Kodamas are everywhere!

Små vänner i mångfald.
Kodamas sägs bo i träden och föra tur och välbefinnande med sig. Om inte annat så för de avsaknaden av dessa två egenskaper med sig om man hugger ner träden de bor i så vad det betyder när de finns på våra stuprör och vägskyltar får du tolka lite hur du vill. Jag ser dem som lite sällskap och jag har (som med mycket annat) väntat på att jag ska ta en dag och gå ut och försöka fånga så många som möjligt. På bild.
Jag kommer inte ihåg när jag såg dem första gången eller när de började dyka upp. Jag har heller inte så bra koll på om de fortfarande förökar sig eller om de jag har hittat är de sista kvar av ett utdöende släkte. Det enda jag vet är att ju fler man letar efter desto fler hittar man och man behöver inte leta särskillt länge för att hitta en om man vet vad man ska leta efter. Kodamas altså.



Mångfald.
Jag tänkte (idag medans jag var ute på kodamasafari) att jag inte tycker om att fotografera mångfald. Oftast leder mångfald till inflation, men samtidigt så kan det ha en enorm effekt, speciellt när det gäller små varelser i oväntade miljöer. Jag kommer heller inte ihåg ifall jag har varit konsekvent nog med att undvika mångfald (inflation) för att kunna säga att jag gärna undviker det, men jag vet vad det beror på (att jag inte tycker om att tänka fotografera mångald nu erik).

För när jag gick i gymnasiet (jo, faktist) så hade jag en sexveckorsperiod då jag blev utbildad tre timmar i veckan (på gymnasienivå av en självmordsbenägen fotolärare som mest bara spred en känsla av ihålighet och allmän alkoholism med sig) i fotograferingens ädla konst. Allt med analoga kameror (att ni orkade, ni gammskruttar som spenderade halva livet i ett mörkrum. Ut i solen med er!). Det var en rätt rutten utbildning med andra ord. Jag tror inte att jag lärde mig så mycket, men samtidigt var den raka motsatsen till utvecklande då vi kunde spendera en hel lektion med att lyssna på när läraren malde på om hur noggrann man måste vara med att se till att mörkrummet verkligen var mörkt. Dagen efter introducerades den första mobiltelefonkameran.


Mångfald?
Nej, okej, det kanske dröjde något år till, men jag försökte få till lite effekt. Hur som helst så gav den läraren mig ett par fotouppgifter inför min stundande resa till landet för länge sedan (USA). De andra eleverna fick samma uppgifter så han tyckte bara att det var naturligt att jag skulle göra skolarbete på min semester (fast så hette det inte då, då hette det typ "USA, here I come" och jag var yngre och dummare än jag någonsin varit tidigare och aldrig varit efteråt. Förutom ett par gånger. Men nog om det nu, nu ska jag prata om min skoluppgift).
För en av de uppgifterna han gav mig var att fotografera var just mångfald. Och att fotografera mångfald i landet av överproduktion och duplicering kan ju inte vara särskillt svårt. Jag tyckte inte om min lärare. Och jag tyckte inte om min fotoutbildning för att den var dålig. Jag var arg på min lärare för att han var dålig. Det var inte jag som inte lyssnade, det var utbildningen som var dålig. Så jag ville verkligen anstränga mig och få till det på denhär uppgiften. Jag ville hitta något riktigt bra. Något riktigt USA.


Mångfald!
Det var inte så lätt som jag trott när jag väl kommit på plats för jag var i Los Angeles och hade tänkt att fota Yellow-cabs (väldigt självklart tema för mångfald. Men kom ihåg att jag var 17 och det ursäktar allt. Eller hur var det nu gud?). Problemet med det är att Yellow-Cabs (altså, gula taxibilar ifall du inte förstod det) finns nästan exklusivt (framför allt i överflödig mångfald) i staden New York som, ifall du inte visste, ligger på andra sidan landet från Los Angeles. Damn. Det blev inga Yellow-Cabs. Istället tog jag ett foto på ett par parkeringsmätare som blev riktigt bra måste jag säga (och nu när jag tänker på det så är det den första bilden jag fått till med ett avsikligt kort skärpedjup, go erik 17!). Den andra bilden jag tog var av ett gäng... vad heter de nu då... de där röda fåglarna som står på ett FLAMINGO är det! Flamingos. För de flamingos(arna?) som finns på San Diego Zoo har blivit vita av (åteminstone så vitt deras skötare visste när jag frågade) oförklarliga anledningar, men det kunde tydligen ha något att göra med att de slutat äta.

Nähä?! Kan det?!

Hur som helst så blev båda de bilderna riktigt bra (tro mig, jag såg dem igen för unjefär ett år sedan och de var bättre än jag mindes dem. Framför allt den med parkeringsmätarna, den är jag fortfarande stolt över) och jag säger stolt för det var allt annat än vad min lärare var. För av någon anledning, jag minns faktist inte vad han sa, jag minns bara att det svartnade för mina ögon när han sa det och jag vaknade upp två dagar senare fastkedjad vid en sjukhussäng med två poliser brevid mig (nej okej, jag minns bara inte vad han sa). Men jag minns att jag fick IG på uppgiften mångfald. Helt omotiverat på en tydligt, med bravur, godkänt utförd uppgift. Tack för det. Ditt jävla svin.



Tyvär överlever inte alla kodamas. Trots sin mångfald. (men ni behöver väl inte halshugga dem?!)
Dethär inlägget handlade inte alls så mycket om kodamas som jag tänkt och jag trodde helt ärligt inte att jag skulle berätta ett (av många) av mina traumatiska gymnasieminnen, men det är lika bra. Jag visste ärligt talat inte ens att det var det de små varelserna var för något förän en riktigt god vän till mig förklarade att de minsan var sånnadär vahetterenu från dendär filmen vad den nu heter.

(filmen heter "Princess MonoNOke")

Hur som helst så är de mer än små tecknade varelser, de är mytomspunna hokuspokusvarelser som endel Japaner (och vissa västerlänningar som vill vara som Japaner) tror finns på riktigt. Jag däremot vet att de finns, jag har sett dem med egna ögon. Jag har till och med rört vid en av dem (den i mitten, andra raden uppifrån i den andra sammlingsbilden). Nu är klockan mer än jag trodde att den var och jag borde ha gått och lagt mig i förmiddags om jag skulle få sova tillräckligt med tanke på hur tidigt jag ska kliva upp imorgon så ni får korrekturläsa åt mig medans jag går och tänder kvällens sista cigarett. Gonatt!

Kommentarer
Postat av: Den som inte behöver en fjärrkontroll

Men filmnamnet hade jag väl ändå koll på hela tiden (för övrigt heter den Princess MonoNOke)?

2008-06-25 @ 11:09:20
Postat av: Anonym

puss som ligger bakom dom

2008-06-25 @ 15:36:50
Postat av: sebbe

Filmen borde kallas vid sitt riktiga namn "mononoke hime". Jag hatar när filmnamn ska översättas till engelska, svenska ja whatever. Kalla dem vid sitt riktiga namn.

2008-09-27 @ 16:25:54
Postat av: lifter

sebbe, jag förstår precis vad du menar. Jag brukar kalla det "dödligt mord-syndromet" eller något liknande. Filmer som heter typ "Subliminal" (eller något i den stilen) döps om till "Dödligt mord" eller något annat bra.



Vi säger mononoke hime från och med nu, det har jag bestämt.

2008-09-27 @ 16:56:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback