lifter

Ni som va snabba i morse fick se en skräckbild här på den fasa som utspelade sig utanför mitt fönster när jag vaknade. Det kändes som att sorg tagit form i en fysisk varelse som snott på sig boxarhandskarna och gav mig en omgång. Inte ett dugg kul, plus att jag sov kolosalt jättelite inatt och mådde verkligen därefter när jag vaknade. Nog för att jag blir lite konstig när jag sover för länge, men i morse va det inte ett dugg kul att kliva upp. Hur som helst, den bilden får inte vara kvar, för jag vill aldrig mer se snö i hela mitt liv och den hör verkligen inte hemma här, så den åkte.

Från och med nu blir det bara fina (typ) bilder. Som (när vi ändå pratar om dem) jag fått en del beröm för den senaste tiden, kul att ni tycker om dem, roligare att ni säger det. Men jag har drabbats av ett kollosalt behov av att överträffa migsjälv, för visst är jag nöjd med bilderna (någorlunda, det hör till) men hade jag inte varit det hade de aldrig någonsin lagts upp här på min humörsvängning (där jag tänker högt, väldigt tyst med hjälp av ett tangentbord).

Jag tror att vi har nästan allting gemensamt, min David och jag (med reservation för ett par saker som tro, hopp och kärlek). Men det är väl det som kanske gör att vi fungerar så bra ihop. Han har ett sätt att kompletera mig på något vis. Jag tänker inte ens försöka dölja att dethär inlägget är en enda lång kärleksförklaring till min vän, men det har du nog redan förstått, fast det är dendär manliga, fasta handslagskärleken förståss, för jag kan absolut inte ens försöka tävla med hans förtjusande fru om hans hand, ens om jag ville (sorry, han är gift. Och även om han inte vore det så är han min. Jag har paxat honom)

Även fast han bara är hemma i ett par dagar så är det så skönt att ha honom i närheten och inte tusen mil härifrån. Telefonen fungerar, men det blir så mycket tråkigare än att kunna ses som normala människor. Och David är en av väldigt få av mina vänner som jag kan träffa och bara hänga, sådär som man gjorde när man gick i skolan och inte behövde oroa sig för någonting. När man inte måste göra någonting utan det räcker alldeles utmärkt med att bara vara i samma rum, på samma gata eller samma gräsfläck. Resten är detaljer.

Han är även en av de få av mina vänskaper som inte behöver servas hela tiden, om det till exempel skulle gå en månad utan att vi skulle höras skulle det egentligen inte vara några konstigheter, jag tror att det är en av de saker som bidrar till att vi har en sån avslappnad relation till varandra när vi träffas/hörs. En vänskapsrelation utan krav och fördommar kanske man skulle kunna kalla den. Hur som helst är den en av mina käraste ägodelar och jag gör vad som helst för att få ha kvar den.

Jag tar extremt lång tid på mig när jag skriver dehär inläggen (när jag bloggar, för jag är så jävla 2007)
så igår han jag inte skriva ner allt jag tänk att jag skulle skriva ner för jag blev avbruten av Kristin
(det är en bra sak att bli avbruten av Kristin, tro mig). Jag hade tänkt att jag skulle fortsätta och fylla
på det inlägget jag skrev igår kväll-natt men det känns lite fel att göra det, för även fast den kronologiska
ordningen blir lite sabbad så känns det ännu mer fel att redigera inläggen i efterhand, det känns lite som
att jag fuskar och om någon redan läst det inlägget så finns ju faktist risken att de missar det jag lägger
till i efterhand, och jag vill ju inte att någon missar något. Det vore ju jättesynd (gud vad jag maler på, det
är helt otroligt). Hur som helst, här kommer fortsättningen, jag ska försöka få det sammanhängande:

Har varit rätt frekvent här i bloggen (jag vet att det inte gör något, han är en superkille) och nu kommer det lite till.
Dagen innan igår (det blir typ i förrgår. Jag tror att det va i förrgår, men jag har varit så trött de senaste dagarna så jag är inte riktigt säker på vilken dag något va) Igår till exempel kändes som tre dagar; En dag för besiktningen, en dag för när jag va uppe på kontoret och det, en dag för då jag hängde med Kristin på stan, en dag när jag kom hem och åt mina asgoda mackor och sen en dag för när jag fick besök av Kristin på kvällen. Det blir typ fem dagar och inte tre, men du fattar. Hur som helst, Conny. Vi skulle försöka få liv i min bil (han har startkablar) och så fort jag behöver hjälp med någon så kan Conny alltid hjälpa till. Vi kom fram till att han är som Mr.Wolf i Pulp Fiction (nästan), dvs att han är en sån "I know a guy" kille, fast samtidigt så mycket mer än bara det. Jag visar inte min uppskattning tillräckligt till dig Conny, tack för allt. Jag älskar dig.

Vi skulle, i vilket fall som helst, försöka få igång min bil, men Conny kom på att han behövde åka ut till Björklinge Begagnade Bildelar AB (bbbab) för att hitta en servostyrnings- biskvi- kontroll- låda- makapär till sin volvo 140, naturligtvis, vi måste ge oss iväg nu på en gång (miniäventyr framåt!). Innan vi åkte sa han till mig att "ta på dig kläder som du inte bryr dig om, för du kommer att bli skitig" och jag kände mig så fjollig när jag gick till min garderob och tänkte "okej, kläder jag inte bryr mig om" och inte hittade ett enda plagg (förutom kanske ett par gamla kalsonger som resoren gett upp på) och jag va tvungen att säga "Du... jag har inga skitkläder" till Mr.Bilmekaniker, Mr.Blod, Svett och Olja. Som tur va fick jag följa med ändå, som "moraliskt stöd och påhejjare" (jag kan ju försvara mig med att jag nyligen gjort en garderobsrensning och slängt bort en massa skitkläder som jag inte använder längre, och kvar finns verkligen bara mina älsklingar). Både han och jag va helt slutkörda för vi inte hade sovit tillräckligt, men med det till trots styrde vi mot björklinge. Det va mycket närmare än vad både han och jag trodde (eller så är det bara jag som inte vet hur nära det är till björklinge med nya E4 i tankarna).

Väl framme på skroten så navigerade han extremt målmedvetet (jag fick senare lära mig att det beror på att han varit och kollat på just dendär servogrejjen ett år tidigare och det va tydligen samma bil som stod på samma ställe). Jag kände mig mest missplaserad när jag trippade runt (nästan som om jag hade högklackat på mig) försiktigt bland skrotbilarna och tyckte att det va jättejobbigt när jag va tvungen att ta i något, för allt är verkligen jättesmutsigt på en bilskrot. Man blir svart på händerna av typ allt.

