Här i uppsala, där konst dör
Kulturstad.
Vi (och nu när jag säger vi så menar jag alla vi som bor i Uppsala och försöker härmed skapa en negativ sarkastik ton till kulturlivet i vår stad och hur vi förhåller oss till det) vill gärna klappa oss på axeln när vi tänker på vår stad och hur vi betonar och framhäver vårt kulturliv och/men framför allt vårt kulturarv. Vi k-märker friskt byggnader som bara måste bevaras, för kulturen. Vår kulturs arv.
Så länge det är fint nog.
Men det är långt ifrån allt som får komma in i Uppsalas kulturhistoriska vardagsrum. Och ingenting som inte får komma in i vårt kulturhistoriska vardagsrum får märkas "Av kulturhistoriska anledningar skyddad från förändring". Jag är fullt medveten om att det (tyvär fortfarande) rör sig om att inte försköna brottsliga handlingar, men glömmer vi (notera att jag fortfarande använder "vi" och jag hoppas verkligen att min negativa betoning har nått fram) inte bort att vad som är brottsligt fortfarande är en dynamisk definition?
Så tidigt som den 1a Juli 2005 beslutade riksdagen att göra det straffbart och där igenom olagligt (brottsligt) att "Utan upphovsmannens godkännande ladda ned upphovrättsskyddat material" och skapade där igenom över en halv miljon nya kriminella (först och främst unga, naturligtvis) Svenskar. Med dethär menar jag inte att försköna eller på något sätt stödja dessa förkastliga kriminella handlingar (err) utan jag försöker enbart förklara att det som idag är fullt tillåtet imorgon (nåja) kan vara strängt förbjudet.
Pengar.
Ovan nämnda exempel har ju dock ingenting med kultur att göra (för det kulturella i den komersiella musiken är sedan länge förlorat) utan det handlar enbart och exklusivt om pengar. Härom dagen hörde jag en diskussion (sen va det dethär med stavningen igen) där de debatterade om hur musikbranchen skall kunna överleva i vår tillvaro där den olagliga nedladdningen fortfarande (trots ovan nämnda lag) fortfarande ställer inkomsttagarna från musikbranchen på knä inför den nya teknologin (ekonomiskt sett då förståss).
Ovan nämnda exempel har ju dock ingenting med kultur att göra (för det kulturella i den komersiella musiken är sedan länge förlorat) utan det handlar enbart och exklusivt om pengar. Härom dagen hörde jag en diskussion (sen va det dethär med stavningen igen) där de debatterade om hur musikbranchen skall kunna överleva i vår tillvaro där den olagliga nedladdningen fortfarande (trots ovan nämnda lag) fortfarande ställer inkomsttagarna från musikbranchen på knä inför den nya teknologin (ekonomiskt sett då förståss).
De pratade om hur musikföretagen nu ska kunna musta ur så mycket de bara kan ur konsumenterna nu när konsumenterna "slutat betala". Det riktades en hel del sympati mot dessa stackare som darrandes läste upp dramatiska siffror om musikbranchens ekonomiska förlustkurva de senaste åren (även fast jag personligen har svårt att tro att deras barn svälter, men vad vet jag?) och de pratade om hur svårt det är med den s.k lagliga nedladdningen att få fotfäste i svenska folkets persondatorer. Det kan eventuellt ha något att göra med att det är väldigt svårt att vänja sig vid att betala för något som tidigare varit gratis (och de drog exempel till hur det skulle vara om google skulle ta typ en krona per sökning) och det är ju inte så konstigt att den lagliga nedladdningen står relativt ostadigt. Men tänk, hur skulle det vara om det inte fanns några ekonomiska intressen i det? Hur skulle det vara om de enda som skapade musik (läs kultur) var sanna artister? Vore det sämmre?
Från musik till konst, fortfarande kultur.
Ända sedan innan jag köpte min kamera (på den tiden då jag desperat tog bilderna jag ville med min mobiltelefon) har jag haft ett stort (och nu pratar vi stort) mål att fota. För en lång tid sedan och under en lång tid har jag gått och tittat på fabriken i Luthagen/Börje här i Uppsala. Det är en nedlagd, övergiven gammal fabrik som slutat tillverka vad det nu var de producerade för en väldigt lång tid sedan. Hela fabriken ligger omgiven av en stor asfaltsplan som kantas av ett övervuxet vajerstängsel som skapar en naturlig (nåja) avskärmning till hela området.
