lifter

Eller om jag kanske lyckats meddela det lite sådär undermedvetet, sublimt, subliminalt.. vad än det heter. Men det är verkligen svårt för mig, det här med hösten. Det här med vintern. För det är just det. Hösten i sig är ju faktist inte så farlig, den är rent utav tjusig vad det gäller färger och så, som du kanske vet. Sådär vykortsvackert som årstiderna tycks vara i våra högst modifierbara minnen (ett lånat uttryck, där av länken). För trots att det ni får är asfaltsvart avgassnö med hundpiss på så längtar ni likt förbannat efter eran vykortsvinter. Jag säger ni för jag ansluter mig verkligen inte till den skara naiva.. människor.. som faktist (på fullaste alvar) påstår att de längtar efter vintern. I deras tomma ögon ser jag ju naturligtvis inget annat än att de enbart tror någonting som konspiratoriskt placerats i deras minnesförvar för att lura folk till att vintern på något sätt är okej. Det måste vara så, för om människor bara kunde inse hur fruktansvärt inte våra vintrar är som Astrid Lindgren (eller någon annan bra) beskrev dem.

Men en sak ska jag tala om för dig: Det är fan inte okej. För helt ärligt så kan jag knappt vistas utomhus på vintern. Nästan inte alls. Tänk er att ni tappar känseln i fingrarna om ni ser en bild på snö, unjefär så illa är det. Det går inte att göra någonting, allt är kallt och kladdigt och det blir en heltidssysselsättning att hålla vita jumpadojjor vita (nej, jag tänker inte köpa några bruna kängor bara för att det inte syns att de är skitiga. Jag vill gärna veta när jag är smutsig. Jag vill även gärna veta när mitt hem är skitigt, därför har jag blanksvarta möbler och kritvita jumpadojjor, okej?!). Det finns inga dåliga kläder.

Leta? lol!

Om jag sa till dig att Berlin är helt täckt av graffiti skulle du inte tro mig.
Det skulle du göra rätt i för det är en lögn men det är nog den lögn som är närmast sanningen av alla lögner jag någonsin hört. Nästan. Innan jag åkte snokade jag runt litegrann på internet (som min mormor för övrigt tycker är ett otyg, ordagrant) på ett forum som är mer eller mindre inriktat på förbjuden sprayburkskonst om var jag skulle börja leta. Svaren jag fick var lika oprecisa som de var lovande; "sätt dig på valfri S-bahn" och "du kommer att få en överdos".

Om att banka huvudet i tegelväggen.
Dethär är ett inlägg som jag legat sömnlös över. Inte så mycket att jag har legat sömnlös över själva texten eller mina foton utan mest för att jag har haft lite svårt att sova på senaste tiden och medans jag inte har kunnat somna har jag legat och funderat över hur i hela världen jag någonsin kommer att kunna bena ut unjefär vad det är jag vill ha sagt med allt dethär och just nu vet jag faktist inte riktigt vad det kommer att bli av med det, det enda som jag vet om är att det kommer att bli väldigt mycket text med väldigt mycket foton som egentligen inte har någonting alls med texten att göra.. över huvud taget.

Alla foton i dethär inlägget är tagna i Västerås där de är brutalt skickliga med sprayburkar och har industriområden som tillåter nyttjandet (mer eller mindre). Hur som helst så hoppas jag att du orkar läsa, att du tänker efter litegrann om vad som står och att du tycker om bilderna.



Om varför jag inte äter lik.
Nu är det snart tre år sedan jag märkte att jag var vegetarian. Det var, för mig, aldrig ett beslut som jag diskuterade med mig själv eller spikade ett datum för nu får det tamigfan räcka utan det var något som kröp sig fram till en dag då jag inte längre kom ihåg när jag åt köttmat senast, det är väl den dagen som är så nära jag kommer från att besluta mig för beslutet låg mest i att jag inte längre enbart skulle undvika köttmat utan helt och hållet vägra den.
Mina anledningar är inte särskillt nobla utan jag tycker enbart att det är fruktansvärt äckligt att äta något som spänt sig, slappnat av och haft blod pumpandes igenom sig. Rent biologiskt obehagligt med andra ord. När jag slutade äta kött var det inget jag gjorde för djurens skull för i ärlighetens namn är jag inte så förtjust i djur, jag vill helst att de håller sitt avstånd. De är hyfsat osmarta, luktar utan undantag illa och kladdar oftast ner det mesta som är i närheten av dem. Men det skulle aldrig falla mig in att döda dem och jag skulle ännu mindre stoppa det döda i munnen, tugga det och svälja.



