lifter

För några år sedan upptäcktes just hur viktig lojalitet är bland marknadsföringsspecialister runt om i världen. Det har ju naturligtvis alltid varit en del av effektiv marknadsföring men aldrig förr har det fokuserats lika starkt på just konsumenternas varumärkeslojalitet som det gör sedan dess och fram till och med nu och även jag har min roll i just den lojaliteten (no shit) men min roll i konsolkriget är mer lik Sveriges roll under Andra Världskriget (om vi nu ska dra tunga paraleller). Jag hejjar, likt det "alltid neutrala" Sverige på den som vinner, vänder kappan efter vinden och stödjer helhjärtat den som för stunden erbjuder mig mest. Jag lever på båda sidorna av staketet och mitt gräs är alltid grönt.

Ja, det är ju den svåra frågan. Svaret finns i vad just du är ute efter och hur mycket pengar du är beredd att lägga ut för att få det du vill ha. Jag personligen var rätt trög med att komma igång med tevespelskonsolerna. Den förra generationens konsoler (Xbox 1 och Playstation 2) tog sedan deras lanseringar i början av tvåtusentalet väldigt lång tid innan de kunde hålla upp en ljus mot det instabila, krångliga obekväma (men fantastiskt högupplösta) spelformatet "Datorspel". Men mot slutet av den förra generationens spelkonsoler så blev grafiken och kontrollen så pass okej att jag letade mig från datorstolen till soffan, lämnade tangentbordet och musen för handkontrollen och axlade rollen som tevespelare. Då var det Playstation 2 som gällde tack vare handkontrollernas utformning, spelutbudet och det faktum att konkurrenten Xbox bara var riktigt gräslig (i mina ögon). Playstation är synonymt med tevespel tänkte jag och plöjde skiva efter skiva med vid det laget relativt billiga begagnade tevespelstitlar.

Däremot så kunde inte den förra generationens konsoler, hur mycket de än försökte, hålla upp ett ljus mot datorspelens högupplösta grafik. Vi som spelade datorspel har ju trots allt kört "HD" sedan slutet av nittiotalet. Det blev en kompromiss helt enkelt. För med handen på hjärtat så är det bara så fruktansvärt coolt att spela tevespel. Jämför själv, att helt ensam i din egen missär sitta hukad på en (efter ett par timmar) obekväm stol, med ryggvärk och hud som formidabligen bubblar av blek exponering av att sitta för nära skärmen för länge med att sitta bakåtlutad i en soffa, med bitches-n-hoes som serverar druvor och champagne och ser till att du har det bekvämt och behandlar dig som en kung eller en gud eller något i den stilen. Nej, okej, riktigt så romantiskt kanske det inte är, men det är något visst med enkelheten och det faktum att tevespel helt enkelt bara fungerar och man slipper köpa dyr hårdvara som aldrig fungerar med den bristfälliga mjukvaran. Det är inga drivrutiner som måste justeras och inga patchar som måste installeras för att få saker och ting att helt enkelt bara fungera i längre än 10 minuter (om de ens hoppar i gång från första början). Nej, tevespel fick det bli och jag har sedan dess aldrig tittat tillbaka på det mentala sammanbrottet som spel på dator innebär. Good riddance.

Som jag skrev så var jag en Playstation 2 fanboy. Med handen på hjärtat så var valet, då, fruktansvärt enkelt då jag aldrig ens sneglade på Xbox, oavsett spelutbud. Just eftersom att konsolen dels var fruktansvärt ful och dels för att dess handkontroller kändes unjefär som en stunds hederlig förhörstortyr (det sägs bland annat att Pol Pot var med vid formgivningen av den handkontrollen). Och trots att jag var nöjd med mitt Playstation 2 så var det fortfarande något som saknades. Jag var fortfarande skadad av minnet av högupplösta tevespel att det aldrig riktigt lade sig och jag aldrig riktigt fastnade helt helhjärtat för den förra generationens spelkonsoler. Fatta mig inte fel nu, några av mina absolut bästa spelminnen finns från den tiden med Resident Evil 4 och Silent Hill 2 längst fram i kön (som avser den generationens spelkonsoler). Men det var fortfarande någonting som gnagde i bakhuvudet. Fortfarande någonting som saknades. Som en öken saknar regn och ett glas vatten saknar havet. Visst är det mer i tevespel än högupplösta texturer, men har man en gång haft det blir det svårt att gå tillbaka.

Men sedan så kom den, det som då (2006) kallades för "den nästa generationens spelkonsoler". Hypen var enorm, inte minst från mig inför Playstation 3, uppföljaren till den dåvarande ledaren och bara tanken av att ha högupplösta tevespel rätt i teven gjorde mig näst intill knäsvag och jag kände direkt att det var något stort på gång. Däremot så hände någonting sorgligt som följdes av någonting fruktansvärt otippat (framför allt från min egen del). Playstation 3 blev försenad, in i oändligheten och Microsofts uppföljare Xbox 360 fick fri lejd att helt ensam ta över en hel marknad av HD-törstande tevespelare. Bångstyrig som jag var stretade jag blint emot men det höll bara en kort stund och efter ord om ytterligare förseningar från Sony så brast det. Jag har därför sedan lanseringen av tevespelet Gears of War den 17e November 2006 suttit på läktaren och hejjat högljutt på den lyxvita konsolen Xbox 360.

