All tid slut
Ett år i bilder med text som inte har något med bilderna att göra (i vanlig ordning med andra ord).
Min tjej. Hanna.
Egentligen är det ju ganska märkligt att summera ett år och orda om hur det har varit. För det betyder ju rent praktiskt inte mycket mer än att man måste köpa en ny kalender och att man (och med man menar jag jag) kommer att skriva fel de första tio gångerna jag skall skriva "dagens datum" någonstans. Men det finns faktist en bra funktion med att sitta och grubbla över vad fan som hände, vad som gick snett och vad som blev rätt. Det är att man (i alla fall jag) inte gör det mer än en gång per år och det är just när året börjar ta slut som jag sammanfattar det med ett "...fuck" och går vidare.
Då jämför jag var jag är nu med var jag var (inte sådant som finns i infekterade sår då förståss) då, för ett år sedan och det är först då som jag egentligen märker hur mycket som har förändrats. Varje gång. Och varje gång så känns det som att jag lever tio liv på ett år för fram tills.. nej vänta.. alltid. Alltid har det varit så att mitt liv och allt runt omkring mig är ofantligt dynamiskt och vägrar stå still. Det låter spännande och romantiskt nu när jag ser det skrivet men det är långt ifrån så skönt som det låter när jag skriver det. För det har vägrat stå still på det sättet att jag har blivit yr utav det ibland.
Tvåtusenåtta har naturligtvis inte varit något undantag, i den bemärkelsen att mycket har hänt sedan året började om man tittar på det här ifrån den näst sista dagen. Däremot så har jag inte märkt förändringarna som lika våldsamt dramatiska som det brukar vara. De har varit våldsamma och de har varit dramatiska, men ingen av förändringarna som skett under året har bidragit till någonting dåligt. Tvärt om så kan jag nu när jag bläddrar tillbaka och tittar konstatera att 2008 har utan konkurrens varit det bästa året...
Då jämför jag var jag är nu med var jag var (inte sådant som finns i infekterade sår då förståss) då, för ett år sedan och det är först då som jag egentligen märker hur mycket som har förändrats. Varje gång. Och varje gång så känns det som att jag lever tio liv på ett år för fram tills.. nej vänta.. alltid. Alltid har det varit så att mitt liv och allt runt omkring mig är ofantligt dynamiskt och vägrar stå still. Det låter spännande och romantiskt nu när jag ser det skrivet men det är långt ifrån så skönt som det låter när jag skriver det. För det har vägrat stå still på det sättet att jag har blivit yr utav det ibland.
Tvåtusenåtta har naturligtvis inte varit något undantag, i den bemärkelsen att mycket har hänt sedan året började om man tittar på det här ifrån den näst sista dagen. Däremot så har jag inte märkt förändringarna som lika våldsamt dramatiska som det brukar vara. De har varit våldsamma och de har varit dramatiska, men ingen av förändringarna som skett under året har bidragit till någonting dåligt. Tvärt om så kan jag nu när jag bläddrar tillbaka och tittar konstatera att 2008 har utan konkurrens varit det bästa året...
...någonsin.
Överraskning.
Som du kanske har förstått så har jag fått min beskärda del av motgångar (med en plusmeny) mellan år 1983 och 2007 så jag har alltid varit på helspänn för att upptäcka dåliga förändringar så jag ska hinna skydda mig i tid innan de hinner sprida förödelse. Det var därför jag fick en chock blev överraskad när jag gick tillbaka till det första inlägget jag skrev i år och märkte att det var sjukt länge sedan, att mycket har förändrats men absolut ingenting har blivit sämmre.
För som jag skrev brukar jag märka förändringarna ganska bra då jag finjusterat min skit-radar så jag ska kunna se olyckan komma på flera mils avstånd så att jag skall kunna undvika den (by any means), men under tvåtusenåtta så kom det ingen och det märker jag först nu. Shit liksom, ett helt år.
Det var när jag tryckte på "januari 2008" och scrollade ner till årets första inlägget för att ta bilden "hip-hop saved my life" till kollagebilderna jag gjort till det här inlägget som jag, när jag såg mitt eget foto, kom ihåg känslan i livet jag hade när jag tog den bilden och att jag faktist skrev "hip-hop saved my life" under den som den stora skillnaden slog mig. Nog för att hiphopen räddade livet på mig (till en viss del) men nu för tiden, sedan länge tillbaka så behöver jag inte räddas längre. Av någon. Däremot kan jag ju ogärna borsta bort allt det som varit, för allt jag gjort och allt som hänt mig har lett mig fram till där jag är nu (och så vidare). Jag hoppas bara att det inte skall behöva vara så för andra, att man skall behöva gå igenom allt det som varit för att kunna få det som är nu. Så egentligen borde jag vara tacksam, men det känns som ett "tack, men du kan gå nu"
Som du kanske har förstått så har jag fått min beskärda del av motgångar (med en plusmeny) mellan år 1983 och 2007 så jag har alltid varit på helspänn för att upptäcka dåliga förändringar så jag ska hinna skydda mig i tid innan de hinner sprida förödelse. Det var därför jag fick en chock blev överraskad när jag gick tillbaka till det första inlägget jag skrev i år och märkte att det var sjukt länge sedan, att mycket har förändrats men absolut ingenting har blivit sämmre.
