Fresh to death (dethär är ingen modeblogg)
Det blir ett jävla tjat om att året börjar NU.
Men jag kommer att sakna den.
För dethär året börjar precis som det förra gjorde, förutom att jag (hittills, peppar peppar) sluppit dendär galna magsjukan som jag hade för ganska exakt ett år sedan nu. Men för en gångs skull är det faktist ganska skönt med lite rutin istället för konstanta förändringar på grund av total förödelse som lämnar mig i ett vraklikt tillstånd där jag måste plocka upp skärvorna av migsjälv och det som en gång varit men aldrig mer, någonsin, kommer att bli.
Istället börjar det med fint väder (inte de senaste vinterdagarna, jag menar förra veckan), en bil som efter lite batteriproblem och ett tappat humör snällt startade och gick igenom besiktningen utan problem. Det finns egentligen inga anledningar till varför den inte borde göra det förutom att jag (mer förut, skärvor och allt detdär) haft en kronisk otur vad det gäller allt. Men den verkar ha tagit semester för stunden. Jag hoppas att den aldrig någonsin kommer tillbaka. Oh, och jag har ett par nya skor...
Istället börjar det med fint väder (inte de senaste vinterdagarna, jag menar förra veckan), en bil som efter lite batteriproblem och ett tappat humör snällt startade och gick igenom besiktningen utan problem. Det finns egentligen inga anledningar till varför den inte borde göra det förutom att jag (mer förut, skärvor och allt detdär) haft en kronisk otur vad det gäller allt. Men den verkar ha tagit semester för stunden. Jag hoppas att den aldrig någonsin kommer tillbaka. Oh, och jag har ett par nya skor...
Minnesmotorväg (jag hade visst lite mer att säga om bilen).
Det är med ett sorgset hjärta jag har beslutat att sälja min fina bil. Det är troligtvis sveriges enda Nissan Almera som blivit behandlad som om den vore en Lamborghini. Det är väl det som är anledningen till varför jag säljer den, för att jag är för rädd om den. Jag tar den till exempel inte till jobbet då det sliter i onödan på bilen. Jag tar den inte heller för att åka och handla då det också sliter, helt i onödan, på bilen. Om jag ska resa någonstans så tar jag mycket hellre tåget, dels för att det är kul och jag är smygtågfantast men också, till största del, för att det sliter på bilen. Så det enda användningsområdet jag har kvar för den fina bilen är joyrides. Små eller stora åkturer som enbart är för skojs skull och de om något är ju helt onödiga. Det resulterar i att bilen bara står och kostar mig en hel drös med pengar helt i onödan och både jag och bilen förtjänar bättre än så.
Det som är absolut värst med det hela är ju inte att jag kommer att vara utan bil, det klarar jag mig galant utan. Det värsta är att den bilen är en symbol för det absolut bästa sakerna jag någonsin gjort i hela mitt liv. Allt bra som någonsin (med vissa undantag då förståss, men jag försöker skapa lite dramatik här) har hänt mig har hänt i anslutning till dendär bilen. Det är väl kanske det som gör det svårt men samtidigt lätt med att sälja den. Den är en så stor del av den jag var och allt som var förut. Men ingenting av det är någonting längre och bilen gör sig nog bäst någon annan stans. Nya minnen åt någon annan.
Ett inlägg om en bil med bilder på ett par skor.
Fast det har ju handlat väldigt lite om själva bilen och väldigt mycket om vad jag känner och inte känner längre för den. Eller något i den stilen. Hur som helst så finns det ju ingenting ont som inte för något gott med sig (och inget gott som inte för något ont med sig?) för när/om jag lyckas sälja bilen så kommer jag eventuellt att ha råd med ett nytt objektiv med vibrationsreducering till min kamera. Köpt tröst.
Men jag kommer att sakna den.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Jag älskar dina fotografier, det du skriver och dig! utan inbördes ordning.
Trackback
