lifter

Att jobba natt har (för mig) varit ett rent helvete på senaste tiden. Förut, för lite mer än ett år sedan så gick det galant, jag hade inga som helst problem att hålla mig vaken och kunde hålla mig motiverad genom en hel natt utan problem och ibland tyckte jag att det va rent kul på jobbet. Men nu går det verkligen inte längre, det har varit ren pest innan varje natt eller kvällspass hela året. Jag har mått skit när jag varit där och nästan ännu värre när jag har kommit hem. Jag har inte haft någon energi alls utan kännt mig rent svag och igår gick det så långt att jag somnade bakom ratten och körde upp på trottoaren (stavas det så?), ingen skada skedd dock, det gick inte fort alls, men ändå. Obehagligt. Men nu är det ju slut med nattarbetet och det skulle inte kunna komma mer lägligt i min period av stillastående kaos.

Mycket av min stress beror nog på att jag desperat (utan lycka) armat ut hela min situation i sökandet efter någonting att längta efter, bara någonting att se fram emot. Men jag hittar verkligen ingenting. Det är varmt och fint och sommaren är alldeles strax här, men (det tar emot litegrann att säga det) jag vill nästan inte att den ska komma. Inte än, för jag tror inte att jag är beredd på den. Våren och sommaren har i år fört med sig mer ångest än glädje. Om man ser till hur det hade varit med motsatsen, om det skulle bli vinter igen, då skulle jag ju gå under på riktigt. Jag tror att jag inte vill att sommaren ska sätta igång, för då kommer den att ta slut innan jag har hunnit göra något av den. Eller, jag vet att det är så rättare sagt.

Idag blev en helt värdelös dag och inte alls som jag tänkt mig (det är ju ganska självklart, för inte fan planerar man att ha en värdelös dag?). Jag spenderade unjefär hela dagen med att leta upp något roligt att göra i det fina vädret, helt förgäves. Vart jag än har vänt mig har jag kännt mig ovälkommen, ivägen, obekväm eller ointressant (stackars mig, jag vet) men det jag stör mig på, som jag kom på när jag gick hem efter att ha slösat bort en hel kväll på krogen (där jag va smart nog att spara slantarna och inte dricka någon alkohol för jag visste hur ovärt det det skulle ha varit). Det jag kom på är att det känns som att jag inte hör hemma någonstans. Jag pratade om det med en kompis för ett tag sedan om att jag inte har något barndomshem eller trygg plats att falla tillbaka på om allt i mitt liv skulle haverera. Men det gör inte så mycket, jag har blivit så bra på att klara mig att jag inte ser det som något problem. Det är inte det jag menar, det jag menar är att det inte finns någon naturlig stans att ta vägen på sådana kvällar som denna. Det finns ställen där jag kan vara men inte vill, eller ställen jag vill vara på men inte kan.

Du kanske kan, men för mig är det stört omöjligt. Jag kan bara inte låta en dag som idag passera utanför fönstret. Så som jag har längtat mig igenom en (som jag upplevde det som, även fast den kan beskrivas som "mild" av SMHI, historieexperter och soldater från finska vinterkriget) helt olidligt oändlig vinter. Jag lovade migsjälv, när jag låg där, ensam och rädd, under en gran i två meter snö i de norrlänska skogarna, att jag aldrig aldrig aldrig (märk mina ord) ska klaga på att det är för varmt ute någonsin igen.

Det har jag heller inte gjort sen dess (jo, det har jag säkert, men inte vad jag minns och om jag nu gjorde det så tar jag tillbaks det, jag menade det inte) och något jag blivit extremt bra på är att uppskatta de saker jag har och inte glömma bort dem i dimman av det jag saknar. Jag har lärt mig att det framför allt inte någonsin under några omständigheter är synd om mig så länge jag har mat på bordet, en säng att sova i och tak över huvudet. Jag har lärt mig att (som sagt) uppskatta de saker jag har för jag vet aldrig när de slits ifrån mig (eller går självmant för den delen) och jag har lärt mig att ingenting någonsin som jag utsätts för kommer att vara jobbigt så länge de ovanstående sakerna finns med i ekvationen (mat och tak och det, inte prylar. Prylar är bara bonus. Om än livsviktig bonus, så är de bara en bonus) och jag använder mig av allt jag lärt mig när det kommer till att överleva. I en isvak, i en frusen skog eller i storstadsdjungeln. Om jag använder mitt huvud kan jag klara av vad som helst (borde jag ställa mig framför spegeln och tala om för mig själv minst en gång om dagen).

