lifter

Men även på ett stativ så måste man tänka på att minsta vibration kommer att förstöra bilden så jag har kopplat in en sladdutlösare (en knapp med en sladd till kameran) för att mina skakiga fingrar inte ska förstöra bilden även fast kameran står på ett stativ. Det funkar även att använda typ slutarfördröjning (nivet, dendär lilla nedräkningen som är till för att fotografen ska hinna springa från bakom kameran och ställa sig mitt bland tjocka släkten och le krystat medans man väntar på "klick"). Men eftersom att jag sällan träffar tjocka släkten och tycker om att bestämma exakt när bilden ska tas så skaffade jag en sladdutlösare (det och jag är inne i någon sorts pryl-hybris, men mer om det någon annan gång).

Så kameran står på ett stativ, slutartiden och bländarvärdet är inställt för att få himmlen och gatubelysningens belysningsområde (ööh) någorlunda rätt exponerat för att få rätt effekt så återstår bara ett litet problem. Det är att graffiti oftast är målad där gatubelysningen inte lyser så ska jag få den rätt exponerad så kommer himmlen och gatubelysningen bli väldigt överexponerad och utrbänd (så att bilden blir obrukbar). Lösningen på det är mina två nya bästa kompisar...

Blixtarna. Blixt ett och Blixt två (jag döper dem med oöverträffad kreativitet). För med hjälp av en blixt (eller två, men jag tar en för att få lite flyt i språket som jag helt tappat nu i och med denhär parantesen så att du kommer att vara helt förvirrad när den tar slut och du kommer måste gå tillbaka till innan parantesen började för att få sammanhang i texten) kan man, som du troligtvis vet, belysa det som är för mörkt. Problemet med en blixt som sitter på kameran är att ljuset bara kommer frammifrån (om man inte studsar den mot något, men det blir svårt utomhus och det är överkurs just nu) och det jag vill är att blixtljuset ska komma från strax nedanför målningen och ingen annan stans. Det löser man genom att sätta en liten radiotranciever (en liten dosa som fungerar som både radiosändare och mottagare) på blixten och en liten radiotranciever på kameran så att kameran, genom de fantastiska radiovågorna, kan tala om för blixten när den skall blixtra. Blixtarna i sin tur har sitter fast på en varsin gorillapod som är ett fiffigt litet stativ med gummibeklädda kulledsben som gör att man kan fästa den eller ställa den på i stort sett vad som helst.

En av blixtarna står (som du kanske räknat ut vid dethär laget) mellan buskarna och väggen, riktad mot målningen, den andra blixten hänger på stammen på ett litet träd precis till höger om kameran riktad mot den högra kortsidan av det lilla huset för att utan den så skulle den sidan blivit helt svart och det skulle inte synas att det var ett litet hus. Så efter att jag ställt in exponeringen, klättrat som en liten apa för att placera blixtarna, ställt in deras styrka och tryckt på alla on-knappar på alla dosor och apparater (jag tror det är typ tvåhundrafemtio stycken totalt, nej okej, de är bara sex stycken) så är det bara fotograferandet kvar. Om det blir bra tar det slut väldigt fort och jag känner mig alltid lite snopen när det är klart för av någon anledning så förväntar jag mig alltid mer jobb efter att bilden är tagen (förutom att klättra runt och plocka ner allt jag hängt upp. Många bananer blir det).