Om slakt.
Men bara för att djur är dryga, hårar, luktar illa och sölar ner rättfärdigar inte det en industrialisering av deras liv och brutala död. Jag har av lite olika anledningar (som egentligen bara är en enda anledning) vistats lite motvilligt i både stora och små slakterier de senaste åren och det är troligtvis en väldigt stor bidragande faktor till varför jag valt att inte stoppa det i munnen, tugga och svälja. För om du tänker efter på att det faktist är en hel industri som ligger bakom de lövtunna skinkskivorna som du lägger på din frukostsmörgås så borde du börja se lite annorlunda på den. Det är uppfödning, transporter, genmanipulering, avlivning, slakt, mer transporter, styckning och omoral som du stoppar i munnen.För det heter köttfabriker. Om man sluddrar ur sig ordet låter det inte så farligt, men om du tänker efter... Kött. Fabrik. En fabrik är en del av en industri. En industri som på löpande band tillverkar något. Men kött är ingenting som man skruvar ihop eller monterar. Det är något som måste födas, äta och växa.
Medans det gör det kommer det även att tänka och känna.
Jag önskar att jag kunde beskriva hur grisarna låter när de blir utslitna ur djurtransporten när de ska in till slakten. Det låter precis som att de vet vad som komma skall och att de inte vill något hellre än att bara stanna kvar i lastbilen och bara får leva en liten stund till. Och jag hatar grisar, det gör jag verkligen. Jag tycker sämre om dem än något annat djur i hela världen och jag har aldrig någonsin träffat en snäll gris. De bits, äter sina egna ungar och är rejält fula, men de förtjänar verkligen bättre än att födas upp enbart för att slaktas. De förtjänar bättre än att födas enbart för att dö.



Om mänsklighet.
Visserligen så kan vi ju se det som att allt enbart skapas för att förstöras (som Mufasa sade: När vi dör blir våra kroppar till gräs och antiloperna äter gräset osv) men det är här det krockar med industrialiseringen för Lejonkungen handlade inte om köttfärs och vi har fuskat oss till vår plats längst upp på näringskedjan. Det är en perversering av biologin där vi utnyttjar naturens svagheter mot den själv och vi utnyttjar den till den yttersta spetsen av ohållbarhet och eftersom att det är en industrialisering så försvinner allt naturligt med det för det faktum att vi behöver protein och har tänder som tillåter oss att tugga kött räcker inte som motivering till hur vi beter oss. Det är en förklaring, inte en ursäkt.
Ordet "mänsklig" i sammanhanget beskrivs av bl.a susning.nu (som inte är världens tyngsta källa, men i dethär fallet stämmer den hyfsat bra och jag har inte Svenska Akademiens Ordlista) att ha empati och förståelse för andras behov. Synonymer för ordet är human, ömsint, medlidsam och dödlig. Beskrivningen enligt ordets traditionella betydelse stämmer men inte enligt den sanna bemärkelsen. År 2006 slaktades 48 miljarder djur och det är så långt ifrån empatisk, förstående, ömsint och medlidande som det går att komma. Det är ingen förståelse för andras behov utan enbart en blind och hänsynslös prioritering av sina egna, till vilket pris som helst. Mänskligt är att konsumera naturresurser långt förbi bristningsgränsen och sedan tycka synd om sigsjälv när det börjar regna. Mänskliga rättigheter är att få som vi vill, men vad har vi för mänskliga skyldigheter? Orden ger de flesta en besk smak i munnen och jag brukar oftast få nedvärderande blickar när jag nämner det (skyldigheter? jag? bah!). Söker man på Google på "mänskliga rättigheter" får man unjefär en miljon tvåhundranittio tusen träffar. Söker man på "mänskliga skyldigheter" får man sexhundraåttiofem så det är minst sagt en ovanlig ordkombination, men kanske börjar det (aldeles för sent) att vänja sig vid tanken av lite skyldigheter för en gångs skull.



Om anfall.
Jag känner redan att jag tappat majoriteten av er och hur ni har avfärdat mig som en militant veganaktiviströding eller något motsvarande. Jag är ingen veganmessias. Alls. Jag försöker aldrig pracka på mina vänner mina egna matvanor (med undantag för tjockisarna som borde börja äta lite mer hälsosamt för sitt eget hjärtas skull, men även i de fallen handlar det aldrig om att de borde sluta äta kött trots att det skulle lösa många av deras fett-bekymmer). Men ämnet kommer alltid upp när jag skall äta tillsammans med någon och i 100% av fallen är det min bordskamrat som tar upp ämnet för att de är lite nyfikna på varför jag valt att vara en avvikelse på det sättet jag är. På det sättet jag äter.

Jag är, by default, inte intresserad av att prata om mat när jag äter och inte så mycket annars heller, men när det dyker upp så upplever jag att majoriteten (okej, alla) köttätare känner sig attackerade av mina matvanor. Jag vet inte om de räknar med att jag skall försöka övertala dem om att kliva över till den inte riktigt lika onda sidan, men troligtvis så är det deras eget samvete som gör att de känner sig skyldiga för att de inners inne vet att det är moraliskt oförsvarbart att idag, några år efter millenieskiftet, fortfarande äta kött. På samma sätt som jag inte berättar några nyheter för dig nu så vet även de att det är fel att döda på löpande band och att det, på ett oacceptabelt sätt påskyndar jordens undergång (nu snackar vi den stundande miljö-apokalypsen).