För som jag skrev brukar jag märka förändringarna ganska bra då jag finjusterat min skit-radar så jag ska kunna se olyckan komma på flera mils avstånd så att jag skall kunna undvika den (by any means), men under tvåtusenåtta så kom det ingen och det märker jag först nu. Shit liksom, ett helt år.
Det var när jag tryckte på "januari 2008" och scrollade ner till årets första inlägget för att ta bilden "hip-hop saved my life" till kollagebilderna jag gjort till det här inlägget som jag, när jag såg mitt eget foto, kom ihåg känslan i livet jag hade när jag tog den bilden och att jag faktist skrev "hip-hop saved my life" under den som den stora skillnaden slog mig. Nog för att hiphopen räddade livet på mig (till en viss del) men nu för tiden, sedan länge tillbaka så behöver jag inte räddas längre. Av någon. Däremot kan jag ju ogärna borsta bort allt det som varit, för allt jag gjort och allt som hänt mig har lett mig fram till där jag är nu (och så vidare). Jag hoppas bara att det inte skall behöva vara så för andra, att man skall behöva gå igenom allt det som varit för att kunna få det som är nu. Så egentligen borde jag vara tacksam, men det känns som ett "tack, men du kan gå nu"
I väntan på det här.
Jag lyckas verkligen inte komma till saken och berätta vad det är som varit så bra med det här året. I det förra inlägget tänkte jag att jag skulle skriva om det men då blev det istället så att jag skrev om en sak jag inte gjorde tvåtusensju och hittills så har ju det här inlägget handlat om hur jag mådde fram till och med tvåtusensju. Men det behövs för att du skall förstå vad som är så speciellt med tvåtusen åtta. Att det inte är tvåtusensju och allt där innan.
Då tänkte jag att livet gick ut på att vänta på att det skulle ta slut. Att helt enkelt se till att hitta någonting att göra medans jag väntar ut det. Inte en helt sund inställning kanske, men det var den enda jag hade. Det jag verkligen behövde var att någon kunde bryta igenom och peka i lite andra riktningar och förklara litegrann att det inte behöver vara sådär hela tiden. Min dåvarande psykolog försökte, men det gick inte så bra för honom (han var generellt rätt kass så vårt umgänge blev minst sagt begränsat). Men sen kom det in en person i mitt liv som jag inte väntade mig (typ alls). Jag förväntade mig egentligen ingenting förutom det värsta och hon har fått stå ut med en hel del av mina fega egenheter. "För att jag vill vara helt säker". Men som jag sade till henne i morse så har hon fått mig att inte bara slutat känna att livet bara skall väntas ut, hon har även fått mig att längta till nästa dag, vilken dag det än kan vara. Hon är min bättre hälft, den vänligaste människan du kan föreställa dig, den mest omtänksamma och rättvisa personen jag mött. Hon är det absolut bästa med hela året, för hon är det finaste jag har.
Jag lyckas verkligen inte komma till saken och berätta vad det är som varit så bra med det här året. I det förra inlägget tänkte jag att jag skulle skriva om det men då blev det istället så att jag skrev om en sak jag inte gjorde tvåtusensju och hittills så har ju det här inlägget handlat om hur jag mådde fram till och med tvåtusensju. Men det behövs för att du skall förstå vad som är så speciellt med tvåtusen åtta. Att det inte är tvåtusensju och allt där innan.
Då tänkte jag att livet gick ut på att vänta på att det skulle ta slut. Att helt enkelt se till att hitta någonting att göra medans jag väntar ut det. Inte en helt sund inställning kanske, men det var den enda jag hade. Det jag verkligen behövde var att någon kunde bryta igenom och peka i lite andra riktningar och förklara litegrann att det inte behöver vara sådär hela tiden. Min dåvarande psykolog försökte, men det gick inte så bra för honom (han var generellt rätt kass så vårt umgänge blev minst sagt begränsat). Men sen kom det in en person i mitt liv som jag inte väntade mig (typ alls). Jag förväntade mig egentligen ingenting förutom det värsta och hon har fått stå ut med en hel del av mina fega egenheter. "För att jag vill vara helt säker". Men som jag sade till henne i morse så har hon fått mig att inte bara slutat känna att livet bara skall väntas ut, hon har även fått mig att längta till nästa dag, vilken dag det än kan vara. Hon är min bättre hälft, den vänligaste människan du kan föreställa dig, den mest omtänksamma och rättvisa personen jag mött. Hon är det absolut bästa med hela året, för hon är det finaste jag har.
Min tjej. Hanna.
Kommentarer
Postat av: Bits
Det var så värt väntan. Gånger onemillion.
Trackback
