lifter

Som ni alla vet är ju transformers tidernas bästa film, alla kategorier någonsin (alienfilmerna ej inräknade). Det tycker Conny också, vi va och såg den på bio för inte hur länge sedan som helst, men det börjar bli några veckor sedan. Den stackaren (Conny) hade varit ett nervvrak i flera månader innan premiären kom och han hade inte kunnat varesig sova eller äta flera dagar innan vi skulle se den i ren nervositet (han är ett större transfan än jagsjälv) och när dagen väl kom va han nog lika glad att vi skulle se filmen som över det faktum att väntan äntligen var över. Vi hookade upp innan och promenerade på darriga ben mot biografen och jag tror vi kedjerökte ett paket cigaretter var påvägen dit och precis utanför, sen va det äntligen insläpp och vi fick äntligen äntligen gå in och sätta oss.

För en liten stund när vi satt där inne på en biosalong fullproppad med likasinnade nördar i en tyst sammanhållning, då, där, ägde vi världen i två och en halv timme (eller hur lång filmen nu är). När filmen va slut så brast hela biosalongen ut i en aplåd jag aldrig hört liknande till en film någonsin (och jag har minsann hört ett par). För jag tror inte att någon egentligen förväntat sig att den (filmen) skulle vara bra, speciellt inte eftersom att det är Michael Bay som regisserat den (eller vad han nu gjorde, det är "en film av Michael Bay" så något stort hade han ju för sig). Anledningen till det är att Michael Bay lyckades förvandla något så fruktansvärt (tragiskt visserligen, men...) actionfyllt som andra världskriget, närmare bestämt the attacken på Pearl fucking Harbor till en mjäkig kärlekshistoria och bara tanken fick det att vrida sig i magen på mig, för tänk om tänk om han hade förvandlat Transformers, en film som man inte får misslyckas med (jag vet, jag sa så om AvP också och den misslyckades ju totalt och jag för fortfarande mitt jihad mot Paul W.S Anderson för det, du ska brinna Paul, hör du det? Du är inte förlåten) och om han förvandlat den till en mjäkig, moralproppad originalvidrig snyfthistoria som Paul W.S Anderson gjorde med AvP. Hade huvuden rullat. Men nu gjorde han inte det som tur/skicklighet är utan han och de andra i filmteamet (och alla andra team som gjort så att vi äntligen fått se en spelfilm om Transformers. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant) skapade något så actionpackat, något så komplett, engegerande, känsloladdat och vackert så att alla andra filmer som någonsin släppts tidigare blir helt överflödiga (alienfilmerna ej inräknade naturligtvis, så bra va den ju inte, någon måtta får det vara).

De har naturligtvis gjort filmen anpassad till tvåtusentalet (det bästa talet) och anammat den "nya" designen på robotarna för, med handen på hjärtat, hur dumt hade det inte sett ut om det kommit glasskartongsrobotar med vigheten hos ett kassavalv och krävt respekt? Ja, det hade sett ganska dummt ut. Det kanske hade funkat nångång under åttiotalet, men det är ju ett tag sedan nu och funkar helt enkelt inte längre (fuck you fanboys). Men de har fortfarande fångat allt det vackra med Transformers. Optimus Prime (autoboterna, de goda transformersarnas, ledare) är fortfarande yttre rymdens ultimata bad-ass av alla bad-asses någonsin och fortfarande den enda killen genom tiderna som lyckas vara både cool och god på samma gång, det är extremt sällsynt. Nog för att decepticons (de onda transformersarna) var balla förut, men autobots (de goda) har alltid varit snäppet fräckare så har de nu, i den nya filmen, gjort decepticons till riktigt respektingivande fiender. Precis som det skall vara. Megatron är inte lika gay som han varit förut, han är faktist inte gay alls och när han, i filmen, förklarar för samtliga närvarande vem han är genom att säga "I am megatron" med en röst som kan beskrivas som ren kyla så började jag nästan gråta, så fint va det. Och filmmakarna har lyckats både bevara och väcka den känslan av "kom igen, bli en robot och när du blivit en robot kan du inte snälla snälla snälla bli ett fordon igen och när du blivit det kom igen, bli en robot igen!". Jag va helt stum, även fast jag tror jag stod och skrek när filmen va över. Aldrig har jag någonsin blivit så tagen av en film (alienfilmerna räknar vi fortfarande inte in) och det enda jag kunde tänka va "en gång till! en gång till!". Med svagare knän än jag hade när jag gick in på salongen va det dags att släpa sig därifrån och jag gick för att träffa David på Birger Jarl (den lokala backslick krogen här i Uppsala) och ni kan ju gissa hur många ragg jag fick när jag stod och höll en monolog om hur bra Transformers var hela kvällen. Just det, inte ett enda (men så jävla värt det, för jag hade sett Transformers på premiären!).

Det har varit en fröjd sedan dess att åka runt och se Optimus Prime, Bumblebee och Megatron fullkommligt tapetserade på vad som måste vara minst en femtedel (faktist inte ens det tror jag, men ändå) av alla reklampelare runt om i landet (runt om i stan framför allt, jag har inte varit runt om i landet sådär jättemycket på senaste tiden förutom G-town). En dag när jag åkte runt i jobb-bilen så kom jag på hur fantastiskt roligt det skulle vara om jag fotade en av Transformersaffischerna och skickade det fotot som ett MMS till min gode vän Conny och hur glad han måste ha blivit. Sen blev det till lite av en grej (jag har inte fått någon bekräftelse på om han blev glad eller inte, men vem skulle inte bli det liksom? Det är ju Prime...) och jag började fota varenda affisch jag åkte förbi och skicka den som ett MMS till Conny (mycket mycket roligt erik). Nu däremot har den sorgliga perioden kommit då reklamansvariga landet runt anser att det börjar bli dags att byta ut dessa fina affischer mot annan smörja (typ smygbög-Harry Potter med någon fånig titel och typ reklamer för margarin eller något annat bra. Omega-3 har ingenting mot Prime) och mina fototillfällen blir mer och mer sällsynta och jag sitter här med en hög bilder på Transformersaffischer som jag inte vet vad jag ska göra av.

Så jag tänkte på en rolig sak som jag kan göra med alla dessa foton (arton stycken, oj vad många!) och det jag kan göra med dem är att lägga upp dem här! Gud så kul. Gud. Inte nog med det, jag tänkte att ni kan ju kolla på dessa bilder och försöka lista ut var de är tagna och skriva ner era gissningar i kommentarfältet här nedanför, där det står "kommentarer" (kom ihåg att skriva nått sätt jag kan kontakta er på om ni inte är säkra på att jag känner er tillräckligt bra för att redan ha de uppgifterna) och den som gissat rätt på flest bilder senast den 31 Augusti bjuder jag på bio och popcorn någon kväll när det passar.

Idag (imorse) va unjefär raka motsatsen till igår (igårmorse) då både jag och Hanna vaknade före Nova (hon är inkonsekvent i sina vakna-skrika rutiner, eller så va hon bara däckad efter gårdagen). Efter kaffe och hiphop gick vi ut och träffade Anna (äntligen, fan förlåt att det tagit sån tid och att jag varit så trög. Det ligger på mig). Vi gick upp och sa hej till Sebastian som ligger på sjukhuset för han har blivit påkörd av en motorcykel och har ett brutet ben. Det va sjukt skönt att se dig idag Seb, inte i den situationen på det stället, men duvet. Efter det släpade vi oss hem och hämtade våra grejjer för klockan fyra gick vårat tåg till G-Town.

På tåget va barnvagnsplatsen upptagen av två tjockisar (jävla tjockisar) så vi satt i trapphuset (ja, trapphuset. Cyberpunktågen är hur grymma som helst) och vi va inte så sura som vi ser ut på bilden (det kanske bara är jag som ser sur ut), men Nova sov. Man såg inte särskillt mycket från detdär trapphuset (nej, okej, trapphus kanske låter lite överdimensionerat, men jag kommer inte på ett bättre ord för utrymmet som är där) och vi satt på golvet men ändå kändes det som att det va precis som det skulle vara. Hellre golvet liksom. Där satt jag och joxade med kameran och fick träsmak (eller säger man cyberpunktrapphusgolvsmak?) i häcken och Hanna satt och va snygg. Det är asskönt att vara tillbaka i Gävle (mitt borta-hemma) och det är skönt att vara här (i skrivande stund sitter jag i Hannas kök, kick-ass!) utan att behöva stressa för att jag snart måste åka tillbaka hemborthem. Det är skönt att komma hit, skönt att komma bort, skönt att komma fram och skönt att komma tillbaka.