Men, lite pliktkänsla har jag ju så efter att jag gått en liten promenad och kollat hur det ser ut inne på Björklinge Begagnade Bildelar Aktie Bolag så letade jag upp min vän där han låg halvvägs in under en totalförstörd volvo 140 kombi från typ dackefejden och frågade lite vilset "Går det bra", jag fick mest ett par svordomar och ett fräsande "nej, altså, den sitter fast" men skam den som ger sig, pojken var målmedveten. Jag fick vara jättesnäll och springa och hämta både en nyckelcylindermotverkarmazarin med hylsstorlek 13, 14 och 15 och en bågfil. Jag va jätteduktig.

Jag tror att vi spenderade typ tre timmar tillsammans där på skroten, det va rätt kul. Även fast Conny mest såg arg ut och jag mest kände mig ivägen så är det faktist rätt kul att se honom trixa med sina grejjer, för man ser att han kan det han pratar om och vet vad alla delarna i dendär trötta stackars bilen heter och gör, så det är ett jättebra tillfälle att lära sig litegrann om hur sakerna fungerar. Sen har jag (nu riskerar jag att låta som hans flickvän, men...) aldrig sett honom så målmedveten som när han håller på med sina bilar, han är nog beredd att göra vad som helst när han väl har gett sig fan på det, ni ser ju på bilderna hur skitig och blodig han blev när han stod och slet för att få loss dendär fastrostade bildelen som jag inte kommer ihåg vad den heter (men jag vet var och hur den sitter fast i bilen), men jag vet att den har något med servon att göra. Det kanske va en servo helt enkelt (en del som gör det enklare att vrida runt ratten, den förstärker rattrörelsen så du slipper göra det med hand/armkraft, jag tror att det är så det kan beskrivas. Jag vet iaf att en bil med servo är betydligt mycket lättare att vrida ratten på än en bil utan. Det kanske är det som gör det så nödvändigt att ha just denhär delen från just denhär bilen han stod och skruvade i, för det va nog inte sådär kalasmånga volvos från 70-talet som hade servostyrning.
Vad vet jag?

Anledningen att han ska ha alla dedär jättemanliga delarna är att han håller på att bygga ett monster av något slag av en liknande såndär gammal volvo, ni kan läsa om hela projektet här.

Jag tror att det va mitt fel (förlåt för att jag va så tråkig och inte hjälpte till, jag borde verkligen ha gjort det. Nu ångrar jag mig att jag inte gjorde det. Förlåt) men de sista skruvarna satt så extremt hårt och dåligt till och stackarn va helt slut (han skakade typ för att han slitit så mycket) och resultatet av hela besöket blev att vi va tvungna att åka därifrån utan dendär delen. Det va lite trist, men jag är fortfarande glad att vi gjorde något (haha, tönt).

Conny är min vän som jag gjort flest konstiga små äventyrsutflykter med, vi brukar kalla dem "äventyr". Många gånger har det varit jag som kommit på att jag vill köpa något av någon i någon annan stad som jag inte kan ta mig till själv och egentligen inte har råd med, så då frågar jag Conny, han hjälper alltid till och vi åker iväg utan att veta exakt var vi ska och kör mer ofta än sällan väldigt vilse men har askul på vägen. Det senaste rejäla äventyret vi hade va när vi åkte ner till skåne och; 1: Köpte min bil, 2: köpte en glasfiberhuv till connys bil, 3: Hämtade Gadget. Sen körde vi tillbaka på ett och samma dygn.
Jag hoppas innerligt att denhär sommaren innehåller fler äventyr.

"Pennans (skrivarens eller skrivmaskinens) makt är större än" bla bla, hur det nu va, nånting med någon jämförelse med ett handeldvapen av något slag, ett gevär eller något annat bra. Det är ganska sant faktist (fast kanske inte då jag aldrig blivit skjuten, så vad fan vet jag?). I vilket fall som helst har jag fått smaka på min beskärda del av pennan, skrivaren eller skrivmaskinens makt. Allt från handskrivna kärleks- och/eller hatbrev, email, sms och mms till böter, kallelser, uppmaningar, in- och utbetalningar, tillsägelser, beröm, diplåm, sammanställningar, avier och reklam. En del skit dimper ner i brevlådan, annat serveras rakt i handen eller i mobilen. Idag va en dag då två papperslappar både förgyllde och förstörde min dag (fast förstörde är ett ganska överdimensionerat ord att välja i sammanhanget, men) kolla bara:

Med rädslan om att förra årets mardröm skulle återuppspelas (ojämn och otillräckligt bromsverkan på båda bakbromsarna som slutade på en total kostnad på närmare 7000kr och en hel del svett och typ en droppe blod i processen) styrde vi mot märsta (som va det enda stället där jag kunde få en tid på såpass kort varsel, uppsala hade inte tid förän typ 25e april eller något sådant, och så länge tänker jag inte vänta) och besiktningsmannen hette typ Rakel eller något sådant och va skelögd och såg ut som att han aldrig gjort en fluga förnär tog emot mig med öppna armar hela 15 minuter innan min bokade tid (service minsann) och skrattade mest när jag talade om för honom att "bilen inte startar om vi stänger av den igen, för batteriet är verkligen skit" och Conny sa typ "Men bilen behöver väl inte starta för att gå igenom besiktningen?" och Rakel tyckte typ "Nej, det måste den ju faktist inte". Han hade dessutom en skitcool liten bildefibrillator som man kunde koppla in så vi (vi gjorde det tillsammans, Rakel, eller vad han nu hette, stod med Defibrillatorn, Conny satt i och vred om tändningen och jag stod och såg dum ut) fick liv i den stackars lilla bilen som bara stått och haft tråkigt i garaget sen i September. Besöket i Märsta slutade med att Rakel (han hette nog inte Rakel nu när jag tänker efter, för jag tror Rakel är ett tjejnamn, men nu har det blivit så kul att skriva det så jag fortsätter, sen återkommer jag när jag kollat vad Rakel hette egentligen. Det står på besikningsprotokollet, så det är lugnt) fick (eller ja, fick och fick, det hör till besiktningen, så det va mer jag som inte fick hindra honom från att...) köra en sväng med min fina Magdalena. Och det kan jag tala om för er (ni som redan är bilägare vet säkert detta redan, men till er andra) ens egen bil ser aldrig så snygg och inbjudande som när någon annan kör med den (Hej, jag är en mening som går att tolka sönder och placera in symboliskt i många fler situationer än denhär, men nu skiter vi i det). Han va som tur va (mest för hans del, jag vill inte klubba Rakel, men sabbar man Magdalena blir jag tvungen. Inte, jo.) väldigt försiktig och kom fnissandes in och tyckte att han va skitrolig när han sa "Jag lämnade bilen på, så vi slipper starta den igen". Jag tyckte mest att han va söt. Sen fick jag lappen, sa snällt "tack", sen va det fritt fram att köra lagligt igen. Jag körde med körförbud dit och hela dagen igår och jag va så löjlig att jag va tvungen att köra alldeles för fort en liten stund för jag minsan inte hade körförbud längre, så då körde jag bara för fort, inte för fort med körförbud. Tilläggas kan att jag körde som en skräckslagen liten mus igår när jag va ute med den för att försöka ladda upp det döda batteriet, då va jag inte lika kaxig.

Batteriet är en liten kort historia i sig som jag tänkte berätta nu, ifall du inte har något emot det. Bra. För batteriet mitt har alltid varit lite, vad ska man säga, dåligt. Det laddas ur väldigt fort och laddas upp väldigt långsamt. Och jag är en sån som tycker om att ha stereon på och dimljusen tända fasten bilen är avstängd. Det är dåligt, för då tar batteriet slut jättefort. Ta en skopa sånt sen en skopa ovetskapen om att man ska koppla ur batteriet om man tänkt låta bilen stå länge för annars dra den ut batteriet helt (typ klockan och sådant annat livsnödvändigt som bilen behöver ström till när den står och sammlar damm i garaget, hur skulle den annars kunna veta hur länge den varit där? Exakt. Nästa gång rycker vi ur batteriet). Kör in det i ugnen och ta ut en plåt idiotansiktsutryck på mig när jag kommer på hur dum jag va som inte drog ur batteriet, för bilen gick inte att starta. Hela anledningen att jag inte gjorde en korrekt avställning av bilen (meddelar vägverket eller vem det nu är som bryr sig om att bilen inte kommer att köras. Då får bilen körförbud, men samtidigt slipper man betala.. vad det nu är. Typ skatt, eller försäkring eller något) är att jag tänkte att "Den kan ju vara bra att ha, om det skulle vara något viktigt". Det va aldrig något viktigt, så det slutade med att den bara stod. Och även om det hade varit något viktigt hade jag ju fortfarande inte kunnat åka ut med den, för dels har den sommardäck året runt och dels har batteriet varit dött sen länge. Så jag har betalat dendär lilla men fullständigt onödiga månadsutgiften helt i (som sagt) onödan. Men nu har jag lärt mig det iaf.

Men vilken känsla det är att få ta ut sitt fordon igen. Man växer (jag kanske ska säga jag växer) precis som med allting annat fast väldigt mycket i mina saker, men framför allt med mina fordon av olika slag, må det vara min bil eller min cykel. För vi åker ju faktist på äventyr tillsammans (jo, prylar har också känslor. Faktist mer och fler känslor än människor). Min bil till exempel är proppfylld med nästan bara minnen från förra Sommaren. Norge och Öland. Men det är faktist helt okej, det är bra minnen.
Hela vintern har jag gått och haft min monolog om hur mycket jag inte behöver någon bil egentligen och hur jag faktist klarar mig att ta mig överallt jag måste och vill vara utan några konstigheter, även när det är dåligt väder. Och visst, det kanske stämmer, men sätt mig i min bil och fråga om jag känner att jag klarar mig utan. Nej. Jag klarar mig utan bil, men jag klarar mig inte utan min bil. Min älskade Magdalena. Eftersom att hon va så duktig på besiktningen och jag är så sjukt less på att böka runt med allt så köpte jag ett helt nytt jättefint batteri åt bilen, så nu startar hon utan konstigheter varje gång. Fina bil.

Dåligt papper: InfoNotice.
Efter att jag kommit hem från besiktningen och städat och sånt här hemma så fick jag lite tråkigt och mycket sug efter att köra ut med bilen (plus att jag va tvungen att åka förbi kontoret och lämna in en platsansökan, men det kan vi ta någon annan gång, jag vill egentligen inte prata om det för jag trivs inte så bra på jobbet just nu) så jag packade min rygga full med musik och åkte ut en sväng och när jag kom tillbaka låg ett motsvarande dödsbesked i brevlådan; UPS har varit här med min xbox medans jag inte va hemma och de kommer inte tillbaka förän, just det, tisdagen efter påsk.

Död och förintelse, jävla skit. Jag ringde med gråten i halsen till UPS och förklarade för den rätt söta tjejen i andra änden att jag är helt ensam och inte har något att göra och jag verkligen behöver min xbox och att jag vart utan den i 22 dagar nu (det är ju helt otroligt), hon verkade först tro att jag försökte stöta på henne sen kom hon på att ingen raggar genom att nästan börja gråta för att de inte får sitt tevespel, då blev hon rätt sympatisk och jag tror faktist att om hon kunde gjort något skulle hon det, men tydligen "har de rätt mycket att göra nu innan påsk och jag kan bara inte be chauffören att komma tillbaka", jag försökte verkligen allt. Allt från att få reda på chaufförens telefonnummer till att fråga om hon kunde hämta ut den åt mig och komma med den till mig (okej, där stötte jag på henne) men ingenting funkade. Så jag får helt enkelt klara mig utan den över påsk. Hon avslutade också lika okänsligt som de på microsoft supporten när jag ringde dit första gånen "Glad Påsk" sa hon. "Glad Påsk? Hur ska jag kunna ha det när jag inte får min xbox?"

"Klick".