Som du vid det här laget troligtvis räknat ut med lite hjälp av bilderna så är den nuvarande vinnaren sedan slutet av 2006 Xbox 360. För Xbox 360 har helt utan konkurrens tveklöst erbjudit mig mest nöje för pengarna med en uppsjö av spel som passar mig perfekt, en onlinetjänst som trots att den kostar några slantar fungerar felfritt (förutom julen 2007, det som vi kallar "den mörka tiden") och en handkontroll som är utformad av självaste Afrodite.

Och nu ska jag förklara hur det ligger till med lojalitet vad det gäller spelkonsoler (men det kan även appliceras på i stort sett allt vad det gäller min varumärkeslojalitet). Jag vänder mig, som alla andra, till den som erbjuder mig mest. Xbox 360 erbjöd mig i slutet av 2006 spelet Gears of War. Det världsbildsförändrande megaspelet som är ett utav mina fem.. kanske till och med tre bästa spelminnen genom tiderna någonsin (och nu snackar vi seriöst bra spel). Och i skuggan av det spelet finns fanns det inga konkurenter och jag var genast en hängiven anhängare till xbox-skaran. Och stolt där efter.

För så här ligger det till med något som i tevespelsbranchen (och alla andra brancher också för den delen) kallar för exklusivitet. Det går ut på att företagen bakom dessa spelkonsoler naturligtvis vill ha så många och så nöjda (nåja) kunde som möjligt och detta säkrar dem genom att komma över exklusiviteten på tevespel. Det innebär att ett spel enbart släpps till en viss konsol och du kommer därför behöva köpa just den konsolen för att kunna ta del av spelupplevelsen. Det är ett snikigt trick, men jag kan inte göra något annat än att förstå dem för utan spel - ingen spelkonsol. Innan Playstation 3 ens lanserades så hade ju Xbox 360 garanterat exklusivitet på alla av denna generations tevespel eftersom att det var den enda av den nuvarande generationens tevespelskonsoler som fanns. Valet var altså inget val utan snarare en brist på valmöjligheter men under tiden Playstation 3 blev försenad blev spelutvecklarna ivriga och tålamodet hos dem tog slut och de sket därför helt enkelt i exklusiviteten som var tillägnad Playstation 3 och spelen släpptes därför även till Xbox 360. Till alla Xbox 360-ägares stora lycka naturligtvis för jag har ju förutom Gears of War tillsammans med min Xbox 360 plöjt igenom mästerverk som Dead Space, Fallout 3, Mass Effect, Ghost Recon Advanced Warfighter 2, Forza Motorsport 2, Skate 1 och 2, GTA 4, Tomb Raider Anniversary, Call of Duty 4, Halo 3 osv. Jag fick till och med det stora nöjet att spela en putsad version av ett utav tidernas bästa spel Half-Life 2 på min kära Xbox 360. Vissa av spelen kom ju naturligtvis krypandes till Playstation 3 också men det innebär att jag aldrig fick behovet av att skaffa en Playstation 3. Min sida i konsolkriget var skyddad, Microsoft hade vunnit för jag lovade migsjälv och min plånbok att inte köpa en Playstation 3 förän den fått 3 (tre) exklusiva titlar som jag bara inte kunde leva utan.

Och sen kom den. Droppen som fick bägaren att rinna över. Det tredje tinget. Killzone 2. Jag försökte blunda. Jag försökte iggnorera (stavas det verkligen med två G?). Jag försökte vända huvudet bort och glömma (jag försökte alla synonymer för "att inte låtsas om" som du kan tänka dig) att den avgörande listan på tre faktist sedan en tid tillbaka fyllts. Det finns inga ursäkter längre och den blanksvarta spelkonsolen är beställd efter en kort men effektiv bearbetning av min bättre hälft (ja, jag vet).

Det första tecknet på att det skulle bli aktuellt att faktist gå med svansen mellan benen (eller kappan i vinden) till närmsta (eller billigaste) tevespelsåterförsäljare och mumla iväg en beställning på konsolen var när Metal Gear Solid 4 kom. Jag har aldrig riktigt gillat Metal Gear Solid serien (jag orkade inte ens spela igenom hela Metal Gear Solid 2) men nu är det slut på ursäkter. Med reklambilder som denna visste jag att det var kört. Frågan var bara hur länge jag skulle kunna stå ut. Efter ett tag kom spelet Resistance 2 (som är den naturliga uppföljaren till Resistance som var nära att bli det andra spelet på listan över -måste- men tog sig inte riktigt hela vägen) och allt eftersom att formatet för HD-film bestämdes till Playstation 3s fördel och filmerna började bli tillgängliga så visste jag att nu är det dags, nu är det kört. Det finns inga ursäkter längre. Metal Gear Solid 4, Killzone 2, Resistance 2. Ett två tre.