist stödjer aktivt och direkt? Det är ju inte allt för många. Även det är ju helt naturligt för hur skulle det se ut om vi aldrig brydde oss indirekt om någon utan alltid va ett hundra procent fokuserade på alla? Det skulle inte se ut alls, eller hur? Men nu är det Hanna jag pratar om.

Att fotografera på natten är grymt kul, långa slutartider ger (som du ser) riktigt fräcka effekter på saker som rör sig, till exempel rök och små ljuskällor. Det är någonting som jag tror är det första folk, som jag, fotograferar när de skaffat sig en systemkamera där man kan styra över sådana saker som exponeringstid för att få dedär himlarns fräcka effekterna. Något det däremot är, eller något det däremot blir kanske jag ska säga är att det blir väldigt många bilder som inte är något annat än ännu en bild i mängden. Det är väldigt lätt att ta bilder som ser ut som något halvbilligt vykort från Gallerix eller något sådant och när allting är nytt är det ju faktist superkul att ta dessa bilder tills man får se hur de ser ut, när man får se att de ser ut precis som alla andra nattbilder som finns och om det är något det finns tillräckligt av så är det bilder på bilar mitt i natten med lång slutartid så bilens strålkastare ser ut som laserstreck. Men nu är det såhär att Hanna är så snäll mot mig att hon inte bara följer med mig ut när jag ska göra det hon redan gjort tusen gånger och redan tröttnat på (fotografera en-i-mängden bilder på natten) utan hela tiden så uppmuntrar hon mig till att fortsätta för hon ser att jag tycker att det är kul.

Altså, inte bara står hon och huttrar och fryser när jag fjantar runt och letar vinklar och gör bort mig med kamerans inställningar utan när hon får se bilderna i displayen när de flashar förbi lite snabbt för att visa att det blev en bild denhär gången också är att hon klappar på mig och säger saker som "Nejmen oj, den blev fin!" och "Den blev bra, vad duktig du är!" även fast både hon och jag vet att hon skulle kunna göra det bättre än mig. Och det är ju naturligtvis hennes plikt som snäll flickvän, men hon gör så mycket mer än vad hon behöver göra. Mer än att bara förklara för mig att jag visst är bra när jag lite osäkert gnäller om att bilderna blir tråkiga, lite för att bilderna ibland blir tråkiga, men mycket för att jag fiskar komplimanger och ständigt behöver bekräftelse. Men det hon gör är att hon faktist får mig att känna mig duktig, hon får mig att se att endel av de sakerna jag gör faktist är bra och hon knuffar mig framåt för att göra mer och aldrig sluta, aldrig lägga av.

Jag hade nöjt mig med bara hennes sällskap. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att ha hennes enorma stöd och att hon ständigt skämmer bort mig med komplimanger och motivation. Jag har sagt det så många gånger nu att det ibland börjar kännas tjatigt, men hon får mig att vilja bli bättre på det jag redan kan samtidigt som hon får mig att vilja lära mig allt jag inte kan. Jag hoppas bara att jag kan ge henne tillbaka allt jag får utav henne. Lika mycket motivation, stöd och uppmuntran.