• Jag jobbar natt ett par nätter (ett renodlat par, dvs två, och jag har redan jobbat klart den första så det är bara en kvar, men det är fortfarande jobbigt). Det är verkligen verkligen inte kul alls någonstans. Det blir så extremt mycket tråkigare och jobbigare att åka till jobbet två eller tre timmar innan man egentligen ska sluta jobba för dagen. Det är inte tänkt att jag ska jobba natt, det va det förut men nu känner jag verkligen att jag har fått nog. Vi kryddar det med spänningen av vetskapen om att en dagtjänst kommer att bli ledig innom väldigt kort. Jag borde logiskt sett få den, men som vi alla vet händer de logiska sakerna inte så ofta och generellt sett har jag oftast inte dendär lilla gnuttan med flyt som brukar behövas för att det ska gå bra för folk. Jag har oftast det som brukar kallas för "rent oflyt" dvs om någonting kan gå antingen jättebra eller kalasdåligt beroende på just precis en pytteliten detalj så är det just precis den lilla detaljen som skiter sig och allt trillar på arslet och det slutar med att jag blir fattig, ledsen eller arg (oftast alla tre) samt att processen att ordna upp hela situationen som dykt upp enbart på grund av dendär lilla detaljen tar betydligt mycket längre än vad det nödvändigt (och vanligtvis) brukar ta.
• Min bil ska kontrollbesiktas på torsdag (Heter det kanske kontrollbesiktigas? Jag lärde mig aldrig vilken som är rätt. Jag skulle ju kunna läsa på lappen som hänger på väggen 30 cm från datorn, men då får jag inte svamla lika mycket, det som jag tycker så mycket om. Unjefär som "citationstecken" som heter "citationstecken" och inte "situationstecken" det tog typ 22 år för mig att få reda på vad som är rätt). Och håller du ovanstående punkt i åtanke så kan du ju kanske fantisera fram hur kul det känns. Jag är rent rädd för att åka iväg med den för den har (precis som förra året) fått körförbud (från och med första april) bara för att jag inte har orkat åka och besikt(ig?)a den här i librobäck som en duktig kille. Jag skyller på att tiden jag fick va i februari nångång (vänta, jag ska kolla... ja, 15e februari va det) men jag skyller på att det va typ istid och jag hade (har fortfarande, jag tog aldrig av...) mina sommardäck på bilen och jag hade ingen lust eller ork att bege mig ut och åka motsvarande skridskor med bilen bara för att besikta (besiktiga?) den. Nu när det blir en betydligt större ansträngning så ångrar jag ju naturligtvis att jag inte gjorde det, men.. ja.. du har säkert också gjort så. Nångång. Hur som helst, jag är asrädd för att den inte ska gå igenom besiktningen på grund av någon löjlig liten detalj som beror på att den bara stått still lite för länge. Conny kommer förbi snart så ska vi se om vi åteminstone kan få den att starta, vilket borde gå. Med lite tur så är det bara batteriet som är segt. I vilket fall som helst så vill och hoppas jag verkligen att du håller tummarna för mig på torsdag, ok?

+ Plus (med reservation för att de kan innehålla minusdetaljer)

• Min cykel har kommit (!) in till cykelbutiken (cykel & skidstället) och tack vare mina underbara vänner som uppenbarligen inte vill att jag ska svälta ihäl (jag kollade förresten min BMI och om jag går ner ett halvt kilogramm till så kommer jag att vara vad de kallar för "undernärd" så nu gäller det att passa sig. Men det är nog lugnt, jag åt en bit tårta till frukost idag, haha) så har jag råd att hämta ut cykeln typ nu på en gång. Fast (här kommer den lilla minusdetaljen) eftersom att cykelbutiken (cykel & skidstället) har fullt upp (efter som att de, precis som GB Glace, inte riktigt va beredda på att våren skulle komma i sådan ninjitsufart som den gjort) så har de (cykelbutiken, cykel & skidstället) inte haft tid att ekra om mina hjul (jag vill nämligen ha svarta ekrar istället för silver, kalla mig petig men jag kommer att ha svarta ekrar) så kommer det eventuellt att dröja kanske en vecka till innan jag kan hämta ut cykeln. Kanske går det fortare, men med min tur så gör det inte det. Det va en sådan grym lättnad när de sa att den åteminstone kommit in dit för jag trodde att den (som allt annat jag beställer) skulle bli försenad till typ juli eller något annat bra, för då hade det verkligen blivit en knivig situation. Dels för att jag redan betalt handpenning på den (som visserligen kanske gått att få tillbaka om vi skulle ha ställt in ordern) men dels för att jag vart nogrann att önska mig presentkort på cykelbutiken (cykel & skidstället dårå). Så hade jag ställt in ordern och eventuellt köpt cykeln nån annan stans hade jag haft en massa pengar innestående på cykelbutiken (cykel & skidstället.. ni kanske börjar fatta det nu? Kalla det smygreklam). Inte för att jag tror att jag egentligen haft några problem med att hitta saker jag gillar där för den summan jag har innestående, men ändå. Tanken är ju cykeln. Nu.
• Bara en natt kvar i bolandshelvetet sen är jag ledig resten av veckan. Det är altså onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag som jag kan ägna mig åt inte mycket annat än migsjälv och mina favoriter. På onsdag ska jag träffa (har vi bestämt förresten? Jag hoppas det) D&G, det ser jag fram emot som fan. Tänkte att jag skulle försöka dra ihop ett par till (vi simmar i stimm?) så kan det roliga bli ännu roligare.

Två plus, två minus (blir det noll?)
Fler saker kommer jag inte på just nu (jo, det gör jag men det får vara osagt tills vidare).
Idag är det svinkallt ute, jag va ute en snabbis för att gå och hämta ut ett paket (på jävla skit stabby spel & tobak jävla kioskjävel med jävla avdankade jävla kioskbiträdesjävel som borde göra något vettigt med sigsjälv och sluta tro att det är så jävla synd om honom, den jäveln) åt min far och jag höll typ på att frysa ihäl, så kallt va det. Nu tittar solen fram men jag vågar inte lita på den idag, det gjorde jätteont i mina händer att gå och bära detdär paketet så jag är fortfarande lite besviken på solen för att den inte hjälpte till. Fast samtidigt, vem är jag att klaga på solen? Den har ju varit skitsnäll och värmt som fan. Jag har inte värmt någon och inte vart särskillt snäll heller (nu har jag väl inte varit direkt ond heller, men...) så jag ska väl mest vara tyst och verkligen inte klaga på solen, den har gjort ett skitbra jobb senaste veckan (eller är det veckorna till och med?).

Någon bild får ni inte heller, jag tog en bild på migsjälv som jag tänkte lägga upp men den (jag?) blev ful så den behåller jag för migsjälv i den rensade papperskorgen på min dator. Jag återkommer när jag är snygg igen. Nu undrar jag var Conny tagit vägen, han borde vart här nu (oro?) jag får ta och ringa han.

Och det har blivit lite molnigt. Det gör inte sådär extremt mycket, men fan vad skönt det har varit med sol. Svårt att beskriva. Idag har i vilket fall som helst vart en lite konstig men ändå bra dag. Det beror väldigt mycket på hur dagen började (och just idag började jättebra) men sen vette fan...