Mycket betong och väldigt bra skydd av mörker som endast överträffas av det fenomenala insynsskyddet från stängslet har gjort denna nedlagda fabrik till en målarduk för min generations konstnärer. Fabriken har stått öde så länge jag kan minnas och det har resulterat i målningar som är nästan tio år gammla och det blir så tragiskt om du tänker på att när det gäller denhär konstformen, denhär kulturen så är något som är tio år gammalt väldigt ovanligt. Så när den första varma (nåja) dagen kom kastade jag mig iväg till fabriken för en (fet) session.
Mycket betong och väldigt bra skydd av mörker som endast överträffas av det fenomenala insynsskyddet från stängslet har gjort denna nedlagda fabrik till en målarduk för min generations konstnärer. Fabriken har stått öde så länge jag kan minnas och det har resulterat i målningar som är nästan tio år gammla och det blir så tragiskt om du tänker på att när det gäller denhär konstformen, denhär kulturen så är något som är tio år gammalt väldigt ovanligt. Så när den första varma (nåja) dagen kom kastade jag mig iväg till fabriken för en (fet) session.
Men det kunde jag se mig om efter.
För när jag kom dit möttes jag av schaktmaskiner (grävskopor, traktorer, bulldozers osv) som var mitt uppe i att riva ner hela fabriken till grunden. Det jag trodde skulle vara fotograferingen of my dreams blev ingenting annat än en framstressad hetsklickning som varvades av utskällningar från förmannen för rivningsprojektet med vad som måste varit en hel näve grus i ansiktet, ögonen, byxorna, kameran osv (det dammade om maskinerna) och ljudet av mitt hierta som sprack i mitten när väggen jag gått en hel vinter och väntat på att fota revs minuten efter att slutaren stängts. Jag fick bokstavligt talat be (snällt) maskinförarna att vänta i några sekunder så att jag fick fota de få väggarna som var kvar och jag hade bara ren tur att den ena av dem var fotointresserad och lät mig (tack min fiende, tack min vän)
Det var som du förstår långt ifrån optimala förhållanden och det starka kala ljuset från vårsolen är fortfarande svårt för mig att bemästra och det gjorde det hela till ett ännu större fiasko än vad det skulle kunnat vara. Jag önskar att jag kunde få göra det i lugn och ro, göra det rätt. Men det blir svårt då hela fabrikskomplexet enbart är en grushög idag. Dethär är någonting som vi aldrig kommer att få tillbaka.
För när jag kom dit möttes jag av schaktmaskiner (grävskopor, traktorer, bulldozers osv) som var mitt uppe i att riva ner hela fabriken till grunden. Det jag trodde skulle vara fotograferingen of my dreams blev ingenting annat än en framstressad hetsklickning som varvades av utskällningar från förmannen för rivningsprojektet med vad som måste varit en hel näve grus i ansiktet, ögonen, byxorna, kameran osv (det dammade om maskinerna) och ljudet av mitt hierta som sprack i mitten när väggen jag gått en hel vinter och väntat på att fota revs minuten efter att slutaren stängts. Jag fick bokstavligt talat be (snällt) maskinförarna att vänta i några sekunder så att jag fick fota de få väggarna som var kvar och jag hade bara ren tur att den ena av dem var fotointresserad och lät mig (tack min fiende, tack min vän)
Det var som du förstår långt ifrån optimala förhållanden och det starka kala ljuset från vårsolen är fortfarande svårt för mig att bemästra och det gjorde det hela till ett ännu större fiasko än vad det skulle kunnat vara. Jag önskar att jag kunde få göra det i lugn och ro, göra det rätt. Men det blir svårt då hela fabrikskomplexet enbart är en grushög idag. Dethär är någonting som vi aldrig kommer att få tillbaka.