Det är tur att jag är så trygg i min asexualitet, för killen inne på fjällräven (eller vad butiken nu heter, dendär vildmarksaffären vid ån där brevid trolltyg eller vad det nu i sin tur heter) kollade konstigt på både ett och två sätt när jag stegade genom butiken och plockade åt mig en rosa nalgeneflaska (jo, det är en flaska, inte en burk) och när jag skulle betala så sa han "det kommer fler färger när som helst" och såg nästan besviken när jag svarade "rosa blir bra".
Fördelen med nalgeneflaskorna är att de är väldigt stryktåliga, tål både kalla och varma vätskor, har en stor öppning (lätt att fylla, lätt att tömma, lätt att diska) och framför allt inte lämnar plastsmak i det man har i. Det är därför jag ville ha en sån, inte för att den är onödigt dyr och svår att försvara moraliskt.
Nejdå, jag lovar.

De är röda (jag har bildbevis som jag har gömt här på sidan). Hon har förresten kommit hem nu och det är mycket bra. Skorna hittade hon i Göteborg och det är något speciellt med dem (inte bara att det är hennes). Det är några celebs som gjort nån kollektion (ja, jag använder det ordet nu och jag köpte en rosa flaska, okej?!) med bara röda saker. Jag tror att den (kollektionen) kallas "Red Devil" och pengar ska tydligen doneras till AIDS / HIV forskning om jag inte minns helt fel.

Hon (Kristin) har i alla fall babblat på hur länge som helst om dehär röda skorna och nu äntligen har hon hittat dem. Inte helt oväntat passar hon extremt bra i dem (som ni ser på bilden, eh?) och jag ångrar mig lite att jag inte tog tillfället i akt att först och främst fota hela henne men även hennes bling-klocka som matchar hennes nya skor (och hennes personlighet) men kanske (om jag har tur) kommer jag att träffa henne igen, då kanske jag kommer att ha huvvet med mig och minnet nerpackat så jag får det gjort. Kanske på lördag (med lite tur).

Mycket mer än så hann jag inte med idag innan det va dags att snopet åka och jobba ännu en värdelös kväll (men vi glädjer oss åt att det är en av de sista). Fast om jag ska vara ärlig så va det inte så jobbigt att jobba ikväll. Att det är en av de sista gångerna är en ganska bra motivation.

Unjefär så ser min överlevnadsplan ut, utifall allt annat havererar det vill säga.

En av de (många) sakerna jag måste bli bättre på är att ta det lugnt på mina lediga dagar. De senaste dagarna har det varit i stort sett samma sak hela tiden och det är att jag blir så sjukt stressad av tanken att jag måste göra något vettigt, roligt och bra med min lediga dag innan den tar slut. Lite som...

Eftersom alla envisas med att köpa nya hem att bo i har jag fått suget efter att göra om i mitt eget (igen, fast denhär gången är det väggarna det gäller, det svarta stannar). Frågan är bara om det är värt det (hyresrätt). Altså, jag är rätt säker på att jag vill bo kvar i lägenheten ett par år till, däremot är jag inte helt säker på om jag vill bo kvar här i stan i ett par år till. För på senaste tiden har jag verkligen börjat känna ett behov av att dra härifrån. Jag har ett par riktigt fina kompisar här i stan, men förutom dem så är det inte sådär kollosalt mycket som jag känner att jag vill stanna kvar för. Det är ingen kalasrolig stad och det finns inte sådär kollosalt mycket att göra, även fast jag inte behöver mer än nån stans att sitta med sällskap, min teve med tevespel, min cykel och min bil så känns denhär staden... gjord.

Jag har börjat rensa sidan från foton som jag inte tagit själv, kvar finns ett fåtal saker jag inte gjort själv, lite logotyper i inlägget "Dirt", screenshots från min xbox blogg och bilderna i inlägget om dataspelet "Dark Forces". Hela kategorin "Spawn" med bilder på serietidningsantihjälten och texter från bra musik är numer desvärre helt raderade. Anledningen till detta är att det kändes som att jag på något sätt tog åt mig äran för andras arbete och det vill jag ju absolut inte. Så nu är alla foton på sidan foton jag tagit helt själv.

Jag hade tänkt att jag skulle ersätta förlorade bilder med egna, men risken finns att det arbetet får så låg prio att det helt enkelt inte blir av, men ni kan ju hålla ett öga på uppdateringar om ni har riktigt tråkigt, men jag lovar ingenting.

Den spenderade jag med Martin (som nu gör sin debut här på min blogg med två G). Vi gick runtomkring och gjorde ingenting. Precis som jag vill att det ska vara. Naturligtvis gjorde vi jättemycket, vi åt glass (bäst just nu), kollade serietidningar (jag köpte Spawn Collection Volume 3, den som är på bilden hära), cyklar och heminredning (där vi inte hittade ett skit). Vi han till och med bli förväxlade för ett par snattarpunks inne på dendär kinaaffären vid Vaksala torg. De trodde jag skulle stjäla chopsticks (och det hade ju varit jordens undergång). Tänk om de bara visste.

Jag har lessnat grovt på fördommarna (ja, det är fan fördommar och jag skiter i varesig det stavas med ett M eller inte). De börjar bli väldigt frekvent förekommande, alla tror att jag är en snattande, stjälande, grafittimålande, slangpratande (okej, jag erkänner väl den punkten), osnuten snorunge. Men det är jag inte, jag är faktist också en människa med känslor (både ansvarskänslor och sådana känslor som går att såra, väldigt lätt) men det verkar inte folk fatta och än mindre ta på allvar (ett L eller?), nej, de rent skiter i det. Det må vara tidernas I-landsproblem, men det är inge kul att folk behandlar mig med skräckliknande respekt när jag är i mina jobbkläder, men jag inte ens får köpa en burk med sprayfärg på överskottsbolaget i mina privata kläder (för de tror att jag ska måla grafitti och har "strikta regler över att de inte får sälja sprayfärg till vem som helst"). Jag vet att jag inte klär mig vuxet, men ska det behövas för att bli behandlad som en någorlunda vuxen person? Nog för att jag hellre väljer att bli särbehandlad i sådana fall men helst inte liksom. Det värsta är att jag går med på det, förstår dem och inser att jag inte kan göra något åt det. Att jag helt enkelt går med på det utan att kämpa emot. Ni får se dethär som min kupp mot fördommarna.

..fortsätter jag. Nu har jag precis kommit hem efter ännu en helt värdelös kväll på jobbet då den enda erfarenheten jag blivit rikare är att jag ännu en gång fått det bekräftat att mitt arbete inte längre ger mig något tillbaka, det är bara jag som fyller en funktion för arbetet, arbetet fyller tyvär ingen funktion för mig längre (jo, mat på bordet som någon viskade i mitt öra) men jag har blivit bortskämd och börjat känna suget efter något mer.

Det va en kollosalt jättedryg helg på. Väldigt mycket att göra och allt som dök upp kom precis när det passade som sämst och väl på plats så krånglade allt som kunde krångla och i lördags blev jag nästan arg för att jag va så trött när jag kom hem och inte orkade göra någonting alls över huvud taget.