Jag har en kompis som jag inte riktigt funkar med längre, det är lite tråkigt med helt förklarligt. Vi har faktist växt ifrån varandra. Jag har problem (det är mitt eget problem, inget jag skyller på någon, så länge du inte ser resultatet av mitt problem som ditt problem men det tror jag inte att du gör om jag ska vara ärlig, jag tror nog du kommer att bli arg) med att jag känner mig instängd så fort vi umgås. Bakom stängda dörrar, i en stängd bil, långt ifrån allt. Där trivs jag inte längre, jag blir stressad och rädd för det får mig att känna som att livet inte har mer att erbjuda än xenofobi (det betyder främlingsfientlighet på latin, men just ordet främlingsfientlighet räcker inte att beskriva ditt/ert/mitt gamla sinnestillstånd. För främlingsfientlighet betyder nu för tiden fientlighet mot t.ex utlänningar medans fobin jag stör mig på sträcker sig så mycket längre än så. Jag känner av en ren rädsla utryckt genom aggresivitet mot verkligen allting som inte är varm korv med bröd och/eller mammas mjuka barm). Jag förstår om du tycker att jag är fånig och jag kan nästan höra hur ditt hån låter när (om?) du läser dethär men det är något jag inte kan göra något åt eller stå ut med längre och om jag ska vara helt ärlig spelar det ingen roll, du måste öppna ditt sinne. Jag vet mycket väl att jag egentligen inte ska/kan säga så himla mycket, men anledningen att jag gör det är för att jag faktist verkligen försöker ändra på mig (och det funkar faktist). Tillbaka till det jag va en gång för länge sen som är så länge sen att jag inte ens minns det längre, dit vill jag komma. Dit till då jag blev beskriven som "snäll". Jag har en lång bit kvar, men om några år kanske någon råkar kalla mig snäll igen, då har jag nått mitt mål, då ska jag stanna kvar där i resten av mitt liv.

Hur som helst. Jag klarar inte av att sitta instängd och bara hata saker och ting längre för det sprider sig som cancer och bara förstör hela livet för mig och det gör mig så ensam (jag klarar mig, till och med bättre än vad jag trodde, ensam. Men ärligt, vem fan vill vara ensam i resten av livet? Du? Det tror jag inte. Det är inte coolt att vara eremit, det är bara jävligt ensamt).

För en sekund trodde jag att du skulle förstå och för två sekunder trodde jag att allt dethär kunde göra dig sådär oskyldig och ödmjuk som du va en gång för snart tio år sedan, men jag hade fel. Igen, precis som varenda gång förut, hade jag brutalt fel. Det verkade som att du ville försöka och nästan som att du va beredd att anstränga dig, jag blev glad för nu är nästan förbi gränsen på alldeles för sent att göra något åt det. Men efter som att du verkade villig att kanske ändra dig litegrann och anstränga dig lite mer än så så gav jag det (mentalt) en chans. Som vanligt fick jag äta upp det, för din syn av att anstränga dig är att bjuda in mig tillbaka till bakom lås och bom när jag trodde att du fattat att det va det enda stället där jag inte ville vara.

Bara så att du vet är "bakom lås och bom" en metafor för ett sinnestillstånd och inte just en plats, men vi kan ta en plats som exempel om du inte förstår och känner att du vill begripa; Min syn av hur du anstränger dig för att visa att det kan vara värt något för dig att ha kvar mig som en nära vän hellre än en bekant likt en kompis kompis är att du istället för att bjuda med mig till långt bort som fan bakom stängda dörrar kanske frågar om du kan hänga med någon stans. Jag vill inte sitta i din jävla bil och känna mig dum. Jag trodde du kunde känna av det, att du varit nära mig tillräckligt länge för att kunna läsa av mina signaler, men det har du aldrig gjort så jag vet inte varför jag fick för mig att du skulle kunna göra det nu, det enda sättet att få dig att förstå är väl som vanligt att ge dig ett konkret exempel. Så förstår du nu?

Jag har funderat ganska länge på dethär (det märks?) men framför allt har jag ransakat migsjälv efter ett svar på frågan om vare sig jag inbillar mig eller inte angående om jag verkligen har ansträngt mig tillräckligt för att med gott samvete kunna säga "jag orkar inte anstränga mig nåmer nu, mitt tålamod är slut" och det jag har kommit fram till är (just det) att det är så det är. Jag är helt förbrukad på försök. Bollen ligger (den växer snart fast) hos dig. Som den alltid gör, varenda gång det är någonting. Jag är så trött på att försöka och jag är så trött på att hoppas på förändring att nu (faktist) skiter jag i hur det blir. Om du vill göra en kraftsamling och ordna allting är jag helt övertygad om att du kan göra det och om det för dig inte är värt den ansträngningen, då, då får det vara så det blir. Jag tänker inte fundera en sekund till på varför jag inte duger som din kompis just nu, för ett tag sen eller i framtiden. Jag har inte tid, jag måste se efter migsjälv. Om du bestämmer dig för att kämpa för dethär så får du göra det, men då får du göra det helt själv. Jag kommer absolut inte kämpa mot dig, men jag kommer heller inte kämpa för dig. Det har jag redan gjort för många gånger och det har aldrig lönat sig så nu är det din tur eller inte alls.

Allting jag gör nu är centrerat runt just precis bara migsjälv. Det viktigaste för mig är att jag är på ett ställe där jag trivs, jättegärna med någon jag trivs med (jag är extremt sällskapssjuk) men går inte det så är jag hellre ensam. Jag kan inte låta migsjälv stå ut med att ta hänsyn till allt. Jag kan inte låta migsjälv göra något jag inte trivs med och jag kan för mitt liv inte låta migsjälv stanna kvar någonstans där jag inte vill vara. För, förlåt mig, men det handlar bara om mig och jag är så less på att sitta någonstans och förbanna migsjälv för att jag stannar kvar på det stället där jag absolut inte vill vara.

Det är kanske själviskt av mig att skriva av mig såhär, men det är vad som rör sig i mitt huvud och det enda sättet jag kan sluta tänka på det (som med allt annat) är att skriva ner det här och trycka "spara & publucera", sen kan jag släppa det. Det är för min skull, ingen annans. Inte din skull, inte hans eller hennes. Det är inte något hopp om att något ska bli bättre utan bara för mig. Gör jag mig till en dålig människa när jag enbart tänker på migsjälv.

Idag känns det mycket bättre (än igår).
Titta, det löste sig. Jag åkte och jobbade och det kändes direkt mycket bättre. Jag tror att jag är lite rastlös ända in i benen (benen i kroppen, inte benen som man springer med) och bara sitta och vänta det passar mig inte alls faktist. Över huvud taget.

Har du sett vilket väder det är? Det är ju helt sjukt. Alla känslor på en gång. Vet du förresten vad jag tror? Här om dagen så kom jag på att jag tror att jag börjar ta mig upp upp och över väldigt många saker. Eller väldigt få, men väldigt betydelsefulla saker. Jag börjar bli extremt bekväm med att vara bara jag, förstår du? Ensamstående. Jag blev kallad för 'singel' men det klingade fel för även om (som jag sa till Gadget) att det kanske (kanske är en understatement) skulle vara kul att träffa någon (duvet, en tjej typ) så är det bara inte så det ska vara. Jag vill vara bara jag, ingen annan (jag är ju bara jag, det är allt jag kan vara. Det vet jag, men jag vill att det ska vara bara jag, inget vi) Jag vill vara med mina vänner, ingen annan. Alla andra. Förvirrad? Njae.

Idag ska jag gå och kolla in min cykel, om den har kommit. Det tror jag att den har. Sen ska jag jobba igen. Tre dagar kvar. Sen ska jag förhoppningsvis få mer müsli av Gadget, det behövs för min mage blir orolig när den ser hur lite det finns kvar av det från förra batchen. Får jag inte min specialgjorda müsli med min låglaktosyoghurt blir min kropp helt förstörd nästan. Dethär är ett beroende, Gadget, du har ett livslångt antagante nu.

Nu (typ två timmar senare).
Nu har jag varit nere på cykelbutiken (jag gick dit med avsikt att kolla in min nya cykel) och, det slår aldrig fel, den har inte kommit än. Försenad av gud vet vilken förbannad jävla polackanledning. Jag blir så jävla less på motvind så jag nästan inte orkar bry mig längre. Min xbox kommer säkert att bli försenad, min bil kommer förmodligen inte att gå igenom besiktningen och jag vette fan när cykeln kommer att dyka upp. Bara för att jävlas. Just nu är det ett såntdär tillfälle som jag skulle behöva något bra, en liten bit flyt för att kompensera, annars blir det ur balans idag. Och dagen som började så bra.

En kort helg tar slut.
En lång vecka börjar. Något dör så ett annat får leva antar jag. Fast det va en ganska bra helg trots att den va kort. Mycket TMNT, ganska mycket sol, hyffsat god mat och väldigt mycket 24. Cykelköpet har varit ganska suddigt, svårt att välja vilka delar som jag vill ha på den, men jag tror att jag har bestämt mig nu (den ska bland annat ha svarta ekrar, bredare däck och en ny bashguard. Däremot behåller jag framgaffeln som sitter på, det blir bäst så. För cykelns geometri).

Sparandet.
Jag sparar in på så mycket som jag bara kan för att ha råd att göra cykeln så någorlunda klar som jag bara kan till den 15e april (då det är tänkt att bli den stora cykelköpardagen) och det gör att jag har sparat in på (som jag sa) verkligen allt jag kan. Rakhyvlar included, så nu är jag (på riktigt den här gången) jättelånghårig. Kolla bara. Oj oj oj.

In other news.
Fortfarande inga uppdateringar om hur min stackars älskade världens finaste xbox mår och när den får komma hem igen. Om du läser dethär, jag saknar dig. Jag vill att du kommer hem!

Min dvdspelare har jag varit duktig och gått och fått regionsavkodad (döm min stora förvåning när jag skulle kolla på TMNT och det stog "ey, du, fel region. Dethär går ju inte" (fast på Denon 1930 engelska så det stod typ "region error, disc unreadable"). Helt gratis va det också (stamkundsförmåner, ka-chow!) så i helgen har jag tittat på (håll i dig nu) alla de tre otecknade turtlesfilmerna. Helt regionskodade. Det va dock lite tråkigt att tvåan va så extremt mycket löjligare än jag minns den. Ettan är fortfarande nummer ett (liksom) och som tur va va trean inte lika löjlig som jag minns den (jag minns den som inte så löjlig, så det borde stå "trean va som tur va precis sådär olöjlig som jag minns den" men då kan det missuppfattas som att jag tycker att den är helt olöjlig, vilket den inte är. Den är bara inte riktigt lika löjlig som tvåan. För den är löjlig). Men ettan är inte ett dugg löjlig, alls. Den är all-ninja.

Alla planer som fanns för den här helgen som dör idag blev inte av. Det va visserligen långt ifrån bestämda planer, men det är fortfarande lite trist. Jag borde kanske ha ringt, kanske inte. Jag vet inte faktist. Jag är i en såndär "jag är lite trött på att alltid vara den som ringer" fas, duvet. Det brukar oftast vara så att jag får ta mig samman och ringa, för med största sannorlikhet brukar det vara så att den jag funderar över går och funderar över varför fan inte jag ringer osv. (Detta gäller inte dig, om du läser, du kan ta din "tja, läget?" och din "kram" och stoppa upp den i arslet. Hitta dina egna byxor, jag är inte bitter, jag orkar bara inte längre).

Sen härom dagen så somnade jag i soffan.
Och när jag vaknade till så hade jag fått för mig att Kristin va här, så jag ropade "hallå?" och gick runt och letade efter henne.. Det är lite konstigt, undrar om jag drömde om henne kanske. Sen undrar jag varför jag inte ringt henne och berättat det.. för om inte annat är det ju en anledning att ringa, inte för att det behövs, men ändå.

Så känns det som att hela veckan har varit, som att man (eller ja, jag) vaknar till och inte riktigt fattar vad det är som försiggår runt omkring mig och inte riktigt vet vad som är sanning och vad som jag kanske drömde jag det alldeles nyss eller hände det, vafan?

Hoppas innerligt inte.
Att nästa vecka (den som drar igång om unjefär 52 minuter i skrivande stund) blir lika lång och rent konstig som förra veckan va. Förra veckan vill jag aldrig ha igen. Usch (det hände inget dramatiskt, allt va bara fel. Jag va jättestressad varje dag när jag kom hem från jobbet (helt utan anledning, för det enda jag behövde göra va att se till att jag åkte hemmifrån typ 11 timmar senare, så jag hade vadå, typ 11 timmar på mig.. det borde ju räcka för att slappna av? Tydligen inte) men så blev det iaf. Det är jättekonstigt att min xbox är borta. Jättekonstigt.

Förra helgen då vi hade Alienmarathon (som inte blev ett marathon, då jag va tvungen att åka hem tidigare (redan efter andra filmen och passa även på att notera att detta är en perentes i en parantes igen) för jag va helt sjukt trött och de andra orkade tydligen inte med mer än att se klart på den tredje filmen. Så det blev jävligt avbrutet, men jag tror att det är lika bra. Hur som helst, jag passade på att väga mig där hemma hos johan (börjar bli till en rutin, för det är så sällan jag är där och det är enda stället jag väger mig på) och jag blev lite orolig.. 61kg med kläder på.. Det är 25kg mindre än augusti 2005. Jag vet vad de första 15-20kg beror på, men jag trodde verkligen inte att jag fortfarande minskade i existens (nu behöver du inte oroa dig, jag mår bra och äter ordentligt. Såja, såja.)

DC ligger närmast hjärtat och det har blivit mer en obsession (vad väljer vi för ord på svenska tycker ni?) än bara ett märke som jag gillar, för när jag känner att jag behöver (eller vill, det är oftast vill för inte fan behöver jag) köpa nya kläder så kollar jag bara på DCs utbud, ingen annan. Det finns många sjyssta märken som gör väldigt snygga kläder (element, independent, emerica, adidas, és, black label, volcom, shorty's osv osv) men jag kan/vill bara inte ha något annat än DC. Anledningen till det är nog att jag dels alltid tyckt att DC är ett extremt coolt märke men mycket ligger nog i att jag inte kan, hur mycket jag än vill, hitta något jag skulle vilja ändra i deras logotyp eller företagssymbol eller utbud. Det är perfektion.

Jag vet att det kanske (mer än kanske) ser lite löjligt ut när jag går omkring och ser ut som en DC-reklampelare, men det skiter jag i faktist, för jag ser ut som en DC-reklampelare.

Bike.
Nu är det hur som helst vår (snart åteminstone. Eller nej, vi säger väl att det är vår nu även fast jag inte riktigt vågar för jag är så rädd att bli sårad) och med våren kommer ett behov av att få åka ut och cykla. Just nu kan jag inte cykla även om jag vill, för jag har sålt min bmx till Ylva (ta hand om den nu). Jag trodde aldrig att jag skulle sälja den, men jag blev nästan tvungen för att ha råd med den nya cykeln som är påväg.

Jag hade bmxen lite som ett experiment förra sommaren, tanken va att kolla hur mycket jag faktist ger mig ut och cyklar och om jag gör det tillräckligt ofta så är det motiverat att köpa en ny cykel nästa sommar (den som kommer nu då) och gör jag inte det behåller jag bmxen så jag inte behöver ha ångest över att ha köpt en dyr cykel som bara står (bmxen va inte så dyr nämligen). Men jag va ute mer än tillräckligt för att motivera nycykelköp i år och nu står det högst upp på min -att göra- lista. För ingenting ger mig sådan frihetskänsla som att packa ner en extra tröja och lite vatten i en ryggsäck och ge mig ut på eftermiddagen och cykla helt utan mål och inte komma hem förän solen har gått ner och det nästan börjar bli morgon igen. Bara jag och min cykel. Ingen bensin, inga driftkostnader (yeah right) och inga löften om att vara någonstans en viss tid. Det är något av det absolut bästa jag vet (om vi snackar utomhusverksamheter, innomhus vet ni nog vad jag gillar bäst, och vet ni/du inte det så läs typ hela bloggen så kommer ni/du nog att förstå). Jag hoppas verkligen att det blir en sjysst sommar, den har potential att bli det nämligen. Jag hoppas att det blir grillfester, amerikansk fotboll, mycket cyklande, mycket tevespel och många långa promenader på kvällen. Mycket sittande vid ån och mycket kaffe. Hoppas.

En jättekonstig natt, jag sov jättedåligt. Jag vet inte varför det är så nu, men jag vill verkligen inte sova (förut ville jag sova, men va rädd att gå och lägga mig för jag inte kunde somna osv) men nu vill jag bara inte sova. Jag vill vara vaken och göra något. Det finns visserligen inget att göra än för xboxen är i tyskland, cykeln är inte min än och det är fortfarande lite kallt ute på kvällarna för att bara vara ute. Hur som helst; inatt hade jag typ sovit på min arm eller något för jag vaknade till och hade ingen känsel som helst i vänsterarmen så jag va tvungen att rulla runt (och det kan vara jättesvårt att göra när man vaknar mitt i natten och inte fattar någonting och ena ens arm bara inte fungerar) men runt kom jag, så tog jag tag i min arm och letade mig till min hand och där blev det jättekonstigt. För jag kände att jag tog i min hand med min hand som inte hade somnat, men i den sovande handen kände jag inte att något rörde den, den fanns liksom inte. Så det kändes som att jag höll någon annan i handen och då slog det mig, där, typ klockan tre på morgonen, att jag har glömt bort hur det känns att hålla någon i handen för det kändes så... ovant. När jag såg på Underworld Evolution (jo helene, underworld filmerna är visst bra) och i den är det i vilket fall som helst en rätt passionerad kärleksscen (gud vad löjligt dethär låter) men när jag såg den så kände jag att jag inte kunde föreställa mig hur det känns. Hur det känns med hud och läppar. Jag har glömt bort det, och det känns tråkigt.

Det enda som inte får hända, det enda som kan besegra mig nu, det har hänt. Min xbox har gått sönder.

Det va någon dag sedan (förlåt för att jag inte skrivit tidigare, men jag har nästan inte vågat prata om det för det skär i hela min kropp att behöva säga det till någon) när jag hade en hel dag och en hel kväll framför mig med min älskade älskade spelkonsol som det hände (det enda som inte får hända, det enda som kan besegra mig nu). Jag hade precis berättat för en kompis om hur kalas det är att spela Ghost Recon Advanced Warfighter 2 (som är vadå, det enda nya spelet på vadå, hur länge som helst?) och hur levande det känns och hur atmosfären som byggs upp känns så.. riktig. Det känns nästan som att jag har ett lager sand och svett över hela kroppen när jag spelat klart. Så känns det.

Så känndes det.

Varje xboxägares mardröm blev sann, just för mig. Alltid måste allt jävla skit från helvetet hända mig. Alltid, varenda gång hela tiden. Jämt. Förstår du poängen? Alltid mig, alltid jag. Jag kommer ihåg när jag berättade passionerat om hur fantastisk min spelmaskin är och hur perfekt den är för mig (den kan inte lämna mig längre än vad sladden räcker, den vill alltid vara med mig bara jag trycker på knappen) jo, tack, det får jag ju äta upp nu. Det och en spark i ansiktet och ett kilo glassplitter och ett spjut i hjärtat. Den startar inte, den blinkar bara rött (dödens färg någon?) och den ska packas ner och skickas till tyskland för service och reparation.

Min stackars lilla vän min älskade ägodel mitt hopp om framtiden mitt ljus i livet min favoritsysselsättning min fina lekkamrat min rara, mjuka, snälla snälla snälla älskade xbox är sjuk. Död. Fungerar inte.

