Ett livslångt deltagande, del 2
Ända sedan jag var ett litet litet barn (till skillnad från nu då jag är ett jättestort barn) så har jag alltid fastnat och kommit tillbaka till Star Wars och om jag fick välja en berättelse i alla dess medieformer att ta med mig till en öde ö så skulle tävlingen vara enkel. Star Wars är helt enkelt (tillsammans med ett par andra saker) det absolut bästa som finns.
Det hela började 1977 (det vill säga för trettiotvå år sedan) med den första filmen som är del fyra i filmserien i sex delar. Jag minns helt ärligt inte första gången jag såg star wars, men jag minns att jag satt på golvet framför teven så det var minst tjugo år sedan (mycket hände när jag var sex år gammal, inte mycket har förändrats sedan dess). Men jag minns hur jag totalt konsumerades av stämmningen som förmedlades genom mina stora pojkögon. Star Wars-känslan. Den oslagbara stämmningen som fäster sig så fort någonting för länge sedan i en galax lång, långt borta spelas upp.

Jag blir fortfarande förvånad när någon talar om för mig att de faktist aldrig någonsin ens sett Star Wars. Det är någonting som är långt, långt borta från mitt förstånd hur man i hela sitt liv kan ha missat Star Wars. För något år sedan så fick jag reda på att min egen far aldrig ens sett en Star Wars-film. Troligtvis tyckte han att det fanns häftigare saker att ägna sin tid åt när han var ung. Som att till exempel lyssna på och klä sig samt klippa sig som valfri medlem i typ Beatles. Men det är ju inte så konstigt att han hade häftighetskomplex, han växte ju trots allt upp i en by som heter Huddiksvall (och kallas för "Glada Huddik"). Jag skulle också ha ångest. Inte så mycket så att jag ignorerar Star Wars, men ändå.
Jag kan ju inte påstå att jag inte ärvt med mig lite av min fars häftighetskomplex då jag har väldigt svårt för vissa delar av Star Wars. Det är ju nämligen så att Star Wars produceras av fruktansvärt skickliga människor som skriver en historia som har minst en del i sig som alltid passar någon. Därför finns det med humoristiska element i berättelsen som får min hud att krypa ibland (Jar-Jar binks måste dö, även om de yngsta barnen gillar honom). Jag vill se alla fräcka hjälmar (ja, hjälmarna är något av det absolut bästa i Star Wars). Alla rymdskepp, soldater, laserkanoner, rymdskeppsjakter, bomber, granater och explotioner. Jag vill inte se buskishumor i värsta Åsa-Nisse andan och jag blundar och biter mig i läppen varje gång de väljer att tvinga in något krystat familjefilmsmoment i min fina berättelse.
Men, det är mitt problem.

Star Wars har efter att de tre första filmerna (del fyra, fem och sex) bara fortsatt att fylla på med berättelser i Star Wars-universumet. Berättelsen följer en egen kanon och det är en term för ett gäng berättelse som följer en och samma linje och inte motsäger varandra utan tillsammans bygger på en redan existerande historia. Något som gjort Star Wars så bra är att upphovsrättsägarna är väldigt nogranna med att allt som ges ut som fyller på Star Wars-universumet följer en och samma linje och inte bryter ut från originalberättelsen. På det sättet så hindras historien från att motsäga sig själv.

Jag och min tjej har många saker gemensamt, andra saker inte. Men en av de mesta sakerna vi har gemensamt (om man kan säga så?) är just Star Wars. Det är (om man ser det lite enkelt) tack vare Star Wars som vi är ett vi och inte ett jag och ett hon på helt olika ställen. Vi delar smak i ett par saker och skiljer oss på andra saker men Star Wars kommer vi alltid tillbaka till med jämna mellanrum oavsett vad.
När vi kollade igenom hexalogin (alla sex filmer) så märkte jag hur olika vi tittar på och uppfattar det som händer. Hon analyserar karaktärernas roller jämfört med vårt eget samhälle, hur en karaktär framställs som en stark och självständig individ i den ena filmen men mer som en svag könsrollspräglad person i de senare delarna. Samtidigt sitter jag och väntar på att få se lite häftiga hjälmar.
För som sagt så hittar ju alla sina egna favoritkorn i berättalsen.

Jag undrar hur många gånger jag skrivit "Star Wars" i det här inlägget. Om du räknar alla så får du en puss. Hur som helst, vad som är bäst med Star Wars är en tvetydig fråga som inte går att svara på. Stämmningen naturligtvis, men det faktum att berättelsen nu, trettiotvå år senare, fortsätter att fyllas på med saker som hände både innan, under och efter då filmerna utspelar sig i form av alla tevespel, teveserier och serietidningar. Det finns helt enkelt så mycket Star Wars att ta del av att jag inte ens hinner även om jag skulle vilja lägga all min vakna tid åt det.
Många kallar det att mjölka en kassa-ko, jag kallar det jävligt nöjda fans.
44 gånger!
Ah, I o U 1 kiss!
Jag nämner inga namn, men det finns ju v i s s a som tycker att det lämpligaste sättet att lära känna någon är att FÖRST ta reda på personens dåliga sidor och SEDAN stifta bekantskap med övrigt. Jag vill minnas att hexalogimaratonen var för länge länge sedan, i ett primitivt grottstadium. Och analys av den andres Star Wars-behov och -fokus måste väl ändå också (utöver top10 Dåliga sidor) ses som ett livsviktigt steg om man ska bli nära vän/nånting med någon, kanske till och med så nödvändigt att det borde ingå i en grundlag eller sju. För jag menar...tänk om du helt plötsligt hade hufflat fram att du gillade de där poopslungande ewokerna för deras yttepyttegullighet. Då hade det ju blivit instant dumpning och motorsågen fram för att klyva soffan, teven och köksfläktslampan och det hade liksom blivit...jättedrygt.
fyuq, jag råkade skriva mitt riktiga namn, det håller ju inte.
Haha, sjukt avslöjad.
Någon gång skall jag lära dig det här med spioneri bejbi.
Ahh...minns då jag var sex år och såg första filmen på bio :)
Oooh, får jag ta med mig mitt mikroskop till första lektionen? Sneela.
Åh, jag vill också ha upplevt den sanna Star Wars-explosionen, Matthias fuskar jue!