Men igår (söndag) kväll lyckades vi styra upp årets första pickis, det va kul. Det blev lite kallt framåt kvällen och konsum på ringgatan har extremt dåligt utbud av saker att äta direkt, utomhus utan bestick. Det slutade med att vi satt och åt chiabattor med soltorkadtomatcremefraiche (stavas det så? Jag vet faktist inte, det ser fel ut). Men efter som att jag håller på att arbeta på att bli bättre på att inte klaga så mycket så kan jag ju berätta om att det faktist va kul. Kul att kunna sitta ute och kul att träffa mina fina vänner (dålig som jag är glömde jag helt och hållet bort att ta kort, för det ber jag om ursäkt, men jag kompenserar med en asspic lite längre ner). Kvällen slutade med att jag tog med mig Sofia hem och vi kollade på Jurassic Park med engelsk text för hörselskadade vilket hon tyckte va extremt kul, jag däremot somnade in ganska fort där i soffan och sov jättegott genom hela filmen, sen väcktes jag av det tråkiga beskedet att hon skulle gå hem. Då va jag så trött så att jag knappt kunde stå upp (jag höll bokstavligt talat på att trilla omkull, nästan som att jag varit full), så trött va det jättelänge sedan jag va. Jag drack lite kaffe och blev varnad om riskerna med koffein när man är trött. Det till trots däckade jag kanske fem minuter efter att jag kommit isäng och pratat klart med Martin i telefonen.

Hur som helst, även dessa byxor är av märket 5.11 och modellen heter "TDU" och de är unjefär världens bästa brallor. För jag har skapat ett beroende av benfickor (det känns så medelålders att erkänna det) men det går verkligen inte att leva utan mina älskade benfickor och det finns en mycket strikt procedur över hur byxorna ska packas. I vänster benficka har vi ett paket cigaretter och ett paket tuggummi. Höger benficka håller plånboken. Vänster framficka huserar nycklar, en tändare och mp3-spelaren och höger framficka är till för mobiltelefonen.

5.11s byxor är en vidareutveckling av amerikanska militärens fältbyxor med ett par små, men ack så avgörande förändringar. Till exempel så har de elastisk midja (vilket gör att jag inte behöver dra upp byxorna lika ofta), bredare hällor (som ni ser på bilden) vilket i sin tur erbjuder förstärkning åt ovanstående egenskap då det inte slutar med att byxorna hänger i bältet i hällorna enbart utan dehär hällorna hållar bältet på plats hela dagen. Höger framficka har (praktist nog sett) välsignats med en liten ficka i fickan där mobiltelefonen precis får plats. Det gör att mobiltelefonen håller sig "stående" i fickan och lägger sig inte längs fickans botten vilket gör att det känns väldigt opraktist då den slår emot låren eller till och med knäna (ja, så långt ner har jag byxorna ibland) när man går omkring . Plus att det ser konstigt ut, och som vi alla vet är utseendet allt (err). Framfickorna är även djupare än originalmodellen vilket är bra, för då ramlar inte allt ur fickorna när man sätter sig ner (i bilen eller i soffan med fötterna på bordet till exempel). Benfickorna i sin tur har fått två mindre fickor i fickorna som gör det lätt att hålla ordning i benfickorna. Grundtanken med dessa fickor är att man ska kunna ha extra magasin till sitt eldhandvapen i dem, men eftersom att jag inte brukar eldhandvapen så ofta så har jag hittat andra användningsområden till dem, till exempel; Ett cigarettpaket i den bakre lilla fickan innuti benfickan och tuggummipaketet i den främre lilla fickan innuti benfickan. Det gör att man kan ha kvitton eller annat oviktigt "löst" i den stora fickan utan att behöva leta ihäl sig efter cigaretterna (exempelvis). Alla fickor med lock (benfickorna och bakfickorna) har fått kardborrestängning istället för knappstängningen som är på originalet. Det underlättar väldigt mycket då knapparna va extremt bökiga att handskas med och de lämnade rätt fula märken på utsidan av fickorna efter ett tag när man använt byxorna. När byxorna levereras sitter det skumgummiaktiga plattor i förstärkningarna på knäna vilket kan vara bra att ha när/om man använder byxorna som det är tänkt att de ska användas (militärt eller polisiärt). Dessa tas naturligtvis ut direkt efter som att jag varken är militär eller polis och har dessa byxor enbart för att de är så sjukt snygga och som jag har dem sitter inte knäskydden på knäna utan på smalbenen. Slutligen så har dragskon längst ner gjorts om till en bättre som både håller knuten bättre och är lättare att knyta upp jämfört med originalet. Jag kan inte räkna hur många gånger jag svurit mig förbannad över hur drygt det va att knyta upp den gamla dragskon på originalbyxorna när det va läge att få av byxorna fort (ja, ni kan ju tänka själva när det va, nu är ju inte det ett problem längre. Men det är fortfarande bra att kunna ta av sig byxorna som folk och man vet ju aldrig, speciellt inte nu efter att jag lagt upp en bild på min häck på internet).