Äganderätt krockar med äganderätt
Ställer man det på sin spets (som vi så ofta gör) så krockar hela situationen fatalt med lagar och regler om en artists äganderätt till sitt verk (som i sin tur helt avgörs av varesig artisten har pengar och resurser till att upphovsrättsskydda sitt material) med den grundläggande materiella äganderätten (fastighetsägare i dethär fallet). Det hela omöjliggörs av vårt sammhälles syn på vad som är (eller i dethär fallet inte är) konst och därmed kultur, speciellt med tanke på vår nolltolerans mot all form av otillåten gatukonst.
Ställer man det på sin spets (som vi så ofta gör) så krockar hela situationen fatalt med lagar och regler om en artists äganderätt till sitt verk (som i sin tur helt avgörs av varesig artisten har pengar och resurser till att upphovsrättsskydda sitt material) med den grundläggande materiella äganderätten (fastighetsägare i dethär fallet). Det hela omöjliggörs av vårt sammhälles syn på vad som är (eller i dethär fallet inte är) konst och därmed kultur, speciellt med tanke på vår nolltolerans mot all form av otillåten gatukonst.
Jag vet att jag skäller upp för fel träd, men jag kan inte låta bli att trasas sönder på insidan när jag ser vår (nu slutar jag räkna migsjälv till medelmedborgaren) allt för ofta kortlivade konstform om och om igen tvättas bort, saneras och (som i dethär fallet) rivs. Ska vi verkligen, om 100 år, minnas vår nolltolerans mot individers kreativitet eller går det inte att känna att någons känslor och åsikter är värda någonting att bevara? Trots att du, just nu, kanske inte förstår det? Jag lovar dig, vi förstår inte allt men att bara förstöra saker som man inte förstår är främlingsfientlighet. Förlåt mig för att jag karvar paraleller i sten men jag försöker bara få dig att förstå att det som kanske är grus för dig är guld för andra.
Är det över huvud taget möjligt att få någon att bry dig?
Jag läste i det senaste nummret av Underground Productions om hur två killar (Jacob Kimvall och Tobias Barenthin) ansökt om att kulturmärka fyra byggnader med graffitimålningar i Stockholm. Målningarna är från mellan 1989 och 1994. Vidare i artikeln står det att den ansvarige för Byggnadsminnen på Stockholms Läns Länsstyrelses Kulturmiljöenhet säger att kulturarvsmärkning troligtvis inte är det bästa för graffiti men att det är en viktig fråga och att det är viktigt att uppmärksamma ämnet.
Tack, alla ni som inte bara ger upp.
Om ett sådant förslag skulle gå igenom skulle ägaren av den kulturarvsmärkta ytan vara ansvarig för dess bevaring för framtiden. Om ett sådant förslag (mot all förmodan) skulle gå igenom skulle det inte bara vara bra för bevaringen för just de aktuella målningarna men även en referens till att det faktist går att göra det. Att det faktist går att bevara sådant som är viktigt för långt ifrån alla just nu, men avgörande för samtliga i framtiden.
I kina käkar de mänskliga rättigheter
Amnesty International.
Idag när jag va påväg att träffa Fripsie så snubblade jag över Amnesty som hade en demonstration mot Kina (som helt verkar ha gått över till the dark side, skärpning). Smått oväntat och kul att fota. Lite oväntat men väldigt passande (sammanträffande?) så stod det "Made in china" på deras handklovar. Väldigt fyndigt. Jag önskar jag hade haft mer tid. De va rätt trevliga också och jag har hört att de kämpar för en bra sak så ni kan ju passa på att stödja dem (mer om det på amnestys hemsida).
Nu kommer dethär inlägget tyvär inte handla om hur jag förhåller mig till Kina och deras metoder.
Dels för att jag inte är tillräckligt påläst för att uttala mig och dels för att dethär inte ska bli en politisk blogg (mer än vad det redan blivit). Nu har jag dock målat in mig lite i ett hörn när jag ska försöka byta samtalsämne från kampen för mänskliga rättigheter till något som är sådär härligt ytligt som min brödtext brukar vara (fortfarande jävligt viktig, men kanske inte på en lika kritisk nivå. Kan vara en diskuterbar fråga, men uhm.. nu är jag iaf en bit på vägen att komma ifrån dethär med kina).