Jag är inte arg på den, jag brukar bli arg på sakerna när de inte fungerar. Jag brukar bli rasande när någon elektronikpryl inte gör som den borde helt utan anledning, men jag kan inte bli arg på min lilla vän. Tänk dig att du ser ett litet barn som ligger sjuk i vattkoppor, skulle du då bli arg för att det lilla barnet inte är ute och leker och sparkar boll och rispar knäna och spränger locust och kör mercedes och jagar den mexikanska gerillan? Nej. Det är klart att du inte blir arg. Du blir... jag... blir bara så orolig. Det skriker och skär som tio tusen fallande skyskrapor av glas när jag ser att min stackars lilla vän bara lider och blinkar rött och låter jättekonstigt. Förlåt mig för det jag gjorde fel, jag vet inte vad jag gjorde fel vad gjorde jag för fel? Jag vill hjälpa dig, men jag kan inte. Det enda jag kan göra är att stoppa ner dig i en låda och skicka ner dig till tyskland. Aldeles själv. Ingen som kan hålla dig i handkontrollen eller stryka dig över hårddisken och tala om för dig att allt kommer att bli bra, inte gråta, va inte orolig min älskade lilla vän allt kommer att bli bra, jag är här och kommer aldrig att lämna dig. Allt kommer att bli bra, va inte rädd. Vi kommer att laga dig. Såja. Såja. Sshh ssh shh.

Och till er förmodligen inte helt kolosala förvåning är det SKIT som svarar i telefonen på Microsoft xbox 360 support, de kan knappt svenska (klart att alla ska få en chans att klara sig här i landet, men tänk själv att du ringer 112 och det svarar någon som pratar typ finska... inte fan skulle du känna dig trygg av det. Jag vill att min gamla pastor Hans-Erik från konfirmationen (konfrimation? Nej.. ja, vi skiter i hur det stavas det också). Han vill jag ska svara. Han som låter i rösten som du skulle kunna, om du blundar hårt och tänker att du är kanske fyra år gammal och verkligen gör allt du kan för att föreställa dig hur självaste jultomten låter när han pratar och låter som världens vänligaste och mest tålamodiga människa du någonsin skulle kunna föreställa dig. Han vill jag ska svara i telefonen.

Istället va det jag kommer fan inte ihåg vad hon heter, men det va ett jävligt fult namn och hennes dialekt måste vara det absolut vidrigaste ljudet jag hört i hela mitt liv, som svarade. Jag, 23 (snart 24) år gammal med gråten i rösten och ett trasigt tevespel försökte desperat förklara för dethär monstret i andra änden av luren vad det va som höll på att hända i mitt vardagsrum (mitt enda rum). Mitt tevespel höll på att dö. Mitt tevespel har dött. Mitt tevespel fungerar inte. Snälla... hjälp mig.

Lång historia (som jag just sa att jag ville glömma bort) kort så slutade det med att hon skulle skicka ett mail med en fraktorder till UPS som kommer (helt utan kostnad) och hämtar min xbox. Den fraktsedeln kom sedan dimpandes i brevlådan (snyggt mail ditt finska monster, nej, mail betyder inte snigelbrev som kommer med snigelposten). Här sitter jag nu, med mitt trasiga tevespel och en fraktsedel på ett språk jag inte förstår och ska altså lämna ifrån mig det finaste jag har till en helt främmande människa som kör en mörkbrun skåpbil för att ett finskt monster i telefonen sa åt mig att göra det... hela situationen säger mig att hålla i det finaste jag har och inte lämna det till en helt främmande människa som kör en mörkbrun skåpbil för att ett finskt monster i telefonen sa åt mig att göra det. Alla varningsklockor skriker att dethär är fel, dethär är precis som det absolut inte ska vara, ta inte emot dethär det gör bara ont.

Vaken.
Det har varit skönt att vakna de senaste dagarna, det är bra att jag äntligen känner att det finns en anledning att stiga ur sängen och inte bara vakna och fundera på vad som skulle hända om jag inte gick upp (och komma på att det inte skulle hända någonting, den enda skillnaden skulle vara att jag hade legat i sängen istället för att.. ptja.. inte ligga i sängen). Nu har jag ju inga direkt storslagna saker för mig och det är inte som att jag bidrar med särskillt mycket till det stora hela. Men det kanske är just det som är grejjen, att det inte är något storslaget som försiggår just nu. Allt står väldigt väldigt stilla. Det är bara jag, inget annat. Och i morse (tänk förmiddag) när jag va uppe och rökte med Efraims vikarie (han är ljusblå, så han får inte heta någonting, han får bara skämmas. En jävligt omogen kaffekopp) så satt jag där i bara t-shirt (visserligen två stycken, men ändå, inget på armarna) helt utan att frysa (att min hand är lila betyder inte att den fryser, det betyder bara att den är). Hur länge sedan var det? För länge sedan var det.

Det har blivit så mycket tevespelande på senaste tiden och det är så skönt. Det finns egentligen inget jag vill göra hellre (det är ju en lögn, men inget av det som finns tillgängligt att göra känns mer lockande) än att bara viga en hel dag och en hel kväll och en hel natt åt mina älskade spel. Ensam, eller med sällskap (Join the party! Mer om det i nästa stycke).

finns att göra, vad som ska göras och vad som borde göras. Sen kollar jag på mobilen om det har häntJag trodde för en sekund när jag vaknade igår att dagen kanske inte skulle bli så märkvärdig. Kanske bara ännu en dag, en vanlig lördag. Inget mer, inget mindre. Men döm till min stora förvåning när jag (okej, time out, när jag vaknar går det till såhär; Först vaknar jag och fattar ingenting, sen fattar jag någonting. Typ var jag är, vad som någonting med den, sen kollar jag ut genom fönstret för att kolla vad det är för väder) märkte att det va typ vår ute. Då fick jag jävligt brottom. Ja, ni läste kanske igår.. kanske inte, men det står precis här nedanför en bit ner, läs där.

Jag lyckades (med bravur) att ta mig ut igår i alla fall, Conny ville också ut så han va snäll och följde med ner på stan och drack kaffe med Anna (och jag åt en maräng... bomb... och den va skitgod, sen mådde jag illa) och när vi satt där och fikade så kom jag och Conny (jag kommer inte på vem av oss som va ursprungsinnehavaren till idén, så vi delar på äran) på att det skulle vara skitsmart av oss att gå (tänk till fots) ut till PC City och köpa en xbox 360 till honom.