Det som händer när köttätaren känner sig attackerad är att den går in i en mental försvarsställning. För att försvara sina matvanor verbalt för mig och rättfärdiga dem moraliskt för sig själv. Det resulterar i en hostil debatt om köttkonsumtionen som leder till att köttätaren, trots att det är oförsvarbart, stänger sitt sinne och blint försvarar den (köttkonsumtionen) helt i onödan och det enda resultatet som blir är att köttätaren övertygat sigsjälv om att inte bli övertygad om att ändra sina matvanor. Helt i onödan.



Om försvar.
För av samma anledning som jag troligtvis redan tappat många av er här i texten (och strax kommer tappa er få som är kvar) är att så fort en människas levnadsvanor blir ifrågasatta går han eller hon in i en brutal försvarsställning, precis som den jag beskrev nyss. Där det inte spelar någon roll vad man säger till människan för att han eller hon inte vill få sina vanor rubbade. Det är det fenomenet där en människa hellre argumenterar för det den vet är fel hellre än att erkänna sigsjälv övertygad och/eller förändrad. För ska det, för en människa, ske en förändring så måste människan känna att förändingen kommer innifrån honom eller henne själv. Människan vill känna att den fattar sina egna beslut. Det är därför bland annat subliminal reklam är så fruktansvärt effektiv och det faktumet att en bra chef är en chef som får sina undersåtar att tro att de har något att säga till om. Prova att experimentera med det, medelålders vita män är exemplariska testpersoner, men nästan vem som helst fungerar för det. Inklusive migsjälv, men jag försöker att bli sämre på att vara mänsklig.

Men det är så fruktansvärt onödigt att det är så det ska gå till, att det obligatoriska försvaret är så långt ifrån bara en hälsosam ifrågasättning (för sådana finns det nästan inga av. Tro till exempel inte på allt du läser, inklusive dethär, utan att först ifrågasätta det. Det är den nya läroplanen, jag lovar). Hur som helst så är den obligatoriska försvarsställningen något jag är van vid (varvid jag aldrig, förutom nu då, propagerar för veganism eller något annat bra) men det är något som jag inte tänker ta hänsyn till eller hålla som en anledning till att inte säga saker. Mina saker. För mina saker är viktiga för mig.



Om renlevnad.
Samtidigt som jag desperat vill att mänskligheten ska tänka över sin egen nedåtspiral så är jag själv långt (långt) ifrån ett helgon i sammanhanget (vilket sammanhang som helst). Jag är inte vegan (som egentligen är det enda rätta), det är ägg i quorn och jag äter yoghurt. Jag röker och jag slår vad om att mina cigaretter inte är hälsosamma för mig eller de i min omgivning och att mina cigarettfimpar förorenar grundvattnet (då jag ibland slarvar med att lägga dem i batteri-insamlingen, där de hör hemma) och även fast regnskogsförgörande sojaplantor främst är till för bete till blivande köttfärs så köper jag sojaprodukter och det är, med skövlingen av regnskogen tillsammans med transportutsläppen långt ifrån ekologiskt försvarbart. Jag diskar under rinnande vatten och konsumerar elektricitet i överflöd.

Men trots att jag överförbrukar de saker jag gör och som en duktig människa bidrar till påskyndandet av jordens undergång kan jag inte låta bli att fascinerat fantisera om de brutala förändringarna vi måste göra för att på något sätt kunna komma i närheten av att berättiga mänsklighetens existens.



Om drivmedel.
Det är, som du kanske redan vet, inte bra för miljön att konsumera kött. Boskapen (kor, grisar mfl) själva, massuppfödda och välgödda, släpper ut en större mängd växthusgaser än vad transportsektorn (bil, båt, flyg) gör. Lägger du då till att majoriteten av alla köttprodukter fraktas jorden runt för uppfödning, slakt, styckning och packetering (som av ekonomiska skäl alla sker på olika ställen i världen beroende på vilket land som har billigast arbetskraft) så kan du inte, på något sätt med miljön (du vet, den vi lever i) i åtanke försvara köttindustrin. Så mycket protein behöver du inte.

Den andre stora koldioxidproducenten är ju, som du vet, de flesta av våra fordon som vi "puttrar fram i". Det som desvärre puttrar ut är ingenting mindre än en växthusgas. Växthusfenomenet har vi (vi fina människor) vetat om sedan 1824. Växthusfenomenet är det som gör att långvågig strålning stannar kvar i rätt mängd i atmosfären och värmer upp planetens yta till precis den temperatur (något varierande beroende på var på planeten du är förståss) vi har. Den temperatur som håller isen kall och luften varm, precis lagom. Växthuseffekten däremot är när de gaser vi släpper ut hindrar strålningen att lämna jordens atmosfär vilket bidrar till att det blir varmare. Blir det varmare smälter isen och havsnivån stiger och om några år kommer vi att vara nio miljarder människor på jorden. För att mata nio miljarder köttätare krävs plats för boskapsuppfödningens markutnyttjande. Plats som inte finns.

Drivmedelsutsläppen kommer ifrån vår överförbrukning av fossila bränslen, olja först och främst. Inte här slår det dig som en nyhet när jag berättar att... den är påväg att ta slut. Och det är på grund av... överkonsumtion. För tillfället finns det inget alternativ drivmedel och även fast det inte kommer att få någon enorm miljömässig effekt av att oljan tar slut (den är ändå något som existerar enbart för att den är lite knölig att bryta ned, som med allt annat visserligen) men det kommer att bli en ekonomisk undergång. Så vi är påväg mot två kriser av apokalyptiska proportioner, klimatkrisen och den ekonomiska krisen som kommer av oljebaserade drivmedels icke-existens. Och när de kriserna väl är här så kommer det att sluta väldigt illa och väldigt många fattiga länder kommer att lida väldigt länge utav det.



Om skuld.
Nu bet jag mig lite i min digitala underläpp när jag fick det att låta som att det på något sätt var synd om människor mitt uppe i mitt anti-mänsklighetsinlägg. Som en generell art tycker jag verkligen inte synd om människor men onekligen är det meningslöst med onödigt lidande. För fram tills nu har jag inte separerat de olika grupperingarna bland oss på jorden utan mer dragit alla i vår art över en och samma kam då vår art uteslutande bara bidrar med förödelse gentemot alla andra av jordens varelser.

Som art bär vi, tillsammans, skulden för den kedja av händelser som har lett fram till där vi är nu men tyvär kommer det ju inte att drabba enbart oss och allt vi, som människor har åstakommit, har drabbat alla andra utom oss själva hårdast. För att helt ärligt så tycker jag faktist att vi gott får ta och skylla oss själva för det vi har gjort. Jag önskar bara att det bara var vi som led av det.



Om lidande.
Innan hela jorden går under i en enorm översvämmning eller explotion eller implotion eller vad det nu blir så kommer alla stundande problem, naturligtvis, att drabba de som har svårast att försvara sig först. De fattiga länderna som har svårt att försvara sig ekonomiskt genom att helt enkelt köpa sig "fri" från sina problem (som vi i-landsbor så ofta gör). Det i sin tur kommer att drabba de fysiskt svaga snabbare än andra (barn, gammla, sjuka) då de interna problemen börjar synas. För fattigdom för med sig depression som i sin tur för med sig en ökad alkoholkonsumtion och en ökad alkoholkonsumtion för med sig våld och våld för med sig mer lidande för de svaga som inte kan försvara sig mot omgivningens anfall.

Trots att jag inte är en särskillt solidarisk person utan vid fler tillfällen än ett beskrivits som cynisk (ehm) så är jag med allt jag är så fruktansvärt less på att se allt onödigt lidande. Inte så mycket det människor påbringar sigsjälva utan det som drabbar de som inte hade behövt utsättas för det och de som verkligen inte gjort något för att förtjäna det. Framför allt får jag se det mesta på grund av jobbet (när jag inte springer runt och leker fotograf) och oftast har jag inga som helst problem med det, men ibland känns det som att jag trasas sönder på insidan när jag får se vad ni gör mot varandra.



Om alkohol.
För mänskligheten förstör inte bara tillvaron totalt för alla andra arter på jorden, den (mänskligheten då. Eller heter det omänskligheten?) ser även till att göra livet till misär för sina egna medmänniskor. Det jag får se, effekterna av alkohol i vårat sammhälle, är troligtvis betydligt mer och betydligt mörkare än standard krogbesökaren någonsin kommer att märka, men det är inte bara för att jag har ett jobb som kräver att jag kommer i kontakt med det utan även för att helt vanliga människor, helt vanliga svenskar, inte vill något hellre än att (som med dethär lika mycket som allt jag nämnt här ovanför) blunda så hårt de bara kan för problemen som vi har. Problemen ute på gatan. Problemen i våra hem. Förmodligen inte så många väggar bort från där du sitter.

Naturligtvis är jag inte någon ängel vad det gäller alkoholkonsumtion, jag har druckit minst fem glas vin och en gin och tonic i år (fatta piken) men jag kan inte, även om jag försöker, sympatisera med människor som låter sitt alkoholbruk gå så långt över styr att det drabbar deras familjer. Att det drabbar deras barn. För när jag får se alla sönderslagna barn så suddas allt medlidande för svaga ynklingar som söker frid från sina problem i botten av en flaska ut. När jag får se alla sönderslitna stackare som drabbas av de omdömeslösa kräk som sätter sig i bilen när de har druckit så blir alla ursäkter om ett tufft liv och dåligt omdöme värda mindre än smuts. Det är verkligen, aldrig, okej att låta det gå så långt.



Om att idiotförklaras.
Allt jag har nämnt här ovanför (köttindustrin, transportindustrin, rökning och alkoholism) är, när det kommer på tals, något som pratas om som om det vore problem som helt enkelt inte har någon lösning. Som att det inte finns några alternativ till det som pågår för att uppoffringarna som är nödvändiga för att helt och hållet avbryta nedåtspiralen är helt otänkbara och ett helt omöjligt mål att nå.

Som om det vore helt omöjligt för människor, helt vanliga svenskar, att helt enkelt sluta äta kött. Att helt enkelt sluta köra bil eller flyga. Som om det vore fysiskt omöjligt för människor i vår tillvaro att sluta dricka alkohol och (även fast det är det enklaste målet) bara fimpa cigaretterna och helt enkelt sluta röka. Varje gång jag varit omdömeslös nog att ta upp det så känner jag hur jag avfärdas som en galen djurrättsaktivist eller rabiat fundamentalist som helt tappat förståndet och inte är värd att prata med. För "hur kul skulle midsommar utan alkohol bli?". Det vet jag faktist inte. Ska vi kanske gå till ett barnsjukhus och fråga en liten pojke som fått sina framtänder utslagna av sin fulle far? Eller ska vi gå och fråga en mor som fått sin dotter överkörd på midsommaraftonskvällen av ett packat kräk?



Om fantasi.
Många gånger brukar jag sitta och fundera (och ibland, faktist, önska) hur det skulle vara om man över natten kanske inte löste problemen helt, men åteminstone sluta göra det värre. Om man, över natten, skulle totalförbjuda köttindustrin, bensin och diselförbrukning, alkoholförtäring och tobaksrökning. Otänkbart? Nej. Osannolikt? Ja.

Faktum är (du vet fakta, sådan man inte borde blunda för) att förr eller senare så kommer alla de fyra sakerna att försvinna helt eller överhängande delvis. Det jag tänker på är att klippa av väntetiden och börja sluta bidra till undergången på en gång, över natten. Ett förbud mot ovanstående produkter skulle minst sagt orsaka rabalder, men helt ärligt, vilket land vore bättre att börja med än Sverige? Vi har aldrig någonsin stått upp emot någonting och har många års erfarenhet att bli överkörda utan att hugga tillbaka.



Om vad som inte skulle hända.
Jag vet att det är en fånig tanke och jag vet att det aldrig någonsin skulle hända (så du behöver inte oroa dig för ett förbud, allt annat måste du däremot oroa dig för) men det enda som talar emot det är det starkaste vi har här i sverige; våra traditioner. För tänk dig om alkohol skulle introduceras nu. Det skulle förbjudas snabbare än.. ja.. typ ljuset. För ser man det krasst (vilket det är) så låter vi människor dö på löpande band. I trafiken och i hemmen, enbart för att vi har en tradition att ha en nubbe på midsommarafton, att få det där kalla, svettiga ölglaset framför fotbollen och den där sköna dämpningen av vårt dåliga självförtroende och vår kassa självkänsla när vi ska gå ut på krogen och leta närhet.

Vi låter hela vår egen planet koka över och orsakar ett ofattbart lidande för både djur och människor för att pressa priset på vår köttfärs, våra lövtunna skinkskivor och flottdrypande hamburgare. Allt på grund av en stabil tradition av att ha vår trygga husmanskost stabilt placerad på vardagsrumsbordet, i lunchlådan och på restaurangen. Vi förgiftar vår egen luft och förstör vår egen atmosfär, utan att reflektera över det och upphör knappast med det när vi tvingas reflektera över det. Allt för att slippa cykla dendär biten till jobbet. Allt för att få dendär charterresan till kanarieöarna.



Om det otänkbara.
Många människor som jag pratat om det med har fått ett osäkert leende på läpparna och en nedvärderande blick i ögonen. En blick som stinker skyldighet, medvetenhet om problemet och en totalvägran att faktist göra någonting åt det. Det är så totalt otänkbart att rubba vanorna och traditionen att det, som jag sagt.. en miljon gånger nu känns det som, i många människors fall är mer än värt det lidande vår livsstil orsakar. Så värt det att tanken av att dessa saker skulle försvinna är helt otänkbar.

Men tanken är inte helt otänkbar. Raka motsatsen. Om (när) allt detta (kött, sprit, tobak och bilar) försvinner så kommer jorden inte att gå under (hela grejjen är ju att den inte ska gå under). Det skulle bli lite (jävligt) konstigt och många väldigt krångliga situationer skulle uppstå, men mest på grund av fordonstransporten. Det skulle däremot inte alls ta lång tid innan en alternativ transport lösning kom fram (och tåg har vi ju faktist redan). För om det är någonting vi människor är bra på så är det att komma på konstig skit för att öka vår egen bekvämlighet.

Vad det gäller människors matvanor så skiter jag fullständigt i om några av er skulle tycka att det var jobbigt. Börja grina, ni kommer att överleva och se att ni till och med kommer att börja må bättre, för proteinpornografin är inte värd näringsmängden med tanke på all besprutning och allt fett som kommer med på köpet. Det i folks underhållningsvardag som jag nog tror skulle upplevas som värst skulle vara om alkoholen försvann. Det får mig att må illa när jag tänker på det, människors alkoholmissbruk och deras egna beroende av det (och nu menar jag inte de tunga alkoholisterna, nu menar jag alla som skulle tycka att det vore jobbigt om alkohol försvann).



Om det tänkbara.
Det som vore enklast att ta bort är ju cigarettrökningen. Det är lite konstigt att den fortfarande finns kvar med tanke på att det inte är ett ruspreparat på samma sätt som alkohol men jag gissar att det finns någon som tjänar pengar på den (hur var det med skatten egentligen?). Mycket är nog för att rökare är hyfsat vana att bli förbjudna sin njutning men samtidigt så känner jag inte en enda rökare inklusive migsjälv som inte tycker att det har blivit bättre sen de införde rökförbud på krogar etc.

Jag har, trots att jag levde under tiden då människor inte riktigt tänkte sig för och det var tillåtet att röka innomhus på krogar, restauranger, flygplan osv. Det är faktist lite svårt att föreställa sig då det är fullkommligt vidrigt att göra det (att röka utomhus är däremot tokfräscht). Jag minns när rökförbudet kom och rökarna stod utomhus för första gången och gnällde över att det skulle börja lukta svett istället (och att inrökt cancerlukt är fruktansvärt mycket bättre, speciellt för icke-rökarna). Puckon.


Om ställning (omställning).
Varesig det blir på grund av ett förbud eller det enkla faktum att det inte kommer att vara fysiskt möjligt att fortsätta så kommer allt det jag nämnt att försvinna, för eller senare. Och jag vet att det skulle gå helt galant redan nu att vara utan allt detta. Jag vet att vi vänjer oss fortare än vad vi tror och att vi i slutändan skulle må så mycket bättre. Problemet är att om vi inte gör något nu så kommer det att vara för sent.




Jag är egentligen inte emot förbud. Alls. Men tyvär behövs de då gott omdöme lyser med sin frånvaro och möggliga traditioner håller sverige i ett järngrepp (som om vi inte skulle kunna bryta oss fria ifrån dem). Men vissa förbud (typ mordförbud och rökförbud) har ju faktist visat sig fungera ypperligt bra. Nog för att det inte riktigt skulle gå att jämföra det med rökförbudet (då dethär teoretiska förbudet är av episka proportioner, typ) så tror jag att det skulle ta något år då det var lite krångligt att ta sig fram och att få saker i tid och en period då svensken gnällde lite mer än vanligt i fikarummet, men det är nog den enda konsekvensen det skulle bli av det och efter några år skulle människor inte kunna föreställa sig hur det var innan. Under destruktionsåldern som vi lever i nu och vi skulle rynka på näsan när vi mindes att "på vår tid så åt man djur och åkte avgasbilar varje dag, till och från jobbet" och generationerna efter oss skulle titta på oss som om vi vore dinosaurier och aldrig någonsin kunna föreställa sig hur det var att leva under en tid då människor var helt jävla dumma i huvudet.



Om någonting helt annat.
Jag kan inte betona nog hur mycket bilderna i dethär inlägget inte har någonting med texten att göra och jag har faktist varit lite rädd för att de ska förknippas med världens lidande och tingens undergång, det är verkligen inte tanken. Alla bilder är tagna i Västerås den trettionde Juli och jag har använt mitt fasta 50mm objektiv till dem allihop. Med "fasta" objektiv menas att det inte går att zooma varken in eller ut utan man är "fast" vid en specifik brännvidd, 50mm i dethär fallet. Fördelen med det är att bländarvärdet är väldigt lågt på det objektivet och nu måste jag sluta prata om det för att det inte ska bli en fotolektion.

Det var en väldigt bra dag (vilket gör att det känns lite krasst att blanda positiva bilder med negativ text, men jag tror att vi överlever ändå, eller hur?) och det var kul att gå runt i Västerås som är lite utav den platsen där Svensk Graffiti föddes (det stämmer ju kanske lite sådär) men de har hållit på väldigt länge vilket är lite otippat då Västerås är lite utav en bondhåla men onekligen roligt att besöka och förhoppningsvis hinner jag åka tillbaka innan min semester är slut och fylla på med lite fler foton.

Jag hoppas att jag inte är allt för otydlig i det jag skriver och att du orkade läsa allt. Jag hoppas att du tycker om det du ser här och tack för era fina kommentarer, ni fortsätter att mata min motivation.

Och ja, knivsta och märsta räknas till skogen, de bakre vagnarna hamnar alltid utanför perrongen och ibland så önskar jag att jag bodde där. I sthlm altså, inte utanför perrongen (eller i skogen för den delen). För en av de sakerna jag verkligen saknar med uppsala är att kunna gå i en och samma riktning i längre än fyra minuter utan att hamna ute i just skogen. Det känns vissa dagar som att det enda jag gör är att gå runt i cirklar och nöter upp en vallgrav (som Vargen i Bamse när han tänker efter riktigt hårt).

Igår kväll natt (det blev lite sent för jag började mixtra med i-TTL BL FP CLS, sånt som gör att tiden bara flyger iväg) när jag gick och lade mig precis i tid till Airwolf (sådant flyt som bara har en, max två gånger om året) så fick jag lite tråkigt för efter ett par minuter in i avsnittet så blev det en liten stund då det var väldigt mycket snack och väldigt lite Airwolf så blev jag lite nyfiken på resten av världen så jag vevade igång det fantastiskt moderna nyhetsmediet text-TV (jag vet! artonhundratalet ringde och sa att de ville ha tillbaka sin teknologi osv) och trots att jag är hyffsat obrydd (yeah right) om vad som händer runt om mig så blev jag faktist lite illa till mods över hur pass många våldsdåd det varit på senaste tiden.

Frågan är ju om text-TV väljer att belysa just det ämnet extra mycket just nu vilket i sig gör att det kanske upplevs som att det är mer våldsbrott jämfört med vanligheten, men samtidigt så kanske text-TV gör just det för att det varit en ökning av våldet på senaste tiden. Hur som helst så var det mycket. Väldigt mycket. Det gör mig lite ledsen i hjärtat att läsa om när ni skär sönder varandra som ni gör och det känns väldigt långt borta från det jag hade tänkt att dethär inlägget skulle handla om men som jag redan glidit för långt ifrån för att jag ska kunna hitta tillbaka till det jag tänkte skriva (men som jag, här i texten precis som i verkligheten, undviker till det yttersta) just kärlek.

Städare till exempel, vad är hemligheten?

"Man" behöver nog inte känna mig allt för väl för att veta varför just den här målningen blev en av mina favoriter på stört (man behöver bara veta vad jag heter i förnamn). Men förutom den uppenbara favoriseringen på förnamnsbasis så är det kul att, för en gångs skull, se en målning i en viadukt som inte blivit helt förstörd av standardiserat "din mamma" klotter (snälla, kan ni sluta förstöra andras målningar?).

Allt är inte bara spikregn i motvind, ibland dyker det upp små eller stora saker som väldigt lätt kan få hjärtat att slå kullerbyttor. Under vintern och våren har det till exempel varit inte mindre än två stycken graffitiutställningar med lite högre profil. Den ena, Blackbook Västmanland, var på Västmanlands Läns Museum (slottet) i Västerås. Den andra, Kings & Masters på Länsmuséet Gävleborg (Gävle). Båda bjöd in offentligheten i graffitimålarnas pojkrum (alternativt graffitimålarna i offentligheten finrum) och, trots att jag missade den senare av de två, så var de båda effektfulla utställningar som fick mestandels positiv respons av de flesta besökarna.
En annan sådan motvikt är den skånebaserade åttabitarstösen som går under artistnamnet Pistolina som tillsammans med fem av hennes artistkamrater bjuder upp skåne och resten av Sverige till dans på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö. Dansen är gatukonst med graffitianknytning och alla som inte dansar...

För en tid sedan fick jag upp ögonen för det franskbaserade graffitimagasinet Xplicit Grafx. Första gången jag bläddrade igenom ett nummer så slogs jag över hur märkbart inkonsekvent tidsskriften är vad det gäller bildkvaliteten, detta för att de tar en överhängande del av deras foton från de folk skickar in till dem (då de har en utförlig instruktion i varje nummer om hur man gör just detta) och först kändes det lite ihåligt, som att Xplicit Grafx inte var mer än en sorts imageshack (en gratis bildhostingsite på internet där man får ladda upp hur mycket bilder som helst, typ) fast för graffitibilder. Det var lite som att tidningen saknade en själ (om du förstår vad jag menar, vilket jag tror att du gör).

I det inlägget jag länkar till här ovanför kan du läsa när jag kallpratar om hur vi river ner våran (faktist) konst som om det vore den sista bossen som måste bekämpas, kosta vad det kosta vill. Och kostar det gör det, otroliga mänder pengar läggs ner på sanering varje år (mer pengar än vad man egentligen kan begripa faktist) men det inlägget handlar egentligen inte om sanering utan om hur det inte läggs någon energi än mindre ekonomi på att försöka bevara de målningarna som sitter på ställen som ska rivas.

Det finns helt enkelt inte tillräckligt många, tillräckligt viktiga, tillräckligt inflytelserika eller bara helt enkelt rika människor som bryr sig tillräckligt mycket för att fördela någon form av resurser åt att försöka bevara något som jag och många med mig räknar som kulturarv. Problemet är att vi inte är tillräckligt många som bryr oss och ännu färre som försöker göra något åt det.

Dehär bilderna är troligtvis de absolut sista som togs av den gammla fabriken (vad den nu gjorde) på Hällbygatan i utkanten av Luthagen i Uppsala. Ingenting av det du ser på något av följande foton i dethär inlägget finns kvar längre utan det enda som är kvar är stora gråa högar av krossad betong, endel med lite färg på och med armeringsjärn som sticker upp här och var.

Ända sedan jag under 1900-talet började lägga märke till graffiti som något mer än bara tjocka bokstäver och mycket färg skrivet på väggar runt om i staden så började jag lägga märke till målaren Semi. Då var det enkla former, snabbt målat med fåtalet färger inblandade. Sedan dess har det bara fortsatt framåt i full fart. En av de sakerna som gör att Semi framstår med individualitet är flitigheten och tillgängligheten. Han/hon (vad vet jag?) står bland annat för en utav Uppsalas mest centrala och äldre målningarna som fortfarande sitter kvar (måtte den aldrig bli bortsanerad). Jag minns inte när den kom upp eller exakt hur gammal den är, det enda jag vet är att den har blivit en del av staden lika mycket som min uppväxt i den.

Under 90-talet bestod Semis målningar mest av de (tidigare nämnda) enkla formerna med få färger ganska hastigt uppslängda (av naturliga anledningar) men även då kunde man se målarens sinne för vad som fungerar och inte fungerar och hans eller hennes enkla sinne för att mindre, i många fall, är betydligt mycket mer. Det är kul att följa Semis utveckling som målare från de tidiga målningarna till de senare mästerverken i 8-bitars-stil där han eller hon tydligt behållit den enkla, raka, formen men utvecklat en imponerande burkteknik och börjat använda sig av varierande men fortfarande enkla och raka färger, allt detta utan att flytta målningarna för långt från händelsernas (nåja) centrum.

Safari.


Stress.


Lugn/Undantag/Martin.

Mina foton.


Min musik.

Kulturstad.
Vi (och nu när jag säger vi så menar jag alla vi som bor i Uppsala och försöker härmed skapa en negativ sarkastik ton till kulturlivet i vår stad och hur vi förhåller oss till det) vill gärna klappa oss på axeln när vi tänker på vår stad och hur vi betonar och framhäver vårt kulturliv och/men framför allt vårt kulturarv. Vi k-märker friskt byggnader som bara måste bevaras, för kulturen. Vår kulturs arv.

 

Så länge det är fint nog.
Men det är långt ifrån allt som får komma in i Uppsalas kulturhistoriska vardagsrum. Och ingenting som inte får komma in i vårt kulturhistoriska vardagsrum får märkas "Av kulturhistoriska anledningar skyddad från förändring". Jag är fullt medveten om att det (tyvär fortfarande) rör sig om att inte försköna brottsliga handlingar, men glömmer vi (notera att jag fortfarande använder "vi" och jag hoppas verkligen att min negativa betoning har nått fram) inte bort att vad som är brottsligt fortfarande är en dynamisk definition?

 

 

Jag vet att jag skäller upp för fel träd, men jag kan inte låta bli att trasas sönder på insidan när jag ser vår (nu slutar jag räkna migsjälv till medelmedborgaren) allt för ofta kortlivade konstform om och om igen tvättas bort, saneras och (som i dethär fallet) rivs. Ska vi verkligen, om 100 år, minnas vår nolltolerans mot individers kreativitet eller går det inte att känna att någons känslor och åsikter är värda någonting att bevara? Trots att du, just nu, kanske inte förstår det? Jag lovar dig, vi förstår inte allt men att bara förstöra saker som man inte förstår är främlingsfientlighet. Förlåt mig för att jag karvar paraleller i sten men jag försöker bara få dig att förstå att det som kanske är grus för dig är guld för andra.

Är det över huvud taget möjligt att få någon att bry dig?
Jag läste i det senaste nummret av Underground Productions om hur två killar (Jacob Kimvall och Tobias Barenthin) ansökt om att kulturmärka fyra byggnader med graffitimålningar i Stockholm. Målningarna är från mellan 1989 och 1994. Vidare i artikeln står det att den ansvarige för Byggnadsminnen på Stockholms Läns Länsstyrelses Kulturmiljöenhet säger att kulturarvsmärkning troligtvis inte är det bästa för graffiti men att det är en viktig fråga och att det är viktigt att uppmärksamma ämnet.

 

Om ett sådant förslag skulle gå igenom skulle ägaren av den kulturarvsmärkta ytan vara ansvarig för dess bevaring för framtiden. Om ett sådant förslag (mot all förmodan) skulle gå igenom skulle det inte bara vara bra för bevaringen för just de aktuella målningarna men även en referens till att det faktist går att göra det. Att det faktist går att bevara sådant som är viktigt för långt ifrån alla just nu, men avgörande för samtliga i framtiden.