lifter

Vår skräck och rädsla är med oss hela tiden. Från rädslan att en olycka skall hända som får oss att kontakta ett försäkringsbolag och kanske döpa någon nära till “I.C.E” i telefonboken utifall att något skulle hända. Rädsla föder försiktighet. Kanske är det till och med hälsosamt att vara lite rädd. Kanske gör det oss till lite mer försiktiga och lite mer ödmjuka individer.

Skräck däremot är närme besläktad med panik än försiktighet

och är mer skadlig än positivt förebyggande.

Temat för denna (min första) veckas Fotosöndag “skräck”. Jag satt och funderade lite på vad vi kollektivt är rädda, nej, vettskrämda för och hur det har förändrats över tiden. Jag kom att tänka på det när jag gick förbi ett skyddsrum i källaren. Att generationerna innan oss var rädda för att Ryssen skulle komma och släppa kriget i huvudet på dem så de byggde skyddsrum i källaren och sen fick det vara bra så. Man skulle ha gott om tid (någorlunda) att samla ihop kärnfamiljen (som sagt, generationerna innan oss) och leda ner dem i källaren. Frun, de två barnen och kanske Mormor (Morfar är död sen länge. Han slet ut sig på bruket).

Men nu är det 2011 och vi kan skratta åt kärnfamiljen, skyddsrummen och rädslan för Ryssen. För liksom, vadå? Kärnfamilj? Sitta i ett skyddsrum och trycka? Ryssland? Kom igen. Nu för tiden har vi verkliga, farliga hot och knappast någon kärnfamilj. Vi är helt ensamma i ett hav av folk vi inte känner och det närmsta vi kommer en familj är en poke på facebook från någon vi inte träffat på sju år. Skyddsrummen har vi gjort om till förråd och Ryssland, ja.. de skulle nog köra i diket på vägen hit om du frågar oss. Inget hot med andra ord.

För något invasionskrig blir det ju inte. Det blev aldrig av. Skönt? Självklart. Men vi har en ny fiende nu. En fiende som är “mycket värre än våra tidigare fiender”. En fiende ibland oss. En fiende som inte bryr sig om sig själv utan nöjer sig med att ta så många av oss som möjligt med sig när denne dör. Helst när vi minst anar det. Terroristen. Vi byter ut vårt fysiska skydd mot övervakning, övervakning, övervakning och känner oss genom detta tryggare. Om alla kan se allt kan ingen gömma sig. Rent mjöl i påsen. Storebrors lillebror. Håll polisen i handen. Rör min kompis. Grip honom!

Jag undrar bara om de blivande kommer att skratta lika gott åt oss som vi gör åt de tidigare. Om vi över huvud taget kommer att få rätsida på oss själva om vi fortsätter att vända ut och in på oss.

Är det inte bättre att dö på våra fötter än att leva på våra knän? Jag överdramatiserar, jag vet. Men det är inte så långt bort. Vill vi vara USA eller England tillräckligt mycket kommer vi att bli det och det kommer att kosta oss så oändligt dyrt. För även om vi inte använder våra fysiska skyddsrum längre, tycker du inte att vi stänger in oss på så många andra sätt?

Det här inlägget och bilden är mitt bidrag till veckans tema "Skräck" på Fotosöndag.se

AsaiBackman hjälpte till att formulera slutet på texten.

Nu har jag försökt formulera meingen “det är inte ofta det kommer något nytt i gatukonstvärlden” utan att få den att låta nedvärderande. Utan att få det att låta som att jag tycker att graffitin och “street-arten” i landet börjar kännas tjatig. Det gör jag inte. Men en överhängande variation är det inte ofta man ser. Det är inte så ofta någon gör något helt annat utan oftast så gör någon någonting lite annorlunda.

Det här är något helt annat. Det här är Ploy. Ploy i sig är kanske inte helt unik (sorry) och den här sortens sätt att klottra började breda ut sig för ett par år sedan (mer om det i det här gamla inlägget) och det verkar som att det bara är på väg att bli mer. Men den skiljer sig markant (någorlunda) från den vanliga sortens "Street-art" och Graffiti mer än vad den vanliga sortens "Street-art" skiljer sig från Graffiti. Om du förstår vad jag menar?