Det är dig jag är mest rädd för min lilla vän.
Det känns som att jag är ute på tunn is ovanför ett väldigt djupt vatten, men jag lovar dig att jag kommer att göra allt jag kan för att inte halka. Håll balansen på diskbänken, va inte rädd för väggarna, fortsätt prova nycklarna tills du hittar den som passar och lyssna på din mor, hon vet vad hon pratar om.

Jag försov mig igår, brutalt. Klockan ringde en hel timme senare än vad den borde ha gjort och jag fattar inte vad det tagit åt den som gör så mot mig. Jag ställer klockan på kvart i, tio i, fem i och, ja ni fattar. Fem larm totalt och ibland gör den så att den sparar alla larmen en timme, sen släpper den loss allihopa på en gång och det blir en rätt panikartad upplevelse när jag vaknar en timme sen av fem larm samtidigt, inte bara blir jag förvirrad av allt avstängande utan det är även det faktum att klockan ser ut att vara kvart i precis det klockslaget jag vill vakna men det är istället helt fel och jag måste ligga och huvudräkna på vad 05.45 egentligen betyder. Sen känner jag mig som kanske världens dummaste när jag ligger och kommer på att nollfemförtiofem inte är nollfyraförtiofem och fan jag är försenad och att min morgon inte alls kommer att bli som jag tänkte att den skulle bli när jag gick och la mig alldeles för sent kvällen innan.

Jag har inte tyckt om att sitta med en penna och klottra på ett papper sen jag va liten, då va det något av det bästa jag visste och jag kunde väl låta unjefär hur många timmar som helst glida förbi när jag satt (till min ryggs stora besvikelse) hukad över en pappersbit och gjorde så gott jag kunde. Men nu har jag minsan satt igång igen och jag tror att en av grejjerna jag gillar bäst är att det är saker som jag inte kommer att visa för någon (och som ni ser är jag ju väldigt konsekvent med det beslutet) men framför allt så är det något som inte är på en skärm och (hur mycket jag än älskar alla mina skärmar jag lyckats omge mig av) det är faktist ganska skönt att göra något som inte är digitalt en stund utan bara låta orden i händerna rinna ut på en bit papper. Bara för omväxlingens skull om inte annat och shit, nu har det redan hunnit bli för sent igen och jag måste tvinga mig isäng. 04.45 here I come.

Utan er är det bara damm och luft. Inget mer.



Men jag blir fortfarande nervös av tanken.
Fortfarande rädd av tanken.

- jag brinner

Det finns en tevespelserie som heter Resident Evil som är en spelserie som går i (och enligt vissa skapade) spelgenren "survival horror" som oftast innefattar många fiender, få och klena vapen och långa sträckor att ta sig, oftast helt själv. Man har mer ofta än sällan oddsen mot sig och det är, som genrenamnet syftar på, vanligtvis skräckmoment inblandade.

Jag personligen har inte spelat de första Resident Evil spelen utan kom inte in i spelserien förän, och i samband med, Resident Evil 4. I spelet klär spelaren sig i rollen som Leon Kennedy, en agent från de Förenta Staternas regering som efter att presidentens dotter Ashley Graham blivit kidnappad av en mystisk kult ger sig djupt in i de spanska skogarna för att leta upp denna fagra stackars mö. Beväpnad med endast en pistol bärs man iväg på ett av tevespelshistoriens, enligt mig och många andra, absolut häftigaste äventyr och spelet är ett av de absolut bästa, mest genomtänkta och fulländade spel jag någonsin spelat. Det är jag långt ifrån ensam om att tycka då spelet, när det kom år 2005 blev ett av de mest krikikerrosade tevespelet genom tiderna.

