Ett livslångt deltagande

Alien.
Det var en gång en liten pojke (jo, faktist) från de djupaste skogarna i norrland, född i en snödriva under en gran med inget annat än en nallebjörn med randig tröja som sällskap som slets från sin födelseort (för att aldrig någonsin komma tillbaka) till en förlovad stad, söderut. En trygg plats där det skulle vara bra att fostra sina barn (tänkte nog mina föräldrar när de köpte ett jävligt dyrt hus där). Det visade sig att föräldrarna till den lilla pojken näst intill aldrig var hemma och han lämnades i sin storasysters hänsynslösa våld och hon härskade över honom med en järnhandske.

För det min syster (ok, jag erkänner, det är mig det handlar om) anser som att barnvakta sin osnutna lillebror är att parkera honom en och en halv meter framför teven, slå på filmen "alien" och sedan lämna honom där med enbart hans egen fantasi som sällskap medans hon ringde någon kille (eller vad det nu var hon gjorde, min uppmärksamhet var riktad någon helt annan stans). Mission accomplished.



Jag minns inte riktigt hur gammal jag var, men jag minns att jag gick i lågstadiet så jag kan ju, om vi använder uteslutningsmetoden, inte varit särskillt gammal. Jag minns att jag hade en ritbok i min skolbänk och att vi hade lektioner som bara gick ut på att rita i just dendär ritboken. Jag minns första gången jag ritade en alien i min ritbok, den var (som jag minns den) fruktansvärt fin och väldigt detaljerad med tänder, klor och slem. Jag minns hur jag brukade leka alien på skolgården, hur jag gick omkring och väste och använde min ena arm för att illustrera den lilla munnen som kommer ur alienmonstrens stora mun (för att typ äta hjärnan). Jag minns hur jag låtsades att skolgårdens alla klätterställningar och sandlådan var den ogästvänliga planeten LV-426, hur tunnelrutchkanan var ventilationstunnlarna på rymdskeppet Nostromo och hur jag sprang genom skolans korridorer för att komma undan från alla tusentals monster (ibland var jag människa, ibland var jag alien. Vad jag än var hade jag jävligt roligt).

Jag minns också hur min fröken rev ut sidorna jag ritat med alienmonster för att hon inte tyckte att jag skulle rita sådana hemska saker. Hon tyckte att jag, som litet barn, skulle rita någonting snällt istället. Jag minns mina skolkamraters blickar när jag klättrade runt på skolgården och fräste och väste, eller flydde för mitt liv och försökte få dem att fly med mig (för fan, det kommer ju aliens och de är helt livsfarliga) och jag minns hur de hängde upp min fina, röda treväxlade cykel i trädet när skolan hade slutat så jag var tvungen att vänta på vaktmästaren för att få hjälp att få ner den för att jag inte ville förklara för min mor och far hur jag blivit av med min cykel. Min fina, röda treväxlade cykel. Suck.



Det har snart gått 20 år.
Och under alla dessa år har jag alltid haft Aliens med mig. Filmerna, serietidningarna, tevespelen och mina egna fantasier har alltid, mer eller mindre, legat i antingen för- eller bakgrunden av min tillvaro och alltid bidragit med sin närvaro. Jag inredde, för unjefär två år sedan, hela min lägenhet med Alientema och målningar av konstnären H.R Giger (som skapade Alienmonstret från första början). Det har varit väldigt mycket död och monster på mina väggar tillsammans med mina alienfigurer (som är på bilderna här ovanför) för det var av lite olika anledningar väldigt passande när jag gjorde om allting här hemma. Efter den stora stormen 2006 (du minns den nog inte, den var min alldeles egna).

Men stormen har sedan länge gått över och det börjar bli dags att byta ut allting. Göra om, sätta färg. Så jag har börjat ta ner alla aliens och deras tillhörigheter. Men även fast de inte längre pryder mina väggar så kommer alien, filmerna och allt som hör där till, alltid ligga mig väldigt varmt om hjärtat.

Det har de gjort så länge jag kan minnas. Tack Emma, min syster.

Kommentarer
Postat av: daniel

Jag målar inte själv, men älskar sammankopplingen mellan fotografering och grafitti, något som du verkligen lyckats med. Fortsätt skriva och fotografera, detta är underbart. Du får nog vara en idol så länge =)

2008-08-01 @ 16:48:05
Postat av: Powerful Jedi

Jag saknar Ripley och hennes ryggsnörade overall. För att inte tala om de obligatoriska trosorna med linne till. Däremot saknar jag inte hennes barnbarn i fyran. Men det är ju rätt givet.

2008-10-15 @ 12:41:40
URL: http://pushtheredbutton.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback