lifter

i väntan på vadå?

Alltid tillbaka

Staden alla vill ifrån
Har jag sagt att jag tycker om Västerås? Västerås och Berlin. Ett evigt tjat. Men helt helt ärligt, det finns inga andra städer som ger så mycket som de två. För av någon anledning så om man går igenom mina bästa minnen jag har från olika platser så är någon av de två städerna med. I de flesta fall. Och det är lite konstigt för alla som bor i Västerås vill inget hellre än att komma därifrån (om man bortser från de som vill bo kvar som är anledningen att alla andra vill därifrån).
Det är lite olika saker som drar mig tillbaka till städerna och Västerås är ju aningens lättare att ta sig till än Berlin. Från Uppsala i alla fall. Men allt som oftast så är det ju just graffitin som på ett eller annat sätt drar mig dit men den här gången va det dock av en lite unik anledning. En ganska rolig anledning faktist.

Mål
Det är nämligen så att jag har nått ett av mina mål med den här sidan. Även om jag inte tänkte det som ett mål från början och även om sidan gått igenom ett par brutala förändringar sedan jag startade den 2005 och mest använde den för att skriva ut min hjärna på internet. Det gör jag ju visserligen fortfarande, men inte alls på samma sätt som jag gjorde då. Hur som helst så som jag skrev en gång för länge sedan (blir det tråkigt när jag bara refererar till saker jag skrivit om tidigare?) så hade jag tänkt att starta en hemsida om 'gatukonst' som med mycket annat aldrig blev av och fick få sitt utlopp här istället.
Hur som helst, målet med den sidan (som aldrig funnits, jag kom till att registrera domänen men sen kom jag av mig) va att jag skulle ha en möjlighet för folk som målar graffiti att höra av sig så jag skulle veta var jag skulle ta mig för att hitta ny graffiti. Nu har det hänt. För trots att jag inte utlyst någon allmän hör av dig till mig så fotar jag det du gjort-funktion så har jag, genom bloggen, kommit i kontakt med en av målarna som gjort något jag har fotat.

En liten sak att bli glad över kanske, men för mig är det ganska stort och jag har en tendens att bli glad över saker som är stora för mig och inte så många andra. Vilket kanske inte är så konstigt. Men jag är ju trots allt rätt blyg över det jag gör trots att jag försöker framställa migsjälv som en tuffing så ofta jag får möjligheten (det är bara en fasad, men det stannar mellan oss).



Men det blir ju också så fantastiskt konstigt när man kommer i kontakt med någon som gjort något som man tyckt jättemycket om. Oavsett om när det är när jag kom i kontakt med målaren som gjort världens snyggaste målning eller när jag träffade min favoritförfattare efter en föreläsning så blir man lite "eh.. hej?" och kommer inte på något smart att säga. Inte för att det kanske finns så mycket att säga förutom att tala om att man gillar det ena och det andra och kanske räcker det så, men fortfarande så blir det ju lite wierd. Wierd på ett bra sätt.

För strax efter att utväxlandet av artigheter; "snygga foton", "snygga målningar", "tack", "tack själv!" osv så kom vi snabbt till den själva nuggeten som jag ville åt. Info. För (nu kommer det igen) som jag skrev förut så har jag med mina sammanlagda sysselsättningar svårt att hitta ställena att vara på. Jag har helt enkelt inte tid att ge mig ut mitt i ingenstans och hoppas på det bästa utan jag behöver en liten ledtråd. Och ledtrådar, det fick jag.

Så det va bara att kasta sig på bussen (är det kanske dags att dra lite räls mellan Västerås och Uppsala? Hm?) och gå rakt ut i skogen med en liten mängd förhandsinformation och en stor mängd förhoppningar för att hitta ett ett par tågvagnar som tydligen bara står och får finare färg ju fler år det får stå där. Och ja, det har stått där ett tag. Och ja, det har fått så jävla fin färg med åren.

Årgång -50-nånting
Det tog ett tag för oss att hitta tåget. Som sagt så visste jag att det fanns där nånstans men inte exakt på GPS-positionen (om jag haft en GPS). Det enkla är ju dock att det, med järnvägar, bara finns två håll att börja leta. Åt ena hållet eller det andra. Vi valde att börja med att gå åt det ena hållet och det va först när vi kom till bebyggelse som vi kom underfund med att vi borde ha gått åt andra hållet. En seg upptäckt att göra men eftersom det inte fanns någon att tycka synd om oss förutom oss själva så va det bara att gå tillbaka och fortsätta leta åt andra hållet.

Men vi hade i alla fall tur med vädret.

Så efter att vi kommit tillbaka till där vi började gick vi unjefär lika långt som vi gick första gången fast åt andra hållet och efter att vi gått en liten bit längre än så så skymtade vi den övergivna vagnen som vi letat efter. Lycka. Och jag kan börja med att säga att vi bitit av lite mer än vad vi kunde svälja för tillsammans med vagnen vi först skymtade fanns nittiofem andra vagnar som satt ihop i varandra. Ett två kilometer långt tåg som bara stod där mitt på en tågstrecka mitt ute i ingenstans.

Tro nu inte att jag tog det som någonting negativt, snarare en... stor... överraskning. Lång kanske jag ska säga. För något av det absolut bästa som finns är just dendär stunden då man hittar det där stället som man tror och hoppas och gissar på att det kanske ska finnas unjefär där man letar och när det då är nittiosex gånger bättre än vad man hade hoppats på så kan man ju inte bli mer än glad, trots att det här är den absolut jobbigaste övergivna platsen jag hittat hittills. Det är nämligen såhär att tågrälsen som går mitt ute i skogen har varken perrong eller räls som är gjorda för att gå på så de enda som kan ta sig fram effektivt längs de rälsen är just tågen

och ingen annan.

Det är nämligen så att själva rälsen ligger på knytnävsstora, skarpkantade stenbitar som verkar vara tillverkade i syftet att det ska vara krångliga att gå på dem för trampa-snett-och-stuka-fotenrisken är stor så ni äldre som är sugna på att gå på graffitisafari, vänta lite med rälsen och håll er till viadukter med gångfiler istället. Till en början åteminstone. Gå framför allt inte på räls som är aktiva, men det förstår du kanske själv att du inte ska göra.

Jag vet faktist inte hur länge tåget har stått där men det har stått tillräckligt länge för att skogen har börjat växa in i vagnarna och fraktsedlar och dylikt nämner årtal som 1960 och motsvarande och det är alltid roligt att se när man kommer till ställen som bara stått i åratal och se hur naturen har börjat, sakta men säkert (med betoning på sakta) börjat ta tillbaka sin mark genom att bryta ner och växa igen och under dessa år som tåget har stått och naturen fått gå sin långsamma gång så har det regnat ett par gånger och efter regn kommer solsken och efter solsken kommer rost. När det då kommer mer regn och mer solsken så kommer det naturligt vis mer rost och allt eftersom det regnar så rinner det långsamt långsamt ner rostvatten längs tågets sidor ner på rälsen och ner på stenarna som rälsen står på. De stenarna jag nämnde ovan. De stenarna jag gick på. Och det va inte för än vi kom tillbaka från att gå hela vägen till där tåget tog slut och tillbaka igen som jag såg exakt vad som hade hänt med mina helt nya skor som jag hade på mig.

Tro nu för allt i världen inte att det här är en modeblogg men fan vad mina skor blev helt förstörda och det va mina absoluta favoritskor. Skor som jag längtat och letat efter i vad som kändes som en evighet som äntligen blivit mina hade gått från att vara vita, nya, rena och snygga till att bli brutalt missfärgade av rosten från tåget och för mitt liv så kunde jag inte få bort det. Så ett litet sammanbrott senare så bestämde jag mig för att köpa ett par nya skor som jag va tvungen att beställa från en obskyr webbutik som befann sig mitt ute i ingenstans på internet för den modellen som jag hade va slut över över allt i den färgen jag ville ha dem (den nya färgen, oreange, fanns dock att köpa i stort sett var som helst, problemet va bara att efter tågpromenaden så hade jag ju redan ett par oreange) och jag trodde faktist att jag skulle bli blåst av den konstiga lilla webbutiken men några veckor senare så kom en budkille med mina sprillans nya älskade skor och jag fick vara lycklig igen.

Men nog om mode nu, modebloggare
Det va rätt svårt att få en överblick över tåget (naturligtvis) för många av lastportarna va stängda och det gick (som sagt) inte att gå längs en sida och sedan tillbaka på den andra för skogen hade (som sagt) växt in i tåget så man fick krypa under, klättra över och rulla omkring för att man skulle kunna se allt och det va först på vägen tillbaka som jag hittade de målningarna som jag va ditskickad för att fota.

Min rara tjej trodde säkert att jag dött eller något för jag hittade dem när vi gick på varsin sida av tåget och jag stannade och fotade helt utan en tanke på att säga till om att "hörru, här är det, let's stanna ett tag" och det va först efter att jag va färdig, nöjd och började gå tillbaka som jag fann henne sittandes och väntandes på mig. Stackars.

Värt?
På vägen där ifrån så va jag som sagt fenomenalt irriterad över att mina fina fina skor va helt helt förstörda men nu såhär i efterhand så va det lätt värt det (dock hade jag ju bytt skor om jag fick åka tillbaka i tiden och göra om det) men vafan. Man kan inte gråta hur länge som helst efter ett par missfärgade skor. Det får väl kosta lite mycket. Jag kommer ju i alla fall aldrig någonsin att glömma bort det och jag behåller de missfärgade skorna som en ikon för min.. vad ska jag kalla det, osmidighet? För jag menar.. det är ju inte som att jag inte kan ge mig ut på dessa ställen, eller hur? I sådana fall kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö. Eller något.

Och som jag skrev tidigare så befann vi oss ju i Västerås och är man i Västerås så måste man ju bege sig ner till hamnen. Det är det närmsta man kan komma liv på ett ställe där allt är helt dött. För väggarna typ sjunger när man är där. Det låter jävligt fånigt, men det finns inget ställe som känns så levande som det.

Med handen på hjärtat
Det är min favoritplats på hela jorden och jag tror att jag skulle kunna spendera hur mycket tid som helst där om jag bara hade tid att spendera. För det finns ingen plats som har ett sådant liv och även om jag bara varit där ett par tre fyra gånger nu så har jag några av mitt livs bästa minnen därifrån. Därifrån och en bakgård i Berlin där jag kommit på lite saker om några saker och aldrig någonsin har jag varit lika här och nu (eller där och då) som där och då.

Visste jag inte bättre skulle jag kalla det för världens Graffitiutställning för med jämna mellanrum så uppdateras den och gammalt får ge plats för nytt men det som är riktigt gammalt får sitta kvar där det är. Jag vet inte hur det låter målare emellan men det känns som att det finns en balans och en överenskommelse om vad som ska sitta kvar och vad som ska uppdateras. Men man (jag) kan i alla fall vara nästan helt säker på att något kommer att se annorlunda ut för varje gång jag kommer dit och det är helt sjukt kul (förutom när folk är där och klottrar på klottret, det är inte kul. Någon borde ta ett snack med dessa personer, förstår de inte att det är andra personers egendom de förstör?). För som jag skrev för några månader sedan så biter graffitin sig själv i arslet när den målar över sig själv på fel sätt eller när något smartskaft bara kladdar.

 

Men hur som helst. Det som va mest annorlunda den här gången va att inne i det stora rummet (se bilden här ovanför) så hade det kommit upp nya målningar med en helt ny stil jämfört med allt annat som suttit där. En stil som är lite mindre klassisk graffiti och mer... ja, vad fan är det? Kan jag kalla det för postmodernistiskt expressionism utan att ni sparkar mig i magen och fäller krokben på mig i korridoren? Bra. Då gör jag det. Den stilen är kanske inte den som ligger mig varmast om hjärtat, men det är ju trots allt kul att se något nytt och att se någon våga sig på något annorlunda (så länge det inte är annorlunda bara för annorlundandets skull).