Det finns väldigt många, väldigt bra tevespel. Men ytterst få har lyckats fånga mig så som Resident Evil 4 gjorde. När jag spelar sådana spel, spel som fångar mig totalt och bara suger in mig i den låtsasvärld de målar upp, så konsumeras jag nästan helt och hållet och spelet präglar tiden i livet som jag befinner mig i just då och eftersom att jag, som du kanske förstår vid dethär laget, är en av de som har en tendens att ibland leva mig in alldeles för mycket (eller precis tillräckligt mycket om du frågar mig) i mina tevespel och världen de skapar åt mig så kan det för mig vara en extremt känsloladdad upplevelse att något eller några år senare sätter mig med spelet igen. Att till exempel gå längs de stigarna i de spanska skogarna jag nämnde lite tidigare kan, för mig, vara som att sätta mig i en tidsmaskin och kastas bakåt i tiden och just precis då befinna mig exakt där jag befann mig när jag va där, i låtsasvärlden och i den riktiga världen. Det är på gott och ont, för tyvär finns det spel som påminner mig om någon dålig tid i livet. Spelet GTA: San Andreas till exempel står fortfarande sparad på den 20e Augusti 2005, ett spel som jag aldrig klarade eller aldrig kom vidare i för den känslan det spelet förmedlade till mig som jag sedan lyckades förknippa med något ont blev för mycket för mig. Några gånger när jag kände mig stark och laddad så har jag försökt gå tillbaka till spelet men aldrig kommit längre än till menyn "load game" där musiken, laddningsmenyerna och knappljuden påminnt mig om vad som kommer att hända om jag trycker på "continue game". Tanken på att återvända till Los Santos, där jag levde ett låtsasliv paralellt med mitt riktiga blir, varje gång, för mycket. Jag kommer aldrig tillbaka till Grove Street, aldrig tillbaka till den känslan jag hade då, det som hände den dagen och hur det kändes efteråt.

För att det känns som att tiden står stilla. För att jag har slutat ha ångest över de fina dagarna. För att jag har slutat ha ångest över de fula. För att det känns som att det inte spelar någon roll egentligen. För att det ändå bara är samma sak hela tiden. För att det känns som att tiden står stilla.

Hej bullen, jag har ett problem. Det är så att jag har en blogg som jag nästan slutat skriva i och nu när jag ska sätta igång vet jag inte var jag ska börja någonstans. Det har hänt för mycket för att min dator inte ska klappa ihop och dö när jag börjar skriva ner det, det blir helt enkelt en för lång text. Så ni får helt enkelt gissa vad jag har gjort från och med senast fram tills idag.

Idag har jag i alla fall...
Varit till stockholm i vad som kändes som det man brukar kunna kalla för en "snabbis". Fast det kanske inte va en snabbis, det kanske helt enkelt bara va ett vanligt besök fastän det kändes som just en snabbis för att det gick så fort. Kan vara så.

Hur som helst så (hör här) lyckades Maria (vem hon är och var hon kom ifrån är en såndär sak som ni får gissa) va snäll/ond nog att övertala mig att jag visst va fin i ett par jeans jag hittade (jag har jeans väldigt sällan nämligen och har fortfarande lite svårt att tänka mig ett liv utan benfickor att ha cigaretter och plånbok i, men det får helt enkelt fungera, för dehär jeansen va faktist riktigt dyra snygga) och ren tur va det för att annars hade det varit andra gången på väldigt kort tid som jag varit hela vägen till huvudstaden och kommit hem tomhänt, och det är ej acceptabelt.

(Magnus, notera nu  styckesindelningen. Ser du hur det går när jag tänker på det? Här kan man ju inte ha nytt stycke det ser ju helt skevt ut) Vanligtvis för jag extrem shoppingotur med mig, varesig jag eller de jag är med hittar sällan någonting (fast oftast jag. Okej, alltid jag, de andra hittar alltid något). Men idag va det ombytta roller för idag va jag den som kom hem med en påse, maria fick nöja sig med en pytteliten jättetöntig påse med hårvård medans jag hade en stor (i jämförelse) svart med fräck text på. Hon lär få sitt i barco dock. Trots brist på allt så va det en sjukt bra dag, tack M. (Har ska jag egentligen byta stycke då tycker du? Ja, kanske det, men då ser det så spretigt ut och det viktigaste med denhär sidan är att den är snygg och inte korrekt och det är fan basta) Dethär inlägget känns så grymt krystat så jag nästan sitter och fundera på att inte publicera det, men det är åteminstone någonting och jag vill ju verkligen visa bilderna och de ser ju verkligen ensamma ut utan text, så den får väl vara kvar då. För tillfället.