Dels för att jag inte är tillräckligt påläst för att uttala mig och dels för att dethär inte ska bli en politisk blogg (mer än vad det redan blivit). Nu har jag dock målat in mig lite i ett hörn när jag ska försöka byta samtalsämne från kampen för mänskliga rättigheter till något som är sådär härligt ytligt som min brödtext brukar vara (fortfarande jävligt viktig, men kanske inte på en lika kritisk nivå. Kan vara en diskuterbar fråga, men uhm.. nu är jag iaf en bit på vägen att komma ifrån dethär med kina).
Hotel Rwanda.
Jag och Fripsie hyrda Hotel Rwanda efter att jag fått den rekomenderad av Sofia och även en helt främmande man inne på mitt lokala videouthyrningsställe som sa att den va bra när han såg att vi stod med fodralet och läste. Han själv skulle hyra "Sniper 3" med Tom Berenger. Jag undrar vad han är för sorts kille egentligen. Den främmande mannen då, inte Tom Berenger. Fast han (Tom Berenger) är ju också en främmande man, även fast jag vet vad han heter och nog sett minst tre filmer där han är med. Han är skyldig mig typ 6 timmar av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. Den jäveln. För er som inte vet så är "Sniper"-filmerna ett rejält lågvattenmärke i Hollywoods hyffsat glamourösa filmhistoria. Hotel Rwanda var däremot riktigt bra. Därav förvirringen.
Jag och Fripsie hyrda Hotel Rwanda efter att jag fått den rekomenderad av Sofia och även en helt främmande man inne på mitt lokala videouthyrningsställe som sa att den va bra när han såg att vi stod med fodralet och läste. Han själv skulle hyra "Sniper 3" med Tom Berenger. Jag undrar vad han är för sorts kille egentligen. Den främmande mannen då, inte Tom Berenger. Fast han (Tom Berenger) är ju också en främmande man, även fast jag vet vad han heter och nog sett minst tre filmer där han är med. Han är skyldig mig typ 6 timmar av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka. Den jäveln. För er som inte vet så är "Sniper"-filmerna ett rejält lågvattenmärke i Hollywoods hyffsat glamourösa filmhistoria. Hotel Rwanda var däremot riktigt bra. Därav förvirringen.
I övrigt.
Idag märkte jag hur denhär sidan (eller ja, denhär sidans förra version) såg ut i Mozilla Firefox och det var inte vackert för Firefox som ska vara en sån väldans smart webläsare är inte smart nog att fatta en helt vanlig HTML-kod (okej, den kanske var lite slarvig. Typ ett misslyckat klonförsök av en HTML-kod. Men ändå, hade Firefox varit så smart som det framställs vara så hade det fattat. Faktist) så jag spenderade två och en halv timme med att bygga upp sidan från grunden endast för att få den att se ut som den redan gjorde i Internet Explorer. På vissa plan så har Firefox endel charmiga funktioner inbäddade och någon sa något om att det är snabbare på att ladda fram hemsidor men Explorer har verkligen skärpt till sig på senaste versionerna (visserligen efter att sneglat på firefox), men för personer (migsjälv som exempel) som baserar hela sin (min) existens på saker som är vilsamma för ögonen och som har en internetuppkoppling som inte är från typ Dackefejden så kommer Firefox på stark andraplats. Och som vi vet så är nummer två den första förloraren så inatt kommer jag att hålla om Internet Explorer 7 extra hårt när vi går och lägger oss (inte bokstavligt talat då, men du förstår). Gonatt!
Idag märkte jag hur denhär sidan (eller ja, denhär sidans förra version) såg ut i Mozilla Firefox och det var inte vackert för Firefox som ska vara en sån väldans smart webläsare är inte smart nog att fatta en helt vanlig HTML-kod (okej, den kanske var lite slarvig. Typ ett misslyckat klonförsök av en HTML-kod. Men ändå, hade Firefox varit så smart som det framställs vara så hade det fattat. Faktist) så jag spenderade två och en halv timme med att bygga upp sidan från grunden endast för att få den att se ut som den redan gjorde i Internet Explorer. På vissa plan så har Firefox endel charmiga funktioner inbäddade och någon sa något om att det är snabbare på att ladda fram hemsidor men Explorer har verkligen skärpt till sig på senaste versionerna (visserligen efter att sneglat på firefox), men för personer (migsjälv som exempel) som baserar hela sin (min) existens på saker som är vilsamma för ögonen och som har en internetuppkoppling som inte är från typ Dackefejden så kommer Firefox på stark andraplats. Och som vi vet så är nummer två den första förloraren så inatt kommer jag att hålla om Internet Explorer 7 extra hårt när vi går och lägger oss (inte bokstavligt talat då, men du förstår). Gonatt!
(Amnesty, om ni klickar på bilderna så kommer dyker de upp i större, oredigerat format)
The Cube
Allspark.
Det har gnällts rätt mycket på dethär huset, vilket inte är helt oväntat då det gnälls på verkligen allt, hela tiden, skoningslöst och utan undantag. Men har du någonsin funderat på hur många städer som har en alldeles egen Allspark? Jag tror att vi är ensamma om det (för det finns bara en allspark, därav kriget mellan Autobots och Decepticons). Hur som helst, jag tror det största problemet "folk" har med konserthuset (förlåt, konsert och kongress) är att de tror att det enbart är till för "överklassen" (komiskt med tanke på att majoriteten av våra innevånare hör till överklassen. Om man jämför med typ Sierra Leone eller Tchad. Kom ihåg att vara glad för det du har emellanåt).
Nu ska jag försöka vara lite objektiv (oj, fotohumor. Titta på mig, jag är ett objektiv! hahaha)
Jag kan förstå att folk reagerar på och känner att huset mest är till för överklassen men jag tror mest att det handlar om att gemene man inte känner sig "fin nog" för konserthuset. Jag kände mig ju inte direkt välkommen när jag kom in, men det var nog bara min egen inställning och förväntning för jag är van vid att behandlas som en snattare var jag än kommer (det värsta är att jag faktist har börjat förvänta mig det och till och med slutat tänka på det tills någon som jag tar sällskap med påpekar det) men jag hade sett en bild i på en av våra lokala talanger Bobby Sandz i en av våra lokala tidsskrifter när han satt i trapporna i Konserthuset (sjukt snygg bild) och jag kände mig manad att gå in och ta egna bilder på Uppsalas läckraste rulltrappor (den här ovanför).
Jag kan förstå att folk reagerar på och känner att huset mest är till för överklassen men jag tror mest att det handlar om att gemene man inte känner sig "fin nog" för konserthuset. Jag kände mig ju inte direkt välkommen när jag kom in, men det var nog bara min egen inställning och förväntning för jag är van vid att behandlas som en snattare var jag än kommer (det värsta är att jag faktist har börjat förvänta mig det och till och med slutat tänka på det tills någon som jag tar sällskap med påpekar det) men jag hade sett en bild i på en av våra lokala talanger Bobby Sandz i en av våra lokala tidsskrifter när han satt i trapporna i Konserthuset (sjukt snygg bild) och jag kände mig manad att gå in och ta egna bilder på Uppsalas läckraste rulltrappor (den här ovanför).
Jag kommer verkligen inte på någon bra underrubrik, klockan är 00.00.
Första gången jag gick dit trodde jag inte att det skulle vara öppet, men det var det (uppenbarligen) dock trodde jag faktist inte att jag skulle få härja fritt (nåja) där inne så jag gick snällt fram till receptionsdisken och frågade om det var fritt fram för mig att kliva in och fota och de skrattade nästan åt mig för att jag frågade, "självklart, det är bara att kliva på". Såklart. Där inne var det fullt av kostymkillar så jag kände mig inte direkt omfamnad den gången. Men idag när jag gick dit så träffade jag Karin med stort K och hon kunde detdär med att få mig att känna mig mer än välkommen (och nästan lite kär).
Fortsättning följer.
Hur som helst så hjälpte hon mig med att försöka få tag på någon ansvarig som kunde fatta beslut/ta sig tid till att släppa upp mig dels in i stora föreställningssalen för en session (foto då, ingen föreställning tyvär) men jag försöker även tjata mig upp på taket för där uppe bara måste det vara coolt. Förmodligen kommer jag att behöva tjata ihjäl mig och troligtvis helt inte lyckas, men med en liten bit tur och min fenomenala övertalningsförmåga så borde det ju (väl?) gå. Om jag lyckas kommer ni att märka det.
Respekt.
Det är fruktansvärt kul att se hur folk reagerar när man står och pekar med en kamera. Framför allt möts jag av en enorm ödmjukhet, hjälpsamhet och respekt. För i praktiken så kapar jag av någons väg där jag står och joxar men nästan oavsett var jag än är (förutom där det är fotoförbud då) så gör folk verkligen sig besväret att till exempel ta en liten omväg och gå bakom mig istället för framför mig (framför kameran). Det är ju naturligvis väldigt tacksamt även fast jag inte förväntar mig det. Men när jag tvingas integrera med någon (typ be om lov eller hjälp) så är folk verkligen hjälpsamma och anstränger sig för att jag ska få det jag vill (och jag är förtjust i att få som jag vill). Här om dagen fotade jag till exempel en sak mitt på en trafikerad väg (bilder kommer, snart) och inte en enda bil varken tutade eller körde demonstrativt nära. Jag uppskattar det verkligen (tack för all hjälp!).
Det är fruktansvärt kul att se hur folk reagerar när man står och pekar med en kamera. Framför allt möts jag av en enorm ödmjukhet, hjälpsamhet och respekt. För i praktiken så kapar jag av någons väg där jag står och joxar men nästan oavsett var jag än är (förutom där det är fotoförbud då) så gör folk verkligen sig besväret att till exempel ta en liten omväg och gå bakom mig istället för framför mig (framför kameran). Det är ju naturligvis väldigt tacksamt även fast jag inte förväntar mig det. Men när jag tvingas integrera med någon (typ be om lov eller hjälp) så är folk verkligen hjälpsamma och anstränger sig för att jag ska få det jag vill (och jag är förtjust i att få som jag vill). Här om dagen fotade jag till exempel en sak mitt på en trafikerad väg (bilder kommer, snart) och inte en enda bil varken tutade eller körde demonstrativt nära. Jag uppskattar det verkligen (tack för all hjälp!).
Jag hade en bra dag.
LFTR2k08
Det tog ett halvår.
En vecka med (ett halvår utan).
Problemet är att jag inte har någon som helst möjlighet att hantera kyla. Det beror dels på att jag röker (ja, förlåt, men det är coolt att röka) men också på det året jag spenderade upp till näsan (faktist) i snödrivorna några kilometer utanför Arvidsjaur. Tack för den försvarsmakten (varsågod). Båda orsakerna är ju helt självförvållade men eftersom att jag både vill äta kakan och ha den kvar (och plocka ut de bästa bitarna och slänga bort den, allt på samma gång) så tänker jag fortsätta med att vägra acceptera kyla och hata Norrland (förlåt mig mamma, men jag kommer aldrig tillbaka).
Är du beredd?
För nu är det varmt. Nu börjar det. Här kommer det. Det har gått så lång tid och jag har så mycket att berätta (ööh) men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna väva in allting i strukturerade inlägg. Kanske gör jag som jag gjort på majoriteten av inläggen på denhär sidan (skriver om någonting som inte har någonting alls med bilderna att göra) det har ju "funkat" än så länge och jag är ju faktist inte den som ändrar på saker och ting förän jag verkligen ändrar på hela min existens (och ibland andras).
Ingenting.
Om någon av er är vana vid att rita eller måla eller på något annat sätt skapa någonting (det låter väldigt estetiskt i negativ bemärkelse, men det är det vi gör så vi får leva med att vara i negativ bemärkelse. Märker du hur jag använde "ni" istället för "jag", hm) så vet du säkert hur det känns när det tar stopp. När det tar stopp för mig så slutar jag fungera ordentligt. Jag kan inte tänka på någonting annat så jag kan bara föreställa mig hur jag upplevs att vara i närheten av. Lite utav dendär schablonbilden av någon som sitter vid datorn och gör något när man försöker föra en konversation och bara får "mmm" och "ööh" som svar. Tänk dig då att den personen inte sitter vid datorn, utan bara sitter. Tänk dig sen att den personen är jag. Sexigt.
Hej förresten! Hur har du haft det? Som du ser har kejsaren fått en ny stil, jag hoppas du gillar den.