Nu vet ni allt om 5.11s TDU byxor.
Slutligen då; Jag älskar mina byxor.

Så vad gör jag nu då?
Jo, jag ska jobba i sju dagar i streck. Situationen blir vad man brukar kalla för "jobbig".

Idag, äntligen, fick jag tillbaka min älskade baby. Inte en enda dag för tidigt, för om jag räknar lite snabbt blir det typ tjugotre smärtfyllda dagar av oro, ängslan och ovisshet som vi varit ifrån varandra.

Efter mycket runtringande till supporter och kundmottagningar hade jag inget annat alternativ än att försöka timea (tajma?) lunchen på jobbet med UPS leveransen och mitt minne svek mig om vilket klockslag de kom förra gången, men jag hade satt upp en lapp på dörren där det stod något i stil med "Hej UPS, snälla snälla ring mig när du läser dethär, det är jätteviktigt att jag får paketet idag. Snälla snälla (snälla)". Jag tror dock inte att någon ringt för jag kan ana budchaffisars inställning till att gå "above and beyond" i sin leveransrutt, så med en klump av oro i magen bestämde jag mig för att försöka vara hemma mellan klockan ett och halv två. Jag hade sådan sjuk tur att när jag absolut inte kunde vara hemma längre utan verkligen va tvungen att åka (typ tjugo i två) och gick besviken till hissen och åkte ner fick jag en belönande överrasking i form av en brunklädd kille som såg ut att heta typ Jonas (eller något annat bra). Jag vet inte vem av oss som blev mest förvånad (jag i mina arbetskläder eller han i... sina) men jag fick ur mig ett vänligt och förväntansfullt "Xbox?!" och han svarade, lite förvirrat, "Erik?".
Och på den vägen va det.

Tänk om jag hade tagit min lunch lite tidigare, eller senare, då hade jag missat min älskade vita lilla vän som äntligen hittat sin väg hela vägen hem. Vi har haft så sjukt mycket att prata om att jag inte hunnit skriva om det föräns nu. Jag va tvungen att mala på om hur hemskt jag har haft det utan honom i alla dessa veckor (som om det är mig det är synd om) och han berättade om hur han inte alls tyckt om sin resa till tyskland och om sjukhuset och att de tyska doktorerna tydligen hade varit jättehårdhänta och han fick en asdålig plats på flyget. De vägrade låta honom sitta vid fönstret utan han fick åka i lastutrymmet (och ingen mat fick han heller. Inte ens en sketen flygplansmacka). Vilka monster gör så? Vem behandlar ett levande, kännande ting på det sättet? Hur kan man bara göra så? Jag förstår inte. Spelkonsoller har faktist också känslor, precis som alla andra. Sen när de kom fram fick han inte köpa något från taxfreen på flygplatsen, han fick inte ens gå på toaletten utan det va bara raka vägen till sjukhuset. Ingen tog sig tid att prata med honom och fråga hur han mår och var han har ont utan det va som en industri där alla kämpade tyst mot ett omedvetet, gemensamt, mål.
Tyskland verkar ju inte ha lärt sig någonting. Alls.