Jag håller inte med om att lycka inte kan köpas för pengar, för mina leksaker jag köper för mina pengar de gör mig (tamejfan) lycklig. Mer om det strax. Först är en ursäkt på sin plats. Hej förresten, kul att se dig igen! Jag vet att jag varit helt sämst på att skriva här på sidan, hoppas inte allt för många av er tröttnat och slutat läsa. Jag har mått rätt kasst (till skillnad från den totala lyckan jag upplevt hittills i år som ni kunnat läsa om fram tills nu, err) men det har varit på det sättet som jag inte velat skriva om och förmodligen inte tänker göra heller. I vilket fall som helst så ska jag försöka skriva lite oftare (som vanligt) nu för jag har verkligen saknat dethär även om det kanske inte märks.

Jag drar ut på det lite till (det om att köpa mig min lycka och vad mitt intre är för nått) och börjar med att berätta om ett av mina i-landsproblem som jag haft de senaste.. ptja, veckorna. Ja, senaste två veckorna unjefär (jävligt länge, jävligt jobbigt). Det är såhär att jag är väldigt förtjust i att dämpa min ångest genom att köpa jävligt dyra grejjer åt migsjälv och då kanske du kan räkna ut hur frustrerande det är när jag har pengar men inte hittar en enda sak som kan göra mig sådär lycklig som bara saker kan. Det är mycket värre än att hitta saker jag vill ha men inte har råd med (sällan ett problem, ha ha). Det är unjefär som att vilja röka, ha cigg men inte hitta någon tändare. Då blir det jobbigt. Det är jobbigt.

Igår när jag kom hem låg det (pirr i magen) en avi från posten innanför dörren så den sista anhalten idag blev (den där jävla) spelbutiken Stabby spel och tobak (mutter och svordommar) där jag hämtar ut mina paket som skickas med posten. Som vanligt är expiditen där (jag skiter faktist i vad han heter) helt värdelös och tar hur lång tid på sig som helst att leta reda på mitt paket, tillslut hittar han det som tur är och jag kan äntligen fly hans äckliga lilla kiost så fort jag kan med mitt älskade paket (det känns alltid som att jag är en riddare eller något som räddar en prinsessa, paketen, från den onda draken, expiditen, när jag är där och hämtar saker. Finns det förresten någon medicin som dämpar ens fantasi?). Hur som helst, i paketet ligger säsong 3 och 4 av teveserien 24 som jag beställde från Ginza så sent som igår (här går det undan, bra jobbat Ginza) och nu är äntligen min 24 sammling komplett (sånär på säsong 6, men den har inte släppts på DVD än för den går fortfarande på televisionen så jag får vänta).

Som jag skrev där uppe så har det kanske inte varit sådär kalasbra efter magsjukan. Det har inte haft något med den att göra tror jag. Eller kanske, för jag tappade livsglädjen helt där en stund och den har varit lite svår att hitta, jag vet fortfarande inte var fan jag har lagt den. Framtiden känns fortfarande rätt meningslös (det är inte riktigt så tragiskt som det låter, bara lite) för jag vet egentligen inte vad jag har att se fram emot. Nog för att jag ser fram emot saker som nya tevespel, nästa gång jag åker ut och cyklar och att arbeta mig igenom mina nya DVD-boxar. Men liksom, i det stora loppet.. Det känns bara tråkigt. Jag har sagt det förut (och jag säger det väl igen) att det känns som att det enda som finns kvar nu är tid som ska dödas genom att hitta någon sysselsättning. Jag räknar livet i timmar, inte i år. Jag blundar för idag, vill glömma bort igår. Jag vill hoppas på något bättre, men vet inte om det går.

Jaha, nu ska vi se var jag ska börja någon stans.
Jag har, som ni kanske märkt, inte skrivit så mycket på senaste tiden. Det är för att jag har varit (och fortfarande är) magsjuk. Tionde dagen kryssar jag av idag. Tio dagar av rent helvete och en total avsaknad av livsglädje över huvud taget. Just nu känns det som att dethär aldrig kommer att gå över (även om jag just idag är lite piggare så vet jag att det inte är slut än). Det känns som att jag kommer att måsta leva såhär för all framtid. Det är ju inte särskillt troligt, nej. Men jag har inte gjort något annat än att bara sitta inne nu i tio dagar i streck och det tar verkligen knäcken på mig. Begreppet "att klättra på väggarna" är så underkalibrerat så att det nästan är löjligt och bara så ni vet så hade jag dött om det inte vore för min (älskade) Xbox. Det känns som att de få smulorna till liv som fanns kvar har passerat utanför mina nerdragna fönster och jag har verkligen verkligen inte ens velat dra upp rullgardinerna för att titta ut för att det fina vädret känns som ett hån.

Jag fick svar från proverna som jag va och lämnade och doktorn han sa att det inte finns några tecken på någon infektion men att det är högst troligt att jag har haft en men att den gått över för ett tag sedan och det som är kvar är tiden det kommer att ta för min kropp att återhämta sig. Dethär är det sista jag skriver om min magsjukdom. Jag vill inte prata om det, jag vill inte skriva om det.

Igår hade jag en riktigt bra dag på jobbet. Så bra att jag va tvungen att ringa en kompis på väg hem bara för att tala om vilken bra dag jag haft. Det hände absolut ingenting speciellt under dagen utan det va bara en skön dag och jag va nästan inte alls trött när jag slutade. Solen va redan uppe när jag vaknade och fortfarande uppe när jag slutade (det va den ju idag också och förmodligen imorgon med), allt flöt på som det ska och vi har så mycket att göra på dagarna så de går riktigt fort.

En annan bra sak med gårdagen är att kollegan jag jobbar med har lite problem med sina lungor (det i sig är ju inte bra, men fortsätt läsa så kommer du att förså), så en av förutsättningarna att jag fick den tjänsten är att jag inte röker när jag jobbar med honom (om man är en principtönt så kan man ju sätta sig på tvären och säga att arbetsgivaren inte får tvinga mig att inte röka och de i sin tur kan dra upp "arbetsmiljöproblem" och sen är bollen i rullning. Men jag ser det inte som något problem och jag tycker lite synd om killen så jag låter så gärna bli att röka de dagarna). Däremot trodde jag att jag skulle tycka att det va jobbigt för jag har nog aldrig riktigt satt det på test och helt enkelt låtit bli att röka så jag va lite nyfiken på hur det skulle gå. Döm till min stora förvåning att när jag slutade för dagen knappt tänkt på det (okej, jo, jag tänkte väl på det) men det va under inga som helst omsändigheter något problem. Jag kunde nog till och med slutat röka där på fläcken när jag stämplat ut och fick röka men inte riktigt kände att jag behövde (plus att det vore coolt att bara tvinga migsjälv att finna mig i att inte röka). Det kändes som att jag borde ha tyckt om den cigaretten bättre än vad jag gjorde och som att jag borde längtat efter den mer, men det gjorde jag inte. Men det är ju trots allt coolt att röka, så vi får se.

Det va så skönt att komma hem igår och tvärstäda hela hemmet, så nu är det sådär rent precis som jag vill ha det. Efter det kan jag erkänna att jag va trött, men det va så värt det att få bort all skit som rörmo(c?)karna lämnade efter sig (fucking jihad on them). De sa förresten att de skulle komma och hämta sina grejjor under dagen (igår) och "städa till litegrann", det hade de naturligtvis inte gjort så jag kastade ut deras prylar i trapphuset i ilska. Sen kunde jag i lugn och ro diska, dammsuga, damma av allt (blanksvart är för övrigt inget strategisk korrekt färgval om man är städnarkoman, men sen fattar jag sällan strategiskt korrekta beslut och det är sjukt snyggt med svart) och räta in alla mina prylar, sen satte jag mig i soffan och somnade.

Och bara för att jag hade en brasomfan dag igår va jag naturligtvis tvungen att vara magsjuk idag. Jag vaknade 01.30 (nu när jag äntligen vill sova så får jag bara inte göra det. Är det inte byggjobbare så är det magsjuka eller något annat bra. Det i sig är ju också lite ironiskt och ironi är ju jävligt roligt) och jag spenderade resten av natten hukad över toaletten igen. Det va bara ren tur att jag kollade lite snabbt på klockan och såg att den slått fem och det va dags att pallra mig till jobbet. Det tog emot. Så idag har varit en minst sagt omständig dag (ska man sjukskriva sig när man är magsjuk?), nu är klockan halv två, jag har lunch och det känns som att det va två veckor sedan jag vaknade och mådde illa men det har bara gått lite drygt tolv timmar. Det börjar det väl lugna ner sig lite, för jag har ingenting kvar i kroppen annat än det som va där när jag föddes. Jag har lite ont i huvudet (uttorkad?) och ser lite sliten ut (uttorkad.) men jag vågar inte äta eller dricka något än. Det får nog vänta tills ikväll.