 

Nu inser jag hur sällan jag uppdaterar den här sidan för om jag inte hade skrivit det inlägget om Barcelona som är här nedanför så hade det blivit två inlägg om och med västerås efter varandra trots att det va flera månader mellan mina besök. Jag hoppas verkligen att ni inte tröttnar på att jag bara skriver om samma saker hela tiden och tycks idissla migsjälv om och om igen. Men någonting säger mig att ni är okej med det och något annat säger mig att det kanske inte spelar så stor roll varifrån bilderna kommer ifrån eller texten beskriver. Kanske spelar det ingen roll alls vad bilderna föreställer och ännu mindre om vad texten handlar om. Kanske inte. Kanske kommer statistiken visa vad det är som gäller. Visste du förresten att jag kan se statistik om hur många unika besökare jag har varje dag? Det kan jag. Och det visar att det inte är sådär fantastiskt många som tittar hitåt, men ni som gör det gör det kontinuerligt. Alla tolv-unjefär av er. Det gör mig helt varm i hiertat, tack för ert tålamod.

 

HALLÅ är det inte helt galet uppenbart att du MÅSTE visa bilder på skogen som växer in i tåget? Det är kanske det vackraste jag kan föreställa mig

Tog aldrig några foton på det. Kanske nästa gång!

Underbart! Härligt blogginlägg om en bra graffiti stad.

Härliga bilder...igen =)Nu blev jag riktigt sugen på Västerås. Tittar in då å då här och har själv börjat kolla efter graffiti..det smittar av sig =)

grymma bilder (:

Mathias, tack! Kul att du gillart.



Mattias J, Ja. Det är lite konstigt att man blir sugen på västerås faktist för det är ju en lite... vad ska man säga.. bonnig stad. Dock med sina brutala fördelar. Fotar du något? Skicka en länk isf.



emmaa, tack rarz!

SÅ JÄVLA SNYGGA! Jag vill ha en!! ;D

janina, en graffitimålning? De finns ju överallt, det är bara att ta en :)

Körde du GL i tisdags? Tror jag såg dej på väg till skolan :P hihi

marie, japp! Du måste ju ringa så jag kan stanna och hälsa ju!

tåget du vart och fotat kom dit tidigt iår i januari - februari. kommer inte riktigt ihåg när.. men gammalt är tåget och nu tyvärr riktigt nerkört. tycker om dina bilder och blir verkligen inspererad på dina vinklar och redigering du lyckas få fram. Får ta min kamera ut och fota mer, och ett fisheye objektiv är ett måsta att fixa. tråkigt att det ska vara så himlans dyrt! fota på och ha det bra!

anonym, ofan, coolt.

Ett fisheyeobjektiv tycker jag är lite överkurs nästan. Jag har aldrig haft ett och kommer nog aldrig att köpa ett för man kan bara ta en sorts foton med det och efter ett par stycken tror jag man tröttnar på det faktist. Framför allt så tröttnar man nog på att byta objektiv hela tiden då man inte vill fota fisheye och det skulle ju vara om man hade en extra kamera med fisheye hela tiden men fler kamerahus om något blir dyrt väldigt fort :)



Du kan ju t.ex fuska extremvidvinkel som jag gjort med en av bilderna här i inlägget, den består av 6st bilder ihopklippta till en. Man fotar helt enkelt i en båge och sen samanfogar man bilderna till en så blir det sådär.

Tack. Ser att det kommit upp en hel del mer här nu, blir att läsa efter föreläsningarna idag =) Jo jag fotograferar och har håll på med det sen ~06/07 mest analogt, då jag fastnat i leksakskamerornas värld =)På den länkade sidan lägger jag upp de mesta bilderna, bra som dåliga för det finns alltid något som faller någon i smaken.

Keep it up! Underhållande läsning/bilder!



PEACE!

nu tkr jag faktiskt att du ska uppdatera ! (:

Så jävla snyggt fotat! Målningarna ser levande ut på nå sjukt sätt. Som att dem växer fram ur väggarna/golvet.

Vart har du tagit dom första bilderna någon stans? lite sugen på dra dit och kolla lite

Mkt fina bilder. kul att se denna sida av hemmaplan.

vart också nyfiken på tåget...



vart fann du det?