Push it hard

Är vi summan av våra erfarenheter eller medlet av våra handlingar?
Förut (se typ.. allt här nedanför och det långt innan dess) så trodde jag alltid att allting hände mig, att jag bara stod i mitten av en orkan (metafor för mitt livs upplevelser, erfarenheter och händelser) och bara råkade ut för all världens olycka, allt på en gång, hela tiden. Typ "stackars lilla mig". Men det krävs bara en liten gnutta insikt att förstå att saker och ting inte bara händer en, händer mig. Jag kan till och med komma på att jag har föraktat idioter som betett sig som svin sen tyckt synd om sigsjälva (jag nämner verkligen nästan aldrig några namn och inte denhär gången heller). Jag har retat mig överkokt på hur "de" bara kan sakna den lilla gnuttan självdistans som behövs för att inse att jag är en jävla idiot det inte riktigt är så det fungerar. Jag skämmdes rätt mycket när jag kom på migsjälv med att tro exakt samma sak.

39268-288

Du visste kanske till och med om det redan?
Jaha, ok. Jag är så trött på att komma på sådana fundamentala saker som ogiltigförklarar hela mitt liv och underminerar samtliga av mina åsikter och värderingar för man jag framstår som extremt inkonsekvent när man (läs jag från och med nu, allt handlar ju ändå bara om mig ändå) helt plötsligt vänder på en femöring (hej föråldrade uttryck! Vi byter ut dig mot "på en femtioöring" så är det åteminstone ekonomiskt försvarbart att använda dig i fortsättningen). För det va inte sådär fruktansvärt länge sedan som jag gjorde den kallsvettande upptäckten att jag händer andra precis lika mycket som de händer mig. För av någon anledning så har jag trott att jag går igenom livet/staden/rummet helt obemärkt, vilket rent logiskt (du ser, jag tror det fortfarande) vore helt osannorlikt.

Om jag till exempel får ögonkontakt med någon så är det ju självklart att de får precis lika mycket ögonkontakt med mig (sen att de kanske inte kommer ihåg det i resten av deras liv har ju helt andra förklaringar). Så varför har jag gått och trott allt det jag uppenbarligen trott av det jag skrivit här ovanför (och nedanför, shit det är ju ännu mer)? Jag vet faktist inte. Ignorans, naivitet, dåligt självförtroende, kass uppväxt, stackars mig. Det spelar faktist inte så stor roll för mig längre. Dethär är inget jag har kommit på idag (utan snarare typ igår om mitt liv vore ett halvår. Förlåt, jag förväntar mig inte att du ska förstå). Men det har blivit så tydligt att de helveten vi lever i är de helveten vi skapar åt oss själva. Naturligtvis med hjälp av samtliga runt om oss, men fortfarande.. försök inte skylla på de runt om dig för att du har det, låt oss säga, stökigt "hemma". Men som jag sade till en nu mer mycket mycket god vän till mig;

Jag kommer i alla fall inte att frysa när jag brinner i helvetet.

Där fick jag verkligen till det (jag har fruktansvärt dålig blodcirkulation av olika anledningar förstår du, så jag fullkommligt hatar vintern och fryser näst intill ihjäl av minsta lilla) Men som du förstår så handlar hela dethär inlägget (till skillnad från allt annat?) bara, enbart, exklusivt om migsjälv och ingen annan. Och tänk, dethär skulle bli ett inlägg om hip-hop och vad den gjort med mig, även fast du kanske förstår det om du läser bildtexten. Men helt ärligt, hur mycket på senaste tiden har blivit som det var tänkt?

Förlåt mig (aldrig).

Kommentarer
Postat av: Anna

Härligt att se att du börjat skriva igen!
tack för senast min vän, det var mysigt, alltid lika kul att hänga med dig!

2008-01-25 @ 09:56:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback