Ödeläggelse
Tänk om du såg det du älskar lämnat i ruiner. En idissling av "Här i uppsala, där konst dör"
I det inlägget jag länkar till här ovanför kan du läsa när jag kallpratar om hur vi river ner våran (faktist) konst som om det vore den sista bossen som måste bekämpas, kosta vad det kosta vill. Och kostar det gör det, otroliga mänder pengar läggs ner på sanering varje år (mer pengar än vad man egentligen kan begripa faktist) men det inlägget handlar egentligen inte om sanering utan om hur det inte läggs någon energi än mindre ekonomi på att försöka bevara de målningarna som sitter på ställen som ska rivas.
Det finns helt enkelt inte tillräckligt många, tillräckligt viktiga, tillräckligt inflytelserika eller bara helt enkelt rika människor som bryr sig tillräckligt mycket för att fördela någon form av resurser åt att försöka bevara något som jag och många med mig räknar som kulturarv. Problemet är att vi inte är tillräckligt många som bryr oss och ännu färre som försöker göra något åt det.
Dehär bilderna är troligtvis de absolut sista som togs av den gammla fabriken (vad den nu gjorde) på Hällbygatan i utkanten av Luthagen i Uppsala. Ingenting av det du ser på något av följande foton i dethär inlägget finns kvar längre utan det enda som är kvar är stora gråa högar av krossad betong, endel med lite färg på och med armeringsjärn som sticker upp här och var.
Det finns helt enkelt inte tillräckligt många, tillräckligt viktiga, tillräckligt inflytelserika eller bara helt enkelt rika människor som bryr sig tillräckligt mycket för att fördela någon form av resurser åt att försöka bevara något som jag och många med mig räknar som kulturarv. Problemet är att vi inte är tillräckligt många som bryr oss och ännu färre som försöker göra något åt det.
Dehär bilderna är troligtvis de absolut sista som togs av den gammla fabriken (vad den nu gjorde) på Hällbygatan i utkanten av Luthagen i Uppsala. Ingenting av det du ser på något av följande foton i dethär inlägget finns kvar längre utan det enda som är kvar är stora gråa högar av krossad betong, endel med lite färg på och med armeringsjärn som sticker upp här och var.
Historian om vår tids historia.
Det var en ganska surrealistisk känsla att stövla (i vita sneakers) omkring i fabriken, den gav intrycket av att den en vacker dag (som troligtvis inte upplevdes som särskillt fin) helt plötsligt bara dog. Till synes hastigt övergiven kunde man till exempel se hur arbetarnas overaller hängde kvar på och i skåpen i omklädningsrummet tillsammans med dagstidningar och tandkrämstuber som att de väntades användas dagen efter, nästa arbetsdag. Som aldrig kom.
Istället kom det graffitimålare som under ett tiotal år målade väggarna efter eget styre. Eftersom att det inte var oändligt med väggar så målades flertalet av målningarna över (den självmordsbenägna delen av graffitikulturen) men många av dem hade suttit orörda sen de målades för över tio år sedan. Tio år gammal konst är det ju naturligtvis ingen som höjer ögonbrynen för i vanliga fall, men i graffitins fall är tio år väldigt länge eftersom att majoriteten av målningarna hinner försvinna innan de ens suttit i ett halvår.
Jag har ingen flashig statistik över graffitihistorien men tänk dig att de flesta av alla målningar från en konstform som inte funnits någorlunda etablerad längre än 35-40 år inte längre finns kvar. När börjar det bli dags att tänka på graffiti som relevant kultur? När börjar det bli dags att tänka på graffiti som nutidshistoria? Som det ser ut nu i vår tids historia finns det väldigt få, om ens några, graffitimålningar som bevaras i sitt ursprungs element. Är det så vi vill minnas en av vår tids mest kontroversiella konstformer? Som något våra föräldrar tvättade bort.
För en graffitimålning är mer än bara formen och färgen. Det är kompositionen av målningen i sig tillsammans med omgivningen och det faktum att målningen i de flesta fallen är otillåten och konstnären anonym som ger målningen ett liv och en kraft som gör just denhär konstformen till just kraftfull. Det är vad jag försöker att förmedla och ibland lyckas med på mina foton som jag lägger upp här. Känslan.
För om du tänker på dagens konstnärer och artister så saknar de den självlösheten som finns hos graffitimålare. En graffitimålare kommer aldrig få erkännande, uppskattning eller än mindre ersättning för sina konstverk som konventionella konstnärer och artister översköljs. Istället för uppskattning och ekonomisk ersättning får de på sin höjd utskällningar och böter eller fängelse i upp till fyra år. Jag lyssnade inte sådär jättenoga på allt som sades när jag gick i skolan som barn, men jag minns något om hur människor för ett par hundra år sedan fängslade och dödade oliktänkande konstnärer och teoretiker endast för deras tankar, känslor och konst. Jorden var platt och kvinnor fick inte rösta. Ett par hundra år senare klappar vi oss själva på axeln för att vi leder utvecklingen?
Graffiti som konstform är inte inbjuden till det offentliga rummet, så den bryter sig in.
Jag tror att det enskillt största problemet med graffiti, det som gör att det läggs sådana enorma resurser på att bekämpa några människor som inte gör mycket annat än att byta färg på en yta är den enorma maktlösheten personer i maktpositioner känner när de, utan att tillfrågas eller ens respekteras får sin vägg målad i lila och grönt och blått och rosa istället för grått. Maktlöshet är och kommer alltid att vara det absolut värsta du kan utsätta en annan människa för. Att placera någon i ett maktlöst tillstånd (frihetsberövande) är ett brott som är värre än bl.a misshandel om du läser i vårt rikes lag och jag tror att det är vad graffitimotståndare (aktiva eller passiva) känner när de råkar ut för den. Graffitin.
Blanda det med rädslan vi människor till synes medfött har för det okända (det måste vara någon sorts överbliven nedärvd överlevnadsinstinkt som ligger och skvalpar i botten av vår genpool), den rädslan för det vi inte förstår, vår egen främlingsfientlighet som vi allt för ofta blandar ihop med känslor och uttrycker som åsikter. De två komponenterna, maktlöshet och oförstånd förklarar en stor del av de starka känslorna som onekligen dyker upp i beskådarens ögon när han eller hon ser en graffitimålning. För en graffitimålning säger så mycket mer än de tjocka, svårlästa bokstäverna den innehåller. Den säger bland annat att någonstans är någonting väldigt fel i vårt eget hus och det är upp till dig som betraktare att se dig om och ta reda på vad det är som är felet. Tillsammans med viljan och önskan om en problemfri tillvaro blir det bara sörja av det hela och vi vill inte se att något är fel, vi vill hellre blunda än att erkänna det för om vi blundar slipper vi tänka och där hjärnan tar slut tar känslorna över och nävarna vid. Och våra nävar är hårt knutna längst ut på lagens långa arm.
För även om du inte kan läsa vad det står kan du inte blunda för att det betyder något.
För i flera länder (inklusive vårt eget flaggskepp till fasadland) läggs det flera gånger mer pengar och resurser på att bekämpa och sanera graffiti än vad det gör på att bekämpa svält, fattigdom och våldsbrott. Vad det beror på kan jag, som med mycket annat, inte svara på. Men jag tror att både du och jag kan gissa oss till att det beror på att vi gärna håller oss själva som exempel för en exemplarisk tillvaro och naturligt väljer att hålla en fasad viktigare än det som finns bakom väggarna. Oavsett om det är vår fasad utåt resten av världen eller väggarna till vårt eget hem. I alla aspekter det bara går att se det ifrån.
Pusselbitar.
Förlåt mig om jag ikoniserar denhär gammla rostiga fabriken till något mer än "bara" en rostig gammal fabrik, men jag kan inte rå för att mitt hjärta skriker när jag stegar omkring bland bitarna av det som en gång var något som var ett exempel och en ikon för allt vi kommer ifrån och allt vi representerar, våra känslor och våra åsikter när vi försöker göra det fula våra föräldrar lämnade åt oss så fint vi bara kan. Det som följer här nedanför är allt som finns kvar efter ödeläggelsen.
Jag har alltid varit dålig på att lägga pussel.
Kommentarer
Postat av: David
sjukt soft sida du har, vore kul o se lite högupplösta bilder. adda [email protected] om du har lust
big up : )
Postat av: Konk of Sweden
Den gamla fabriken som du inte vet vad den gjorde var en betongfabrik. Så den har kanske indirekt skapat andra spännande platser för grafitti i sina dagar. ;)
Trackback