Altså steget mellan klassisk “gammeldags” (haha, gammeldags) Graffiti och den hippa "Street-arten" är inte särskillt stort. "Street-art" kommer mer från ett sätt att spara tid från att stå och måla en stor Graffitimålning medans den här sortens artsy-sätt att måla mer verkar komma från... ja, nu ska vi se vad bildläraren kallade det... kubism?

Det känns som att jag ger mig ut på djupt vatten här...

(Jag fick godkänt för att fröken visste att jag kunde om jag ville)

Men stämmer det inte litegrann? Bara litegrann? Tror du inte den här sortens sätt att klottra kommer att få ett bättre mottagande bland icke-stödjarna än vad haffsiga bubbelbokstäver får? De som rynkar på näsan åt det här gör det nog mer på sättet “Man ser ju inte vad det föreställer, jag förstår mig inte på konst” än “Det är skadegörelse!!!”

Det här påminner mig om den här sortens konst är något som typ Kommunen skulle kunna betala någon att göra i typ ett badhus eller en tunnelbanestation. Förstår du vilken sorts konst jag menar då? Det här är förvisso en förolämpning (typ) men det jag menar är att många sådana installationer som är till för “vanliga människor” brukar oftast få dessa “vanliga människors” rynkade näsor då de skall bedöma vad som är och icke är konst.

Och det är ju inte bra. Den kommunala simhalls/tunnelbanestation/bibliotek-konsten är oftast inte särskillt upphetsande. Men på samma sätt som det här sättet att klottra kanske kan blandas ihop med “konstig konst” som ingen fattar så kan den ju lika gärna bli väldigt uppskattad. Av de personer som faktist tycker om konst och tror sig förstå vad konstnärer tänker. Och det kan ju vara kul. För dem.

Kanske kommer det någon trött notis i någon gratistidning om "den nya street-arten" som är "helt okej" när man sitter och balanserar frågande mellan "klotter eller konst". Kanske inte. Troligtvis kommer det fortfarande bara att gå under kategorin "skadegörelse". För hur man än vrider och vänder på det så får man ju faktiskt inte göra såhär.

En teori är att detta är en "gammal" illustrationsövning som går ut på att rita något utan att lyfta pennan från pappret och att ovanstående är ett resultat av att "Street-art" fått så stort utrymme på konstskolorna. Jag vet som vanligt inte, jag har inte gått någon flashig utbildning i vare sig konst eller design så jag ska egentligen bara vara tyst.

Men så är det ju inte. Det vet jag ju. Jag glömmer bara bort det. För en tid sedan köpte jag en "värstingkamera". En Nikon D3. Den var asdyr. Och med en prislapp som den så måste ju kameran prestera felfritt, visst? Det gjorde den inte. Den var dum och blev dammig. Nikon bemötte mig med ett rest långfinger när jag kom till dem med problemet och bad dem ordna det så jag tackade för mig och gick över till Canon. Inte den värsta Canonkameran men en värsting oavsett. Och det tog unjefär en månad innan jag hittade ett produktionsfel på den.

Till saken hör att jag alltid får måndagsexemplar av det jag köper. Mitt exemplar är alltid lite trasigt. Jag tror jag har skrivit om det förut, du kan ju leta och se om du hittar inlägget om det, säg till mig om du hittar det för jag vette fasen var det tagit vägen.

Och jag, blond och blåögd, tänkte att jag gott kunde kontakta Canon och att de skulle, med öppna armar, hjälpa mig med alla problem jag hade. Så nu har det gått mer än två veckor sedan jag lämnade ifrån mig kameran till en verkstad som troligtvis inte kommer att hitta något fel på den. Så nu sitter jag här utan kamera och vill ingenting hellre än att ge mig iväg med den och fota övergivna tunnelbanestationer och rosamålade lador innan vintern kommer och allt dör och det inte går att vara utomhus längre.

Men jag vet inte, kanske blir det bra den här gången.