Etthundranittio
Safari.
Stress.
Lugn/Undantag/Martin.
Det är när och inte om.
(inte) Ledig (längre).
Häromdagen fick jag för första gången (nej, andra gången. Nej tredje blir det ju! Här sitter jag och ljuger, förlåt mig) sällskap ut på fotosafari. Det som skiljer häromdagen från de andra två är att denhär gången tyckte mitt sällskap att det var kul att följa med och stod inte bara och suckade medans jag klättrade runt. Det är väldigt ovant och det krävs att det är någon som tycker att det är ett uns (finns ordet "uns" över huvud taget, petra?) intressant att röra sig på ställen som är en bit utanför normala promenadvägar och istället klättra över ett eller två stängsel och/eller krypa ner under ett par broar (se bilderna nedanför).
Stress.
För annars blir det lätt så att sällskapet tyckte att "hänger du med ut och fotar?" lät romantiskt och borde inneburit "kaffe latte" och inte "skrubbsår" lätt får väldigt tråkigt och då (som jag skrev alldeles nyss) bara ställer sig och suckar. Och ingenting stressar mig så mycket som när någon är (faktist) snäll och håller mig sällskap men innerst inne tycker att det är fruktansvärt tråkigt.
Det enda som händer då är att jag får dåligt samvete och skyndar mig med mitt fotograferande vilket resulterar i att jag levererar dåliga foton. Och ingenting är så frustrerande som att komma hem och tömma kameran och märka att de bilder jag tagit blivit dåliga på grund av mitt eget slarv. För att behöva gå tillbaka och göra om, göra rätt enbart för att jag varit dålig är inte ett dugg charmigt utan känns mest bara avslaget (och bakläxa är ju nästan aldrig någonsin kul, alls). Det är altså inte mitt sällskaps fel att det bara blir skit av det hela och om den personen då även blir fysiskt obekväm (vassa kanter, betong, smuts, rost) så känner jag mig rent elak som ens kom på tanken att släpa med någon stackare (förlåt simba). Det har väl kanske gjort att jag varit väldigt sparsam med inbjudningar (eller så vill folk helt enkelt inte följa med).
Det enda som händer då är att jag får dåligt samvete och skyndar mig med mitt fotograferande vilket resulterar i att jag levererar dåliga foton. Och ingenting är så frustrerande som att komma hem och tömma kameran och märka att de bilder jag tagit blivit dåliga på grund av mitt eget slarv. För att behöva gå tillbaka och göra om, göra rätt enbart för att jag varit dålig är inte ett dugg charmigt utan känns mest bara avslaget (och bakläxa är ju nästan aldrig någonsin kul, alls). Det är altså inte mitt sällskaps fel att det bara blir skit av det hela och om den personen då även blir fysiskt obekväm (vassa kanter, betong, smuts, rost) så känner jag mig rent elak som ens kom på tanken att släpa med någon stackare (förlåt simba). Det har väl kanske gjort att jag varit väldigt sparsam med inbjudningar (eller så vill folk helt enkelt inte följa med).
Lugn/Undantag/Martin.
Men sen finns det sådana som Martin som gärna följer med och inte bara håller mig sällskap utan även hjälper till med att hålla upp stängsel så jag kan krypa under, håller i min kamera när jag ska klättra, borstar smuts osv osv (en riktig assistent med andra ord, lolz) men han är även intresserad av att köpa sig en egen kamera (för helt andra ändamål, han sysslar rätt mycket med amatörporr nämligen. inte.) så han är nyfiken och vill lära sig de få sakerna jag kan lära ut (mycket med kameror, för mig i alla fall, är att jag förstår det men skulle aldrig kunna förklara det. Det kanske bara är jag som är opedagogisk, men du kommer att greppa vad ISO är. Googla annars. Jag går en lärarutbildning om det inte funkar).
Men (igen) det är inte det jag skrivit här ovanför som gör det så fruktansvärt (fruktansvärld?) kul att ha med mig Martin till alla (någorlunda) övergivna platser vi besöker. Det som gör det hela mycket roligare, det som gör hela grejjen, är att vi sen ett par år tillbaka, filat på en historia om när zombieutbrottet kommer.
Men (igen) det är inte det jag skrivit här ovanför som gör det så fruktansvärt (fruktansvärld?) kul att ha med mig Martin till alla (någorlunda) övergivna platser vi besöker. Det som gör det hela mycket roligare, det som gör hela grejjen, är att vi sen ett par år tillbaka, filat på en historia om när zombieutbrottet kommer.
Det är när och inte om.
Det hela började som en ganska slapp diskussion (blev det rätt nu?) om vad vi skulle göra när det händer men har, såhär ett par år senare (ja, faktist), blivit en faktist ganska fyllig berättelse om hur det kommer att bli, vad vi kommer att göra och hur vi kommer att klara oss (för vi klarar oss. Vi är beredda). Jag tror att det skulle bli en ganska bra bok faktist men även om det inte blir det så är det en riktigt rolig tanke att dela med honom.
Hur som helst så är det ganska många gånger när vi går omkring (inte alltid för att fota, ibland bara för att) på (någorlunda) övergivna platser som vi funderar ut ett nytt "kapitel" i berättelsen och då, när vi står där, så känns det ibland (om man använder sin fantasis fulla potential) lite som verklighet. Speciellt när solen värmer metallen som vissa skjul (se bilder) är byggda av så att det låter som att det faktist är de odöda kvarlevorna av någon som rör sig inne i skjulen. Då känns det som att jag är tolv år gammal och inte ett dugg kaxig över huvud taget.
Hur som helst så är det ganska många gånger när vi går omkring (inte alltid för att fota, ibland bara för att) på (någorlunda) övergivna platser som vi funderar ut ett nytt "kapitel" i berättelsen och då, när vi står där, så känns det ibland (om man använder sin fantasis fulla potential) lite som verklighet. Speciellt när solen värmer metallen som vissa skjul (se bilder) är byggda av så att det låter som att det faktist är de odöda kvarlevorna av någon som rör sig inne i skjulen. Då känns det som att jag är tolv år gammal och inte ett dugg kaxig över huvud taget.
(inte) Ledig (längre).
Jag var (av en ren slump) ledig hela förra veckan och jag måste ha gjort något bra någon gång i mitt liv för det va lite gråmulet där på måndag förmiddag men sen sken solen hela veckan. Det är en ny trend, eller... jag hoppas att det är en ny trend. Bra sammanträffanden det vill säga. Mitt liv är nämligen (trots mångas protester) så att mitt liv är kantat helt baserat på sjuka små eller stora sammanträffanden, överallt. Hela tiden. Det kan tyckas vara väldigt kul och spännande, men tyvär är det oftast rätt kassa sammanträffanden, men ibland dyker det upp små motvikter.
Förra veckan var en sådan och de mottages varmt.
Kommentarer
Postat av: Jag borde skaffa mig ett vettigt smeknamn snart som jag kan använda varje gång
ISO, det måste vara den tredje generationens mp3-spelare. Efter iPod.
För övrigt var pilotkapitlet jevulosiskt bra. Det och de flesta andra då. Låtsasvänner - de enda sanna vännerna.
Postat av: fluffy
kenna, jag har läst din blogg sketlänge & den e bäst - av dem jag har hållit på & läst. Eller något i den stilen iallafall.
Men (okej de passar inte in på just de här inlägget men whatever) jag bara undrar hur man gör öhm.. hur ska man förklara det.. Den där grejen som är längst upp, loggan alltså. Hur man sätter in den där?
om du vill svara, kontakt; fluffy.superhero@hot.. om du har msn då.
Trackback
